Fågelskit
Onsdagen den 18:e februari klockan 13:08
För ett och ett halvt år sedan bjöds vi in till ett föräldramöte på dagis. Till detta möte skulle vi ha med oss en tom toarulle. Jag tänkte inte nämnvärt på anledningen till det och när det var dags för föräldramötet satt jag naturligtvis där som ensam förälder utan rulle. Samtliga andra närvarande bollade med sina toarullar under den korta informationen från dagisfröknarna.
- Har du inte med dig någon rulle, Fredric? undrade en av fröknarna och tittade på mig.
- Näe, jag glömde nog det, svarade jag skamset och tittade ner i golvet.
En dryg halvtimme senare fick jag dock en av reservrullarna som fröknarna förutseende plockat fram och vi blev instruerade om att vi skulle måla toarullarna så att de kunde hänga upp dem vid dörren i foajén. Dessa skulle sedan användas då personalen hade meddelanden och information till oss. Ett system som fungerat förvånansvärt bra.
Den förutseende delen av föräldraskaran, vilka finns i alla grupper, hade naturligtvis förhört sig om anledningen till varför en toarulle skulle medtagas. Dessa föräldrar, mestadels mammor till flickor märkligt nog, hade således förberett sig med bokmärken, foton och glitterlim som flinkt plockades fram ur handväskorna och sedan var hantverket igång.
Jag satt mest och flyttade blicken mellan den grå omålade rullen och färgerna som blandats framför mig. Michelangelo lär ju ha stirrat på taket i Sixtinska kapellet under flera månader innan han skred till verket så min femminuters studie av rullen var ju ganska kort. Å andra sidan är det viss skillnad mellan en toarulle och taket i Sixtinska kapellet.
Till slut såg jag framför mig en rosa rulle med gula princesskronor på och kunde skrida till verket. Den rosa färgen applicerades utan större vedermödor eftersom den skulle vara heltäckande på rullen. Efter det krävdes ytterligare en stunds väntan då den rosa färgen skulle torka till och medan föräldrar runt omkring mig placerade sina konstverk på för torkning avsedd plats och började säga adjö till varandra så satt jag och stirrade på en rosa rulle.
Jag tvingades påbörja de gula kronorna och var rätt nöjd när jag fått dit ett par tre stycken som med god fantasi och förklaring skulle kunna tolkas som just princesskronor. För konstverkets skull hade det just till detta möte varit en stor fördel om min sambo, tillika dotterns mor, varit närvarande.
På eftermiddagen dagen efter kunde jag beskåda slutresultatet som personalen monterat i foajén. Jag letade och letade men kunde inte hitta den rulle som jag målat.
- Vilken är din? frågade jag Alicia i hopp om att hon blivit informerad.
- Den, svarade hon och pekade på rullen längst upp.
- Oj!
Det som varit en vacker bild i mitt inre hade genom mina ostyriga händers försorg blivit en griskär skapelse med obestämbara gula fläckar på. Det såg ut som fågelskitar.
För ett och ett halvt år sedan bjöds vi in till ett föräldramöte på dagis. Till detta möte skulle vi ha med oss en tom toarulle. Jag tänkte inte nämnvärt på anledningen till det och när det var dags för föräldramötet satt jag naturligtvis där som ensam förälder utan rulle. Samtliga andra närvarande bollade med sina toarullar under den korta informationen från dagisfröknarna.
- Har du inte med dig någon rulle, Fredric? undrade en av fröknarna och tittade på mig.
- Näe, jag glömde nog det, svarade jag skamset och tittade ner i golvet.
En dryg halvtimme senare fick jag dock en av reservrullarna som fröknarna förutseende plockat fram och vi blev instruerade om att vi skulle måla toarullarna så att de kunde hänga upp dem vid dörren i foajén. Dessa skulle sedan användas då personalen hade meddelanden och information till oss. Ett system som fungerat förvånansvärt bra.
Den förutseende delen av föräldraskaran, vilka finns i alla grupper, hade naturligtvis förhört sig om anledningen till varför en toarulle skulle medtagas. Dessa föräldrar, mestadels mammor till flickor märkligt nog, hade således förberett sig med bokmärken, foton och glitterlim som flinkt plockades fram ur handväskorna och sedan var hantverket igång.
Jag satt mest och flyttade blicken mellan den grå omålade rullen och färgerna som blandats framför mig. Michelangelo lär ju ha stirrat på taket i Sixtinska kapellet under flera månader innan han skred till verket så min femminuters studie av rullen var ju ganska kort. Å andra sidan är det viss skillnad mellan en toarulle och taket i Sixtinska kapellet.
Till slut såg jag framför mig en rosa rulle med gula princesskronor på och kunde skrida till verket. Den rosa färgen applicerades utan större vedermödor eftersom den skulle vara heltäckande på rullen. Efter det krävdes ytterligare en stunds väntan då den rosa färgen skulle torka till och medan föräldrar runt omkring mig placerade sina konstverk på för torkning avsedd plats och började säga adjö till varandra så satt jag och stirrade på en rosa rulle.
Jag tvingades påbörja de gula kronorna och var rätt nöjd när jag fått dit ett par tre stycken som med god fantasi och förklaring skulle kunna tolkas som just princesskronor. För konstverkets skull hade det just till detta möte varit en stor fördel om min sambo, tillika dotterns mor, varit närvarande.
På eftermiddagen dagen efter kunde jag beskåda slutresultatet som personalen monterat i foajén. Jag letade och letade men kunde inte hitta den rulle som jag målat.
- Vilken är din? frågade jag Alicia i hopp om att hon blivit informerad.
- Den, svarade hon och pekade på rullen längst upp.
- Oj!
Det som varit en vacker bild i mitt inre hade genom mina ostyriga händers försorg blivit en griskär skapelse med obestämbara gula fläckar på. Det såg ut som fågelskitar.
Stressen rann av mig
Tisdagen den 17:e februari klockan 11:57
Under arbetsdagens sista timmar kände jag stressen öka. Dock inte på grund av arbetet där jag kände att jag hade mer kontroll än vanligt. Stressen kom från den stundande eftermiddagen och kvällen.
Det skulle hämtas barn och skjutsas och hämtas till och från gymnastik och sedan jäktas hem för att jaga in en katt i en bur och sedan förflytta katten de tjugo minuterna tillbaka till stan för vaccination och däremellan, före eller efter, skulle det klämmas in en matnyttig måltid.
- Men... när ska vi äta? undrade Adam när jag drog programmet för barnen inför dagen.
- Vet inte, det ordnar sig, svarade jag och funderade ett varv till på var den lilla detaljen skulle klämmas in.
Visst är det underbart att bo ute på landet med skogen runt knuten och havet ett par stenkast bort. Det är fantastiskt att hålla tretusen kvadratmeter tomt och ett vackert hus till en rimlig månadskostnad. Det är underbart att kunna njuta av månskenet. Pendlandet har dock sina avigsidor, det ryker en timme om dagen.
Jag var rejält stressad när jag skulle hämta dottern på dagis och fröken kom mig till mötes. Alicia åkte stjärtlapp med en kamrat i den meterhöga backen i ena hörnet av dagisgården.
- Är det verkligen gympa idag, det är ju sportlov, sa fröken menande när vi växlat ett par sedvanliga fraser om väder och dagens gärningar.
- Ja, jo, men visst, så är det ju, svarade jag lätt släpande och sänkte axlarna från beredskapsläge när jag kände hur alla knutar löste upp sig och stressen rann av. Jag tittade ner på marken som om jag på något sätt trodde att snön skulle smälta runt mina fötter när stressen lämnade min kropp.
En sån enkel och banal liten sak som jag inte tänkt på. Jag hade varit så inställd på stress och skapat ett inre moln som blockerat den klara sikten över veckans inställda gymnastik.
I ett nyfunnet lugn kunde jag låta lilltjejen åka en extra gång och sedan smärtfritt få med henne till storebrors fritis.
- Jag vet pappa, sa Adam när han hoppfullt kom sprigande mot mig inne på fritis.
- Vad vet du? undrade jag.
- Vi käkar på McDonalds, sa han med änu större förhoppning i rösten. Dels på grund av möjligheten till underdimensionerad mat och en värdelös leksak och dels på grund av att han hade en lösning på det som, för honom, var den största problematiken med eftermiddagens upplägg.
- Nähädu, svarade jag och riktade hjärnverksamheten mot hemmet och frysboxen. Här skulle det bli hemlagat i lugn och ro.
Under arbetsdagens sista timmar kände jag stressen öka. Dock inte på grund av arbetet där jag kände att jag hade mer kontroll än vanligt. Stressen kom från den stundande eftermiddagen och kvällen.
Det skulle hämtas barn och skjutsas och hämtas till och från gymnastik och sedan jäktas hem för att jaga in en katt i en bur och sedan förflytta katten de tjugo minuterna tillbaka till stan för vaccination och däremellan, före eller efter, skulle det klämmas in en matnyttig måltid.
- Men... när ska vi äta? undrade Adam när jag drog programmet för barnen inför dagen.
- Vet inte, det ordnar sig, svarade jag och funderade ett varv till på var den lilla detaljen skulle klämmas in.
Visst är det underbart att bo ute på landet med skogen runt knuten och havet ett par stenkast bort. Det är fantastiskt att hålla tretusen kvadratmeter tomt och ett vackert hus till en rimlig månadskostnad. Det är underbart att kunna njuta av månskenet. Pendlandet har dock sina avigsidor, det ryker en timme om dagen.
Jag var rejält stressad när jag skulle hämta dottern på dagis och fröken kom mig till mötes. Alicia åkte stjärtlapp med en kamrat i den meterhöga backen i ena hörnet av dagisgården.
- Är det verkligen gympa idag, det är ju sportlov, sa fröken menande när vi växlat ett par sedvanliga fraser om väder och dagens gärningar.
- Ja, jo, men visst, så är det ju, svarade jag lätt släpande och sänkte axlarna från beredskapsläge när jag kände hur alla knutar löste upp sig och stressen rann av. Jag tittade ner på marken som om jag på något sätt trodde att snön skulle smälta runt mina fötter när stressen lämnade min kropp.
En sån enkel och banal liten sak som jag inte tänkt på. Jag hade varit så inställd på stress och skapat ett inre moln som blockerat den klara sikten över veckans inställda gymnastik.
I ett nyfunnet lugn kunde jag låta lilltjejen åka en extra gång och sedan smärtfritt få med henne till storebrors fritis.
- Jag vet pappa, sa Adam när han hoppfullt kom sprigande mot mig inne på fritis.
- Vad vet du? undrade jag.
- Vi käkar på McDonalds, sa han med änu större förhoppning i rösten. Dels på grund av möjligheten till underdimensionerad mat och en värdelös leksak och dels på grund av att han hade en lösning på det som, för honom, var den största problematiken med eftermiddagens upplägg.
- Nähädu, svarade jag och riktade hjärnverksamheten mot hemmet och frysboxen. Här skulle det bli hemlagat i lugn och ro.
Faran över, varningsflagg hissad
Jag var beredd att blåsa faran över då lilltjejen varit hemma hela dagen från dagis och visat väldigt få sjukdomssymptom. Trettio timmar hade passerat sedan senaste uppkastningen och vi hade avverkat den obligatoriska en-dag-hemma-utan-kräka-dagen för att förhindra eller bromsa smittspridningen på dagis. En dag som jag verkligen hoppas att alla föräldrar respekterar. Lilltjejen kommer dessutom att vara hemma ytterligare någon dag eftersom det faller sig så väl att min sambo har ett par arbetsfria dagar.
- Nu kommer mamma och Adam, ropade lilltjejen förstjust när hon såg de karaktäristiska Micralyktorna svänga in på parkeringen. Förmodligen var hon mer sjuk av längtan efter storebrors sällskap än av den svunna magsjukan. I synnerhet när hennes energinivå stigit lagom för att matcha den äldre brodern.
- Jag är så trött, sa storpojken när vi satt oss till bords varefter han lade ner huvudet i bordsskivan bredvid det orörda potatismoset.
Hans beteende fick hans mor och mig att titta på varandra och i samförstånd inse att de smittsamma bassiluskerna efter fem dagars idogt motstånd ändå letat sig ner i hans inre.
Jag var beredd att blåsa faran över för min dotter men fick samtidigt hissa varningsflaggan för min son. En timme senare fick vi våra farhågor besannade då den blå hinken återigen fylldes av maginnehåll.
Dansk sjömansbiff och inlagd gurka hade visst stått på menyn. När jag först hörde det lät det riktigt gott men nu är jag inte längre speciellt sugen.
- Nu kommer mamma och Adam, ropade lilltjejen förstjust när hon såg de karaktäristiska Micralyktorna svänga in på parkeringen. Förmodligen var hon mer sjuk av längtan efter storebrors sällskap än av den svunna magsjukan. I synnerhet när hennes energinivå stigit lagom för att matcha den äldre brodern.
- Jag är så trött, sa storpojken när vi satt oss till bords varefter han lade ner huvudet i bordsskivan bredvid det orörda potatismoset.
Hans beteende fick hans mor och mig att titta på varandra och i samförstånd inse att de smittsamma bassiluskerna efter fem dagars idogt motstånd ändå letat sig ner i hans inre.
Jag var beredd att blåsa faran över för min dotter men fick samtidigt hissa varningsflaggan för min son. En timme senare fick vi våra farhågor besannade då den blå hinken återigen fylldes av maginnehåll.
Dansk sjömansbiff och inlagd gurka hade visst stått på menyn. När jag först hörde det lät det riktigt gott men nu är jag inte längre speciellt sugen.
En vovve och en blå hink
- Nu har jag kräkts tolv gånger, sa min dotter på torsdagseftermiddagen efter ett dussin uppkastningar på ungefär lika många timmar.
Det började, som det brukar, på natten och den första kräkningen kommer ju alltid mer överraskande än de andra vilket skapar en febril nattlig aktivitet med en liten flicka och en tvättmaskin i huvudrollerna.
Sedan tolvkräkarstrecket på torsdagen har det utdraget på nästan fyra dygn skett en fördubbling i antalet. Det verkar lite märkligt att hålla räkningen men det har den lilla damen gjort själv med noggrannhet.
- Nu var det nog den sista, har hon tappert påpekat med ansträngd röst och glansiga ögon efter varje omgång de tio senaste gångerna.
Hon äger en orangebrun liten gosevovve som under namnet Vovven följt henne sedan hösten 2003. Denna lilla vovve har, i takt med att hennes ålder ökat, blivit mer och mer liggande under hennes aktiva dagtid. När hon prakerar framför TV:n eller på annat sätt slappnar av dyker den dock alltid fortfarande upp.
Under helgen har Vovven fått sällskap av ytterligare en attiralj. Den blå hinken. Varhelst den söta dottern befunnit sig så har, förutom Vovven, också en blå plasthink med svart handtag gjort henne sällskap. Med ängsligt hjärta har jag skådat hennes små vandringar genom huset med Vovven i vänster hand och den blå hinken i full beredskap i den högra.
- Får jag gå ut, det är ju sol, sa hon på söndagen då lite kraft och mod återkommit till den lilla kroppen.
- Självklart, svarade jag och plockade fram överdragsbyxor, jacka och mössa för aktiviteten.
Hinken placerades på verandan.
- Bara ifall, sa hon ängsligt och gick med tveksamma steg genom dörren.
Det började, som det brukar, på natten och den första kräkningen kommer ju alltid mer överraskande än de andra vilket skapar en febril nattlig aktivitet med en liten flicka och en tvättmaskin i huvudrollerna.
Sedan tolvkräkarstrecket på torsdagen har det utdraget på nästan fyra dygn skett en fördubbling i antalet. Det verkar lite märkligt att hålla räkningen men det har den lilla damen gjort själv med noggrannhet.
- Nu var det nog den sista, har hon tappert påpekat med ansträngd röst och glansiga ögon efter varje omgång de tio senaste gångerna.
Hon äger en orangebrun liten gosevovve som under namnet Vovven följt henne sedan hösten 2003. Denna lilla vovve har, i takt med att hennes ålder ökat, blivit mer och mer liggande under hennes aktiva dagtid. När hon prakerar framför TV:n eller på annat sätt slappnar av dyker den dock alltid fortfarande upp.
Under helgen har Vovven fått sällskap av ytterligare en attiralj. Den blå hinken. Varhelst den söta dottern befunnit sig så har, förutom Vovven, också en blå plasthink med svart handtag gjort henne sällskap. Med ängsligt hjärta har jag skådat hennes små vandringar genom huset med Vovven i vänster hand och den blå hinken i full beredskap i den högra.
- Får jag gå ut, det är ju sol, sa hon på söndagen då lite kraft och mod återkommit till den lilla kroppen.
- Självklart, svarade jag och plockade fram överdragsbyxor, jacka och mössa för aktiviteten.
Hinken placerades på verandan.
- Bara ifall, sa hon ängsligt och gick med tveksamma steg genom dörren.
Vad gör era barn vid datorn?
Storpojken och hans kompis kom skramlande uppför trappan hemma i vårt sekelgamla hus. På övervåningen, strax till höger om trappan, satt min sambo vid datorn och pysslade med något samtidigt som hon nyttjade YouTube som jukebox.
- Oh, är det juttubb? undrade sonens kamrat uppspelt.
- Får jag visa en skitrolig grej?
Sambon accepterade och sökte på det som kamraten föreslagit varefter följande visades på skärmen:
http://youtube.com/watch?v=nmXL6-F3vZQ
- Fy vad hemskt, sa min sambo och tittade långt efter sin dotter som först nyfiket medverkat men sedan blundat och slutligen gått tillbaka till sitt rum.
- Men kolla den där, den är inte så farlig, sa kamraten och pekade på en orange filur med gul hjälm.
http://youtube.com/watch?v=Ii8UoZXNbJ8
Senare samma kväll blev jag av min sambo förevisad dessa två makabra filmsnuttar och blev i min överbeskyddande iver bestört.
Vi skulle aldrig tillåta vår nioåring att titta på saker som liknar det här. Möjligen är vi löjligt överbeskyddande men den här typen av smörja är på andra sidan gränsen för vår del.
Är detta lämpligt för nioåriga pojkar? Är vi onödigt överbeskyddande som förbjuder våra barn att se sånt? Kommer våra barn att bli räddhågsna sängvätare för att de inte får ta del av världens ondska?
- Får han titta på sånt för sin pappa? frågade jag min son i allvarlig ton.
- Näe, han har sett det hos en kompis, svarade han.
Vet ni vad era barn gör vid datorn när ni inte hänger över deras axel? Ovanstående exempel är kanske skapligt harmlösa men just nu rör det sig om nioåriga killar. Vad kommer sen? Vad ska egga deras sinnen när de kommer i tonåren? Man skjuter ju gränsen framför sig hela livet och vill se och uppleva mer och mer.
Jag möttes på dagis av en femårig dagiskamrat till min lilla dotter häromdagen. Han hade varit hos oss på barnkalas två dagar tidigare och kände nog en viss gemenskap med mig eftersom han började berätta.
- Först hade jag en kniv och när jag dödat den första jätten fick jag ett svärd, sen kom jag till den andra jätten som jag dödade, huvudet åkte av på han. Då fick jag gevär och sånt så jag kunde skjuta alla.
Den killen har tio månader kvar till sin sexårsdag och pladdrar väldigt sällan om annat än det som han dödat och läskiga robotar. Samma kille berättade på min dotters kalas om en mardröm som han haft.
Jag tror att vi har kontroll över hur våra barn använder datorn hemmavid. När de är hos sina kompisar kan vi inte ha den kollen och får lita på deras föräldrars omdöme. Ibland känns det faktiskt lite osäkert.
Jag vet!
Jag la in lilltjejens gympapåse i bagageutrymmet och norpade två bitar naturgodis för vidare leverans till de trötta barnen i baksätet. Ett par cashewnötter hamnade dessutom i min egen mun.
- Aj, sluta, hojtade min dotter förfärat och adresserade sitt utrop lika mycket till mig som till sin storebror vars hand jag flyktigt kunde se retirera från hans systers ansikte till sin egen sida av bilen.
- Vad gör ni? undrade jag strängt och tittade stint på sonen genom den öppna bakluckan.
Vi har vissa värderingar om vad man får och inte får göra och enligt dottern hade nu hennes storebror brutit mot en av dem vilket föranledde mig att återigen försöka förklara varför vissa saker inte är acceptabla.
- Jag vet, svarade sonen med tydlig och retsam nonchalans.
- Varför håller du på idelig... försökte jag.
- Jag vet, avbröt han mig med samma retsamma nonchalans.
- Lägg av med det där. Droppa den där attityden, sa jag med högre och vassare röst för att förtydliga mitt budskap.
- Jag vet, återupprepade han och stirrade på mig.
Min blick sökte hans och jag inbillar mig att han fick se mina ögon svartna en aning. Det var i alla fall avsikten eftersom jag kände det glada nu-ska-vi-hem-humöret förbytas mot reta-mig-inte-mer-för-då-exploderar-jag.
Under ett par sekunder stirrade vi på varandra, min son och jag. Jag letade efter ånger och ursäkt i hans blick men hittade inget av den varan. Nonchalansen fanns dock kvar vilket fick mig att tro att mitt budskap, både denna gång och de tidigare otaliga gångerna, inte sjunkit in.
- Förstår du vad... började jag relativt lugnt i ett försök till förlikning och återgång till tidigare stämning.
- Jag vet!
Han sa det i exakt samma tonfall som tidigare och med blicken fäst vid min. Det han sa berättade en sak men hans blick, tonfall och kroppsspråk sa att han verkligen inte brydde sig vilket han säkert ändå gör. I efterhand inser jag att han förmodligen omedvetet ville testa vart gränsen gick. Testet gav önskat resultat eftersom gränsen gick precis där.
- Men va i... du fattar ju inte... hur många gånger ska jag... passa dig...
Jag smattrade ut en förbaskad och upprörd ramsa och de cashewnötter som smulats sönder i min mun var på vippen att blästra baksätet. Ansträngningen att hålla nötkrosset tillbaka fick mig att tystna och titta på sonen som lutat sig tillbaka ett par centimeter i stolen och riktat blicken ner mot sina händer.
Han hade uppenbarligen förstått budskapet och han hade uppenbarligen fått svar på vart gränsen gick.
Efter en dryg minuts bilfärd under absolut tystnad slog jag på radion och rattade in P4 för att få besked om hur det gått för Kalmar FF.
- Pappa? sa lilltjejen lite tyst från baksätet.
- Ja, svarade jag och stängde tillfälligt av radion för att höra vad hon hade att säga.
- Du får inte låta så arg, han gråter ju nästan, sa hon med kärleksfullt förstående stämma.
Tvehågset funderade jag sedan på situationen. Hade jag rätt men handlade fel? Hade jag fel och handlade fel? Hade jag rätt och gjorde rätt? Far de illa av en utskällning? Hjälper jag dem att förstå vart gränserna går?
- Aj, sluta, hojtade min dotter förfärat och adresserade sitt utrop lika mycket till mig som till sin storebror vars hand jag flyktigt kunde se retirera från hans systers ansikte till sin egen sida av bilen.
- Vad gör ni? undrade jag strängt och tittade stint på sonen genom den öppna bakluckan.
Vi har vissa värderingar om vad man får och inte får göra och enligt dottern hade nu hennes storebror brutit mot en av dem vilket föranledde mig att återigen försöka förklara varför vissa saker inte är acceptabla.
- Jag vet, svarade sonen med tydlig och retsam nonchalans.
- Varför håller du på idelig... försökte jag.
- Jag vet, avbröt han mig med samma retsamma nonchalans.
- Lägg av med det där. Droppa den där attityden, sa jag med högre och vassare röst för att förtydliga mitt budskap.
- Jag vet, återupprepade han och stirrade på mig.
Min blick sökte hans och jag inbillar mig att han fick se mina ögon svartna en aning. Det var i alla fall avsikten eftersom jag kände det glada nu-ska-vi-hem-humöret förbytas mot reta-mig-inte-mer-för-då-exploderar-jag.
Under ett par sekunder stirrade vi på varandra, min son och jag. Jag letade efter ånger och ursäkt i hans blick men hittade inget av den varan. Nonchalansen fanns dock kvar vilket fick mig att tro att mitt budskap, både denna gång och de tidigare otaliga gångerna, inte sjunkit in.
- Förstår du vad... började jag relativt lugnt i ett försök till förlikning och återgång till tidigare stämning.
- Jag vet!
Han sa det i exakt samma tonfall som tidigare och med blicken fäst vid min. Det han sa berättade en sak men hans blick, tonfall och kroppsspråk sa att han verkligen inte brydde sig vilket han säkert ändå gör. I efterhand inser jag att han förmodligen omedvetet ville testa vart gränsen gick. Testet gav önskat resultat eftersom gränsen gick precis där.
- Men va i... du fattar ju inte... hur många gånger ska jag... passa dig...
Jag smattrade ut en förbaskad och upprörd ramsa och de cashewnötter som smulats sönder i min mun var på vippen att blästra baksätet. Ansträngningen att hålla nötkrosset tillbaka fick mig att tystna och titta på sonen som lutat sig tillbaka ett par centimeter i stolen och riktat blicken ner mot sina händer.
Han hade uppenbarligen förstått budskapet och han hade uppenbarligen fått svar på vart gränsen gick.
Efter en dryg minuts bilfärd under absolut tystnad slog jag på radion och rattade in P4 för att få besked om hur det gått för Kalmar FF.
- Pappa? sa lilltjejen lite tyst från baksätet.
- Ja, svarade jag och stängde tillfälligt av radion för att höra vad hon hade att säga.
- Du får inte låta så arg, han gråter ju nästan, sa hon med kärleksfullt förstående stämma.
Tvehågset funderade jag sedan på situationen. Hade jag rätt men handlade fel? Hade jag fel och handlade fel? Hade jag rätt och gjorde rätt? Far de illa av en utskällning? Hjälper jag dem att förstå vart gränserna går?
