Gammal vänskap rostar aldrig

Fredagen den 24:e april 2009


Ragnar i sin nya roll som parkeringsvakt

För femton år sedan inledde jag lördagarna med ett besök på stan. Där stötte jag allt som oftast ihop med en eller flera bekanta att slänga käft med eller lura med på en fika någonstans. Efter stadsbesöket väntade en fotbollsmatch vilket föranledde ytterligare umgänge med femtontalet glada grabbar i ett omklädningsrum eller vid varannat tillfälle i en buss på väg till eller från en match.

Med fotbollsmatchen avklarad styrde jag oftast kosan till en köksstol på Esplanaden tillhörande en kamrat.  I många av fallen stod där en flaska Black Tower, en påse Fishermans Friend och en dosa snus. Efter inmundigande av den högresta drycken och eventuellt andra dryckesvaror väntade äventyr på stan och ytterligare möten med mer eller mindre okända människor.

En sådan dag, som i mitt minne känns relativt normal för den tiden, innebar massor av kontakter med människor. Hela tiden omgavs man av vänner och bekanta som man nickade till, skålade med eller växlade några ord.

- Man har inte så många vänner att vända sig till längre, sa mannen som tillhandahöll köksbordet till mig häromdagen och jag höll med honom.

Sen började jag fundera. Jag har exakt lika många vänner som jag hade då. Skillnaden är att jag har betydligt färre bekanta.

Jag och mina barn ägnade en del av annadag påsk åt att hjälpa köksbordsägaren att hämta sten. Köksbordet är utbytt liksom stället där han har det stående. Innehavaren består dock.

Under den tredje stenhämtarturen valde min dotter att stanna kvar vid min väns relativt nyinköpta hus tillsammans med hans sambo och när vi återvände kom Alicia springande med ett obestämbart föremål i handen.

- Han heter Ragnar, hojtade hon och visade lyckligt upp ett plasttroll som förmodligen haft hår en gång i tiden.
- Åh, va fin... sa jag lite avmätt på föräldrars vis innan hon förklarade att de hittat trollet i en buske, tvättat av honom och gett honom namnet Ragnar. Ragnar har nu flyttat in i mina barns parkeringshus i sandlådan utanför vårt hus.

Det blev några vändor med bilen för att hämta sten den där dagen. Trevliga bilturer då min gode vän och jag fick tillfälle att prata med varandra. Många tillfällen då jag fick känna den där speciella märkliga kemin som finns emellan oss. Kemin eller känslan som gör att vi kan se något obetydligt och minnas något betydande och sedan kommentera det nästan unisont.

- Plingen machen, hojtade han när vi släppte förbi en cyklist och anspelade på ett tillfälle då vi var i Tyskland.

Varken jag eller min kamrat hade någon inverkan på att trollet döptes till Ragnar men märkligt nog finns det en koppling mellan det namnet och min väns kommentar till cyklisten.

Kopplingen? Det kan ni fundera på... 


Kommentarer
Postat av: EVAMY - Livet med lilla Alva och hockeyspelarn

självklart är fika grejen, vad ska man annars göra när man är mammaledig? :) Blir annat i höst då vi får vara i en kall ishall istället och äta vaniljbullar haha

Då måste jag nog kika in fiket i sommar!

2009-04-24 @ 17:21:30
URL: http://evamys.blogg.se/
Postat av: Fleggman

Gamla goda vänner är värda guld.

2009-04-27 @ 08:28:27
URL: http://fleggman.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0