- Whaaooo, shit, shit, shiiiit, hojtade min son när flygplanet accelerade för att lyfta på hans livs andra flygresa. Den första flygresan företog han för drygt sju år sedan men eftersom han då var knappt arton månader har de minnesbilderna trängts undan sedan länge. Bredvid honom satt hans hyschande mor och höll honom i handen vilket mest var för hennes egen skull.

I stolsraden bakom satt min snart sexåriga dotter och fnittrade överraskat åt kittlingarna i magen. Jag satt bredvid och njöt av upplevelsen.

Jag har inte flugit speciellt mycket i mitt liv och har inte vant mig vid den kraft, fart och känsla som en flygplansstart för med sig. Ändock har de yttersta nyanserna av upplevelsen suddats ut. När jag satt där bredvid min fnittrande dotter kändes det nästan som om det vore första gången också för mig och det måste vara något av det mest fantastiska med att ha barn; att få uppleva det upphetsande och underbara i saker som vuxenlivets sordin filtrerat bort.

Under ganska många år var Kalle Anka på julafton snarare en timmes hjärnvila än underhållning. Det har de små liven ändrat på. Hela julspektalet hade förlorat lite av sin glans men barnen har fått den att gnistra igen. Vårens första blommor har man nog noterat genom åren men när en femårig dotter kommer springande genom snöslasket med en knappt utslagen snödroppe i handen når symboliken helt andra dimensioner.

Resten av flygresan var närmast en formsak och efter halvannan timme började fjärilarna i magen krypa neråt och förvandlas till myror. När vi närmade oss landning hade dock myrorna i benen vandrat uppåt igen och skapat en oro i lilltjejens mage.
- Jag mår illa, pappa, sa hon oroligt och tittade på mig.
- Du är nog lite hungrig, påpekade jag myndigt och hoppades på det bästa samtidigt som jag med flackande blick letade efter de sedvanliga kräkpåsarna med flygbolagets logotyp. Dessa souvenirer verkade dock Ryanair sparat in på vilket gjorde min oro ytterligare lite större. Om man man betalat tre kronor för flygbiljetten får man göra vissa eftergifter antar jag.

Vi klarade oss från uppkastningar den gången. Landningen gick smutt liksom passkontrollen. Väskorna kom åkande på bandet precis när vi kom fram och skulle leta efter dem och överraskande smidigt och snabbt fann vi oss sedan stående med näsan mot en värmande sol lutandes mot en husvägg och inväntandes den buss som som skulle ta hos halva vägen mellan Stansted och Bournemouth.

Början av bussresan gav ytterligare en gång den där goa känslan av att få uppleva det gamla på nytt genom barnen. Min son satt vid min sida och förundrades över att vi körde på fel sida, att skyltarna var annorlunda och att landskapet faktiskt liknade det svenska. Jag njöt. Kände lycka. Glad över att vår resa äntligen börjat.