Att fira en nybliven sexåring är inget man river av i en handvändning. Naturligtvis ska själva dagen grundligt fyllas med välriktade aktiviteter och hyllningar. Därtill skall släkten få sin dos av firandet samt ges möjlighet att hylla. I vårt fall är släkten kanske ingen tung börda då det så kallade släktkalaset innebar två gäster bestående av födelsedagsbarnets mormor och morfar. Möjligen låter det tragiskt men med morbror i södra England samt kusiner, farbröder och farmor drygt trettiosju mil bort blir det ibland mormor och morfar som får representera hela skaran.

Min sambo plockade ett underbart kycklingrecept från Pernilla Wahlgrens vardag (här) och gjorde det till finfin födelsedagsmiddag hos oss. I mitt tycke den godaste kyckling jag ätit på väldigt länge. Den för dagen kökstjänstkommenderade sambon slog dessutom till med en lika imponerande efterrätt där vi serverades rykande varm paj och isande glass i små pajformar som inhandlats en dryg vecka tidigare på Ullared.

Förutom detta storslagna släktkalas skulle naturligtvis lilltjejens kamrater bjudas in på ett barnkalas som hölls under lördagen.

Efter att det sista barnet lämnade vårt upp- och nedvända hus dröjde det inte länge förrän jag och sambon tagit plats vid det glasskladdiga köksbordet och med tomma blickar stirrade ömsom på varandra ömsom på slagfältet som nio glada gäster med fem bihängande mammor lämnat efter sig.

- Vill du ha kärleksmums? undrade min sambo och åsyftade det bruna bakverket med ännu brunare kokosprydd sörja på toppen. Kärleksmums kan möjligen missuppfattas av de som gärna tänker i andra banor men just vid det här tillfället kändes bakverket faktiskt mer lockande än det andra alternativet, vilket i och för sig aldrig kommit på tal.
- Gärna, svarade jag och sköt undan en blandning av glass, kokos, pärlsocker, tallrikar och serpentiner för att bereda plats.

Om jag inte missminner mig heter kärleksmums egentligen moccaruta men kallas av min äldste bror för snibb. Kärt barn har många namn och den kärleksmums jag fick blev mig synnerligen kär eftersom den inte bara smakade närmast gudomligt utan också gav tillräckligt med energi för att sparka igång lite hjärnverksamhet. Som ett bevis på Mazlovs behovsteorier så var det också längst ner i behoven hjärnan började arbeta och styrde mina tankar mot mat.

Trots att jag handlat på fredagen hade jag inte lyckats planera någon mat till lördagskvällen. Mina tankar gick långsamt genom kyl, frys och skafferi för att komponera något utifrån de resurser som fanns.

- Ska vi hämta pizza? frågade min sambo som om hon läst mina tankar.
- Ja! svarade jag föga ambitiöst men med ett inombords jubel och i och med att det behovet verkade få en lösning kunde jag gå vidare i livet och klämma in mig på den alltför lilla och alltför misskötta toaletten som angränsar till den fortfarande oklara groventrén.

Pizzans ursprung sägs vara från någon italiensk krigszon där tallrikar blivit en bristvara eller för tunga att bära eller nåt så kocken började servera maträtterna på runda brödbitar istället. Om jag inte är felinformerad så gav denna ätbara tallrik de italienska soldaterna en extra styrka som fick dem att besegra sina motståndare. Fråga mig inte om vilka motståndarna var eller när det inträffade. Jag snappade upp historien vid något tillfälle och kan inte intyga dess stringens.

Liksom pizzan räddade de italienska soldaterna så räddade den oss och jag antar att just pizza har räddat mången barnkalastrött förälder under de decennier den funnits tillgänglig i nästan varje svensk by.