Fredagen den 24:e april 2009


Ragnar i sin nya roll som parkeringsvakt

För femton år sedan inledde jag lördagarna med ett besök på stan. Där stötte jag allt som oftast ihop med en eller flera bekanta att slänga käft med eller lura med på en fika någonstans. Efter stadsbesöket väntade en fotbollsmatch vilket föranledde ytterligare umgänge med femtontalet glada grabbar i ett omklädningsrum eller vid varannat tillfälle i en buss på väg till eller från en match.

Med fotbollsmatchen avklarad styrde jag oftast kosan till en köksstol på Esplanaden tillhörande en kamrat.  I många av fallen stod där en flaska Black Tower, en påse Fishermans Friend och en dosa snus. Efter inmundigande av den högresta drycken och eventuellt andra dryckesvaror väntade äventyr på stan och ytterligare möten med mer eller mindre okända människor.

En sådan dag, som i mitt minne känns relativt normal för den tiden, innebar massor av kontakter med människor. Hela tiden omgavs man av vänner och bekanta som man nickade till, skålade med eller växlade några ord.

- Man har inte så många vänner att vända sig till längre, sa mannen som tillhandahöll köksbordet till mig häromdagen och jag höll med honom.

Sen började jag fundera. Jag har exakt lika många vänner som jag hade då. Skillnaden är att jag har betydligt färre bekanta.

Jag och mina barn ägnade en del av annadag påsk åt att hjälpa köksbordsägaren att hämta sten. Köksbordet är utbytt liksom stället där han har det stående. Innehavaren består dock.

Under den tredje stenhämtarturen valde min dotter att stanna kvar vid min väns relativt nyinköpta hus tillsammans med hans sambo och när vi återvände kom Alicia springande med ett obestämbart föremål i handen.

- Han heter Ragnar, hojtade hon och visade lyckligt upp ett plasttroll som förmodligen haft hår en gång i tiden.
- Åh, va fin... sa jag lite avmätt på föräldrars vis innan hon förklarade att de hittat trollet i en buske, tvättat av honom och gett honom namnet Ragnar. Ragnar har nu flyttat in i mina barns parkeringshus i sandlådan utanför vårt hus.

Det blev några vändor med bilen för att hämta sten den där dagen. Trevliga bilturer då min gode vän och jag fick tillfälle att prata med varandra. Många tillfällen då jag fick känna den där speciella märkliga kemin som finns emellan oss. Kemin eller känslan som gör att vi kan se något obetydligt och minnas något betydande och sedan kommentera det nästan unisont.

- Plingen machen, hojtade han när vi släppte förbi en cyklist och anspelade på ett tillfälle då vi var i Tyskland.

Varken jag eller min kamrat hade någon inverkan på att trollet döptes till Ragnar men märkligt nog finns det en koppling mellan det namnet och min väns kommentar till cyklisten.

Kopplingen? Det kan ni fundera på... 

Tisdagen den 21:a april 2009


Sax mot sax blir oavgjort...

Jag vet inte riktigt hur det började men första gången jag upptäckte det var i bilen på väg hem från en arbetsdag.

- Sten, sax, påse, hördes unisont från mina båda telningar i baksätet varefter den ene eller den andra hasplade ur sig ett kort jublande läte till följd av att ha klippt den andres påse eller liknande.

Detta lilla lämpliga tidsfördriv, som gick under begreppet "att klunsa" då jag spelade fotboll, har sedan dykt upp med jämna mellanrum.

Måndagseftermiddagarna är gympadagar för lilltjejen. Mellan dagis och gympans början blir det dock ett litet glapp som vi fyller ut så gott det går men det vill sig inte alltid. Igår fanns således ett tiotal minuter till godo efter ombyte då mina två små avkommor kröp upp i fönsternischen i gymnastiksalens tidstypiskt 70-taliga omklädningsrum. Vanligtvis skulle jag viftande plocka ner dem från dylik sittplats men de satte omedelbart igång att köra sten, sax och påse till två andra föräldrars förtjusning. Jag hade då inte hjärta att tvinga ner dem på bänken för att fortsätta kampen.

Det blev ett sånt där ögonblick då stoltheten spirar och förmodligen rinner ut ur öronen. Ljusår från det sedvanligt retsamma samspelet mellan dessa barn genomfördes en kamp i fullständigt samförstånd. Lillasyster plockade poäng efter poäng men storebror svalde bara förlusterna och fortsatte idogt sina försök.

- Bråkar aldrig dina barn? frågade en mamma som jag vet har barn av samma kön med samma åldersskillnad.
- Oh nej, svarade jag allvarligt men firade av ett menande leende för att påvisa motsatsen.

Måndagen den 20:e april 2009

För ett knappt år sedan satt jag i bilen på väg mellan jobbet och dagis. Det är ungefär två hundra meter mellan trafikljusen och den lilla parkering där vi föräldrar trängs med bilar, cyklar, barn och allehanda gods som skall in och ut från dagis.

Jag satte långfingret till blinkersspaken för att markera högersväng mot dagisparkeringen då min mobiltelefon ringde. Displayen avslöjade ett 08-nummer vilket tydde på att det var arbetsrelaterat och jag funderade på att skita i att svara då min arbetstid var slut sedan en dryg kvart tillbaka. Jag svarade dock med ett vänligt tonfal som brukligt är.

- Ja, tjeeeena, dä här ä Tooooomi.....

Stockholmsmäklarens utpräglade dialekt gav min småländska och fördomsfulla ådra lite bränsle när han presenterade sitt ärende som jag lyssnade till men konstaterade att den minut jag hade till hans förfogande innan hämtning på dagis inte skulle räcka. Dessutom var ärendet av sådan art att ingen nytta skulle kunna göras innan hela organisationen vaknat dagen efter i alla fall.

- Jag ska precis hämta på dagis, kan jag ringa dig imorgon bitti?

I andra änden av luren hörde jag en inandning så kraftig att det förvånade mig att hans telefonlur inte drogs ner i svaljet. Inandningen hade solklart betydelsen av att jag sagt något osägbart.

Det tog ett par sekunder innan kunden började rabbla diverse missnöjdheter såsom oseriös, lat, ointresserad och oengagerad.

Att man ber att få återkomma är en sak och oftast accepterat. Att man hänvisar till att vara upptagen är helt okej. Om man däremot hänvisar till att man ska hämta sina barn och därmed inte har tid för övertidsjobb är fullkomligt oacceptabelt i vissa ögon.

Dagen efter kom en av mina överordnade mycket riktigt in på mitt kontor och bad mig förklara situationen. Efter min förklaring var saken utredd men det stör mig fortfarande att kunden ringt till nästa person på den hierarkiska skalan och fått hjälp och en ursäkt.

Det var dock ett år sedan och de två senaste dagarna har jag fått exempel på att nya tider möjligen är på gång.

"Jag är hemma och vårdar sjukt barn och vet inte när jag är tillbaka."

Ovanstående meddelande fick jag som autosvar när jag skickade e-post till en kollega igår. Jag blev så glad att jag var tvungen att ge honom beröm.

Idag, alldeles nyss, ringde jag till en av mina kunder eftersom han sökt mig igår.

- Nämen hej, svarade han efter att jag dragit den sedvanliga hälsningsharangen.
- Ringer jag och stör? undrade jag frågande.
- Ja. Jag lämnar barn på dagis just nu.... sa han urskuldande.
- Jag ringer senare, när är du på kontoret? frågade jag och försökte låta så uppmuntrande och nöjd med uppgörelsen som det bara gick.

Det kanske snart är okej att vara pappa och prioritera barnen framför arbetet. Vi är förmodligen på väg däråt i alla fall...