- Kan jag hjälpa till med maten? undrade min nyblivet sexåriga dotter förväntansfullt sekunderna efter att jag tagit av mig jackan efter hemkomsten från jobbet.
- Visst, bara jag får komma in först så, svarade jag och trängde mig förbi henne in mot köket för att packa upp den matkasse som jag inhandlat på hemvägen.

Receptet på den mat som skulle tillagas hade min sambo välvilligt slagit upp och placerat på en av köksbänkarna. Att maten inte var påbörjad berodde till största delen på att de flesta vitala ingredienserna fanns i den kasse som jag just skulle plocka ur.

- Vad kan jag göra? frågade lilltjejen med påfallande entusiasm vilket föranledde ett litet grubbleri från min sida.
- Du kan väl ta fram tortillabröden sa jag och nickade mot förpackningarna som jag lagt upp på bänken.

Just då hördes ett rasslande i trappan och en dryg sekund senare stod den nioårige sonen i köket. Det där rasslande sättet att ta sig ner för en trappa nyttjade jag mig själv av i hans ålder och ytterligare ett halvt decennie framåt vill jag minnas. Idag skulle jag inte våga mig på en dylikt vådlig färd.

- Vad gör ni? undrade han och spottade ut orden i en hastighet som hade fått Lasse Granqvist att blekna i jämförelse.
- Lagar mat, förkunnade hans lillasyster stolt alltmedan hon staplade tortillas på en tallrik.
- Vad blir det?
- Enchiladas.
- Mmm. Får jag hjälpa till? spottade han ur sig i samma frenetiska hastighet som tidigare.
- Visst, svarade jag och lämnade över en oöppnad konservburk med majs under överinseende av lilltjejen.
- Jag vill också öppna en sån, sa dottern besviket och tittade på mig med bedjande blick.
- Visst, svarade jag igen och halade fram ytterligare en majsburk eftersom den påbörjade maten tarvade två burkar av denna gyllene ingrediens.

Så långt var det lugnt och fridfullt  i köket. I sin matlagningslängtan och iver över min hemkomst hade de beredvilligt erbjudit sina tjänster.

Det som skapade lite komplikationer i detta läge var att vi har två väldigt olika konservöppnare. Den ena av dem klarar jag av att använda och den andra har jag efter tio års samboskap fortfarande inte förstått mig på. Min kära sambo föredrar naturligtvis den som jag ratar och hur hon lyckas använda den kan jag inte förstå. Vi har i således i princip varsin konservöppnare och det var längesedan vi la ner diskussionen om vilken av dem som är bäst. Diskussioner i ämnet har dock förekommit in absurdum.

- Men jag ska ha den öppnaren, sa lilltjejen när hon insåg att storebror lagt rabarber på den enda öppnare som de båda behärskar.
- Nu har jag den, sa han och tryckte förnöjt näsan i vädret och visade henne demonstrativt sin ryggtavla.
- Ta den här, sa jag i ett ömkligt försök till jämkning och överräckte den andra konservöppnaren.

Efter ett ytterst oengagerat försök med öppnaren påpekade hon buttert att det inte fungerade och stirrade stint på sin bror som retsamt långsamt arbetade sig runt kanten på konservburken. Efter att ha kommit halvvägs i sin öppningsprocess stoppade han öppnaren i fickan och vände upp och ner på burken över vasken för att hälla ut eventuellt majsspad.

- Men..., hojtade lilltjejen när det slutat droppa från burken och den fortfarande hölls över vasken.
- Snart klar, sa storpojken med en ytterst neutral röst utan att med minsta rörelse påvisa att majsspadstömningen skulle vara klar.

Det förvånar mig att en nioåring kan vara så kallt beräknande. Han visste exakt vad som försiggick i den lilla flickans hjärna bakom hans rygg.

- Du-di-du... da-dam. Dripp dropp dripp dropp, sa han trots att dropparna lyste med sin frånvaro.

Ingen reaktion från lillasyster.

- Ta det lugnt lilla droppen, jag kan vänta, jag har tid...

Ingen hörbar reaktion från lillasyster. Jag kunde dock skönja en vaggande gestalt i periferin där jag stod vid spisen med köttfärs och quornfärs i två stekpannor.

- Nu kommer den... nu kommer den... nu kommer den...

Lilltjejen lade demonstrativt armarna i kors och vred sig åt mitt håll för att söka hjälp vilken jag med viljestyrka avstod från att ge. Den lilla konflikt som var under uppsegling ville jag låta dem reda ut själva vilket jag varit dålig på tidigare. Det krävdes dock rejält tålamod och ett frenetiskt köttfärsvändande för att jag inte skulle lägga mig i.

- Äh, håll näbben, sa plötsligt den söta lilla medvetet ignorerade flickan till sin bror. Jag fnissade tyst åt hennes ordval. Hon plutade med eftertryck med underläppen.

- Såå, då var det klart. Nu ska jag bara öppna klart, sa storpojken och vände sig mot sin kära syster med ett leende som verkade vara en korsning mellan djävulskap och kärlek.

- Håll klaffen, sa min dotter och återigen fick jag fnissa i hemlighet åt ordvalet. Skillnaden mellan näbben och klaffen kan verka marginell men ordvalet och gradskillnaden verkade fullt medveten.

- Här, sa hennes storebror plötsligt och överlämnade konservöppnaren överraskande snabbt. Kattens lilla lek med råttan var tydligen över. Lika snabbt som retsamheten kommit hade den försvunnit.

- Vad kan jag göra nu, undrade han som om ingenting hänt.
- Duka, svarade jag.
- Nä, replikerade han uttråkat och försvann lika snabbt som han dykt upp.