Vilken underbar dag!
- Det är kanske sjätte gången jag säger det pappa, men den här dagen är verkligen underbar!
Det var vad min son sa när han, jag och vår gemensamma älskling och tillika lillasyster inhandlat varsin glass på pinne och vandrade från den lilla butiken ner mot Margaretaloppets startområde i Kalmarsundsparken.
Födelsedagsmorgnar följer ju alltid ett visst mönster även om de skiljer sig markant från olika familjer. I vårt fall är det presenter på sängen, ett levande ljus och en liten flagga i trä som bärs fram samtidigt som den ljuva sången ska väcka det barn som oftast redan är vaket.
För varje present som öppnades i den fullbelagda sängen, där både familj och presenter trängdes, kom det små förtjusande ojanden och glada kommentarer. Lyckan och förhoppningen studsade mellan väggarna och inte ett endaste spår av smolk kunde skönjas i glädjebägaren.
Frukosten avklarade vi tillsammans vid frukostbordet vilket är en lyx mitt i veckan då vi vanligen utspritt på diverse dagisavdelningar skolor och arbetsplatser brukar inta våra första måltider. Möjligen med undantag av de tillfällen då familjemodern eller fadern slänger i sig frulle på stående fot vid diskbänken.
Flaggan hissades av födelsedagsbarnet med assistans av fadern vilket traditionsenligt förevigades från verandan. Vid det här laget har vi en ansenlig samling foton där två personer stirrar rakt upp i luften mot en stigande flagga.
Tyvärr tjänstgjorde födelsedagsbarnets mor i det stora blåa huset innan hon direkt anslöt till sina medlöpare i Kalmarsundsparken där fem kilometer löpning, promenad, hasning eller kasning skulle genomföras. De knappt tre timmarna från hämtning på skola och dagis till loppets start fick således avklaras av familjens övriga tre fjärdedelar.
- Vilken härlig dag, sa Adam när han växlade från foppatofflor till tennisskor i skolans foajé.
- Va bra, sa jag lite avmätt som man gör när lugnet efter jobbet kommer stormande genom kroppen.
Det var första gången...
Vi intog en enastående middag på McDonalds och lyxade till det med Hot Wings som avslutning på den kulinariska upplevelsen vilket renderade ytterligare en kommentar om den fantastiska dagen.
För att kunna avnjuta fika i stadsparken efter moderns och mormoderns målgång inhandlade vi bakverk på CityGross och med ett erbjudande om fem bakverk för tre guldpengar så fick barnen välja två var. Ett wienerbröd med choklad och en vaniljmunk vardera blev resultatet och därmed konstaterades återigen att denna dag verkligen var underbar.
Påpekanden om dagens enastående innehåll dök sedan upp titt som tätt och varje gång kändes det undebart även för oss medföljande.
- Det är bra att ha en storebror som fyller år, sa lilltjejen eftertänksamt när vi åkte från stormarknaden mot den lilla närbutiken för inhandlande av glass.
För att se starten av loppet ställde vi oss vid ett träd ungefär femtio meter framför startlinjen och hoppades kunna se deras springande mor passera. I vår enfald trodde vi att samtliga skulle passera till höger om trädet men när starten gick och fyra tusen tjejer började sin kraftiga kvinnorörelse insåg vi att vi fastnat mitt i loppet. Det formligen strömmade damer i alla åldrar på alla håll. Alicia tog ängsligt skydd bakom trädet medan Adam och jag fick nöja oss med att sticka fram varsitt huvud på vardera sidan om den kraftiga stammen.
Man kan ju fundera ett ögonblick på hur det såg ut för de förbipasserande. De såg förmodligen bara min kala hjässa och Adams gigantiska leende när de närmade sig.
När kvinnorörelsen sedan avtog kunde vi kvickt kuta vidare mot en park med lekplats som ligger utmed loppets sträckning, ungefär fyra kilometer från starten. Där stod en orkester och spelade gammeltjoa och vi lyckades komma fram lagom till de första damernas passage. Några minuter senare kom den löpande modern, och med löpande menar jag inte på hundars vis, förbispringande med ett leende och en vinkning.
Med trehundra meter kvar till mål gjorde lilltjejen sin mormor sällskap och fick uppleva målgången. Adam och jag kutade i förväg för att ta målfoto men såg dem inte i villervalan av spurtande och frustande tjejer.
Klockan närmade sig nio när vi äntligen fick slå oss ner för att avnjuta våra bakverk i gröngräset. De hade massakrerats av tillvaron i min ryggsäck men gav ändå njutning och ytterligare en kommentar från födelsedagsbarnet. Kaffesugen plockade jag upp termosen ur väskan men när jag kände dess vikt insåg jag att jag missat att fylla den.
- Har det varit en bra dag? frågade jag den halvsovande nyblivna nioåringen när han bäddat ner sig för kvällen ett par timmar senare än vanligt.
- Jaa, vilken underbar dag, svarade han och log sitt sötaste leende.
- Det var nog tionde gången, sa jag och förstörde magin.
- Vadå? undrade han.
- Det var inget, sov gott älskling, sa jag överstrykande och levererade den sedvanliga pussen för att lämna honom somnande med ett härligt och lyckligt leende på läpparna.
Grattis!
Adams födelsedag den 27:e maj 2009
- Har du sovit gott, undrade jag sömnigt efter att ha sussat skönt i min säng i det hus som vi hyrde för nio år sedan.
- Näe... jag har haft sammandragningar hela natten, svarade min höggravida kvinna som av okänd anledning, förmodligen omsorg, inte velat väcka mig.
Kvällen innan hade vi blivit hemskickade från förlossningen med förklaringar om att det inte var tillräckligt öppet och att det "bara var vattnet som gått". Det var inte så bara, i alla fall inte för oss.
- Imorgon kommer det en bebis, sa barnmorskan sent på kvällen i ett försök att gaska upp oss molokna och hemåtvändande nästan-föräldrar.
När hon svarade mig, den där morgonen för nio år sedan, vaknade jag till på allvar och insåg att det inte var en vanlig lördagsmorgon. Jag rusade upp, skivade en hel Skogaholmslimpa och färdigställde 13 limpmackor. En ansenlig hög med bröd där tolv trettondelar ett halvt dygn senare åkte i papperskorgen i förlossningsavdelningens kök. Mackorna glömdes liksom bort i villervallan som kanske egentligen mer ska beskrivas som ett kontrollerat kaos.
Fem över halv sex på eftermiddagen såg Adam dagens ljus för första gången och våra liv förändrades för alltid.
Föga anade jag då vilken himlastormande kärleksinjektion ett barn är. Hur jävlig tillvaron än ter sig så finns det allt som oftast en glad kille att luta sig emot. En spelevink och pajas. En tänkande filosof. En envis retsticka. En underbar kille.
Hans lillasyster glöms naturligtvis inte bort i sammanhanget med sin självklara plats bredvid honom allra längst uppe på pidestalen.
Grattis Adam! Vi älskar dig mer än vi kan förklara...
Sköna maj
Tisdagen den 26:e maj 2009
Fullare än den ser ut
Jag minns inte hur det var innan vi fick barn men numera hopar sig aktiviteterna under hela den grönskande månaden. Visserligen har en stor del redan passerat men för vår del är slutspurten en makalös samling av aktiviteter. Hittils har maj varit relativt lugn då det bara varit ett dussintal fikakorgar till skol- och dagisutflykter, två föräldramöten, fotbollscup, friskvårdsvecka på skolan, barngymnastikavslutning och lite andra mer eller mindre spännande aktiviteter.
Måndagen kändes lugn eftersom den bara innehöll en kick-off med ridning på islandshästar för min sambo och en fotbollsmatch för sonen där jag ledde laget och lilltjejen utgjorde den sedvanliga medhängande vanten.
Tisdagen började redan innan klockan åtta då det var inplanerat ett utvecklingssamtal på dagis som bakats ihop med inskolningssamtal inför dotterns inträde i förskoleklassen till hösten. Därefter hade jag i egenskap av ordförande i skolans föräldraförening ett kort möte med rektorn inplanerat innan nästa möte på jobbet klockan nio. Min sambo, som har en ledig dag, och jag ska iväg på ett viktigt ärende klockan ett och sedan bär det tillbaka till jobbet en stund. Efter skol- och jobbdagens slut väntar grillning med den blivande förskoleklassen. En aktivitet som tyvärr utesluter Adams medverkan i den utmanande fotbollsmatchen mot Färjestaden.
Imorgon är det Adams nionde födelsedag vilken han på kvällen får fira i stadsparken tillsammans med drygt femtusen kvinnor som stretat sig runt det årliga Margaretaloppet. I loppet kommer både hans mor och mormor samt eventuellt lillasyster att kämpa vilket gör att vi fattar posto vid en av stadens lekparker för bästa upplevelse av den kvinnliga strömmen. Därefter sammansluter vi med de kämpande damerna i parken för en födelsedagsfika i det gröna.
Torsdagen bär en relativt vanlig dag i sitt sköte. Då utsätts vi bara för den vanliga tidspressen att hinna med hämtning och mat innan fotbollsträningen på kvällen. Däremot får det nog bli en planeringsstund framåt aftonen för att styra upp logistiken inför lördagens barnkalas. Ett kalas som gör att fredagen bör läggas på förberedelser som inhandling av diverse varor och gräddning av de beställda pannkakorna.
Lördagen bjuder sedan till tvenne kalas. Först firar vi av storpojken, som lägger ytterligare ett år till handlingarna, med ett hejdundrande barnkalas med tillhörande och förbeställda pannkakor och kladdkaka. Till detta event har vi tillkallat förstärkning i form av morföräldrar vilka blir kvar efter kalaset för att fira dottersonen för egen del.
Söndagen ser relativt lugn ut och med min sambo ledig, vilket tyvärr bara är varannan helg, så blir det förmodligen en vanligt lugn förmiddag då vi bara ska hinna med de vardagliga aktiviteterna som kommer att bli åsidosatta under veckan. En fotbollsmatch för nioåringarna står på programmet under eftermiddagen vilken blir en intressant drabbning då flera av Adams klasskamrater spelar i motståndarlaget.
Det är en späckad vecka och man kan se det på två olika sätt. Antingen kan man granska den fulltecknade kalendern och sucka djupt besvärande eller så kan man se varje enskild aktivitet som givande och intressanta stunder.
Jag väljer helst det senare men vet av erfarenhet att det blir svårt. Vilja och inställning styr inte alltid den trötta hjärnan.
Nästa vecka? Jodå... det ser trevligt ut. Det är dagisutflykt, svärmors födelsedag, fotbollsträningar, ledarträff och det sedvanliga heltidsjobbet för oss båda. En vanlig vecka i livet...
Just det... jag höll på att glömma. Det är ju mors dag på söndag.
En till som jag
Jag har filurat på ett inlägg om min lilla åldersnoja som långsamt börjar komma över mig men har inte riktigt hittat de rätta formuleringarna. När jag damp ner på min arbetsplats idag hittade jag ett e-post från en kollega som levererade en länk till en krönika som hon tyckte stämde överens med mitt sätt att skriva.
Efter två genomläsningar och ett stort antal igenkännande leenden kunde jag också konstatera att innehållet till stor del återspeglade det som jag velat skriva.
Möjligen återkommer jag med ett inlägg om min egen åldrande upplevelse men jag föreslår att ni läser Peter Karyds krönika som på ett lysande sätt belyser det som jag upplever. I vissa fall på pricken precis exakt på samma sätt som jag reagerat.
http://www.bloggfamiljen.se/2009/05/16/peter-karyd-6/
Tankeläsare
Måndagen den 18:e maj 2009
Tio rosor för elva år
Helgen kom och tog slut som en löning i juletid men hann ändå inhysa en hel säck med intressanta upplevelser. En av dem var på söndagen då jag och min sambo enligt vår gemensamma tradition tog den norska nationaldagen till att fira vår gemensamma resa genom livet.
Jag kom hem med ett fång glädjande rosor och fick en kram, en puss och ett litet brunt paket som återgäldning och uppskattning.
Det var elva år sedan jag och min sambo slog våra känslomässiga påsar ihop och på den tiden har jag många gånger funderat över huruvida hon verkligen tror att jag kan läsa tankar. Att vi män är tankeläsare är ju enligt tradition något som våra närmaste kvinnor verkar vara fullt övertygade om.
Jag insåg, via den gåva jag fick, att Johanna verkligen inte fallit in i tankeläsarövertygelsen. Efter elva år med en drulig karl har hon insett fakta:
Fredric kan inte läsa tankar...
Hon verkar dock inte gett upp hoppet eftersom den bruna lilla kärleksgåvan innehöll en smärt liten bok med en ytterst analyserande man på framsidan:
"Konsten att läsa tankar" av Henrik Fexeus.
Kanske ett måste för alla män...
Kul att du lyssnar
Min sons skola har haft friskvårdsvecka den här veckan vilket är ett synnerligen lovvärt initiativ. Det började på måndagen med en cykeldag och fortsatte sedan med buggkurs, Ju-jutsu, handboll, orientering och friidrott innan det avslutades med en milslång vandring på Öland.
Förutom att alla skolbarn får roa sig med allehanda omväxlande former av rörelse så slipper de den sedvanliga skolverksamheten vilket uppskattas å det grövsta. Speciellt i maj när sol och sommar hägrar i horisonten.
Många av dagarna har det grillats korv och hamburgare i det gröna men vissa dagar har vi föräldrar fått skicka med både fika och lunch vilket vi naturligtvis inte knorrar nämnvärt över. Pannkakor är en återkommande vinnare i de sammanhangen.
- Bra att du skicka med en extra påse till mitt skräp, sa storpojken berömmande till mig när vi landat hemma vid köksbordet en eftermiddag.
- Klart jag gjorde, du bad ju om det, besvarade jag berömmet.
- Jo... men det var kul att lyssnade... för en gång skull, dömde han sedan förvånande vilket hade den effekten att min skäggiga haka trillade ner.
Vissa kommentarer som trillar ut ur den där munnen häpnas man synnerligen över.
För en gångs skull... Bah!... Kasta inte sten i glashus lille pojk...
Veckans bamba
För ett par år sedan körde vi hårt med matlista här hemma. Vi växlade veckor och barnen var fullt involverade med helt egna matveckor.
Det gick till som så att varannan vecka tog jag och min sambo hand om och varannan vecka var det något av barnen som stod för önskemålen. Betänk nu att Alicia bara var drygt tre år när vi inledde projektet men med lite lätt vägledning kunde hon på ett storartat sätt fundera ut mat som hon ville ha.
- Det kommer ju att bli samma mat jämt, sa jag jämrande när projektet inleddes.
De första veckorna som barnen planerade började alltid med pannkakor på måndagen och följdes upp med köttbullar på tisdagen precis som jag befarat men allt eftersom veckorna gick började de ta ut svängarna. Strax innan semestern 2007 stod vi inför ett stort trendbrott då Adam inte hade med pannkakor på sin veckoplanering.
Vad jag minns var det ett utmärkt sätt att få barnen delaktiga i vardagslunken och att de åt med liv och lust när de själva varit med och planerat råder det ingen tvekan om.
Sen kom semestern och projektet föll i glömska.
Vi har gjort sporadiska försök att återuppta verksamheten men det har alltid falerat efter några dagar.
- Får jag göra en matlista, undrade Alicia häromdagen och tittade på mig med en sexårings självklara förväntansfullhet.
- Visst, du kan ta papper och penna där borta, sa jag och pekade mot ett pennskrin och ett oanvänt papper som märkligt nog låg i änden av köksbordet.
- Näe... jag vill skriva på datorn, fortsatte hon och den förväntansfulla minen ersattes av en sexårings självklara kravfyllda ansiktsuttryck.
- Öh... jaha... näe... jaja... okej då, stammade jag ur mig lika tveksamt som fundersamt.
Vi startade tröskverket och plockade fram ett vitt dokument varpå jag förstorade texten och tryckte in Caps Lock.
PANGKAKOR
KÖTDULEAOCHHMAJODA
FISKPINAROCHPOTATISMOS
RISSGRYNSGRÖT
VOFLER
HAMDURJARE
KOKADKORVOCHPOTATISMOS
Looks delicious! I mitt tycke en helt okej planering. Lite tillägg och omskrivningar för att passa mina egna GI-mässiga försök samt vissa ändringar för den vegetariska anpassningen så har vi en utmärkt grund till nästa veckas middagar.
Grönt och blått
Onsdagen den 13:e maj 2009
Alicia gillar utsikten från vårt fönster...
Det var en trött liten flicka som masade sig från sängen mot trappan ner till en hägrande uppvakningsstund framför TV:n innan avfärd till dagis. Jag uppfattade bara de hasande stegen då jag vid tillfället försökte skaka liv i hennes bror men när jag kan ut i hallen på övervåningen fick jag se henne stående blickstilla vid toppen av trappan i sitt rosa nattlinne tittandes ut genom fönstret.
Jag tittade ljudlöst på henne en stund och funderade över när hon skulle fortsätt nerför trappan men hon gjorde ingen ansats att fortsätta.
- Det är så vackert med det gröna och det blåa, sa hon lika filosofiskt som oväntat utan att röra en enda del av sin kropp utom det som frambringade orden.
Långsamt skred jag fram emot henne för att inte störa magin men när en golvbräda knarrade under mina åttiosju kilo som möjligen blivit ett par hekto mindre så vände hon sig långsamt om tittade på mig.
- Jag måste kissa, hasplade hon ur sig och svepte förbi mig in på toaletten.
Åttiosju pannor
Jag öppnade dörren till badrummet med avsikten att riva av en badrumsstädning men fick se en blå platt tingest sticka ut under badkaret. Badrumsvågen...
För tre månader sedan stod jag senast på en våg i samband med en viktklubb på jobbet. Jag hoppade av både vågen och viktklubben eftersom jag ville komma bort från den pressen, från snacket och framförallt från sneglingarna ner på lunchtallriken de dagar då den medhavda lunchen inte var riktigt så hälsosam som önskvärt.
Min känsla har varit att byxorna spänt lite mer än brukligt och att en del tröjor stramat över buken på ett sätt som talar sitt tydliga språk den senaste tiden.
För drygt tio år sedan lämnade jag en tvåårig sejour i Göteborgsområdet och bar då på åttiosex kilo varav tio tillkommit under de två åren som säljare på ett reseföretag i Kungsbacka. Jag började spela fotboll igen när jag kom tillbaka till ljuva ostkusten och kilona rasade ner till strax under åttiostrecket där de höll sig fram till för något år sedan då visaren sakta tuggat sig upp mot åttiofem som en följd av att fotbollsträningen tyvärr är avslutad och inte ersatts med någon annan rörelse av samma dignitet.
Idag ställde jag mig på vågen igen. Jag tvekade länge men klev till slut upp utan att titta ner på visaren. Genom fönstret beskådade jag en guldbröstad fågel på uthustaket medan jag funderade på om jag skulle kliva av utan att titta.
- Jag blir glad om det inte är över åttiofem, sa jag högt till mig själv.
- Va sa du? undrade min dotter som tveksamt stack in huvudet genom dörren.
- Ingenting, svarade jag och tittade ner.
Åttiosju kilo. All time high! Inget att skryta över och ett BMI som skriker övervikt i röda siffror.
Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu... Ärligt så känner jag mig smärtare än när jag återvände från Göteborg men vikten har ju sagt sitt. Dessutom hade jag andra referensramar då. Då skulle jag slå mig in i ett division 3-lag, nu är målsättningen lite lägre.
Men... jag tog tillbaka min plats i division 3 för tio år sedan. Jag borde klara av att trippa ner till åtminstone under åttio den här gången. Att ta plats i ett lag är däremot en betydligt bättre målsättning än att nå en viss vikt. Jag behöver en målsättning. Jag behöver en målsättning illa kvickt!
Nu ska jag städa toaletten.
Jag är inte maktlös
Jag satt på min blå kontorsstol som är lite sliten längst ut på sitsen eftersom jag kasar fram och tillbaka där hela dagarna. Jag tyckte synd om mig själv. Klockan var strax efter åtta på morgonen och dagens första kaffe från den nyinstallerade kaffeautomaten slank ner genom strupen.
Jag var trött och inom mig påbörjades en märklig dialog.
- Jamen... du gick ju inte och la dig förrän strax innan ett ju, sa jag ljudlöst till mig själv.
- Jag var ju tvungen... höll ju på med affärsplanen ju.
- Det kunde du väl gjort tidigare?
- Då skulle jag ju hänga tvätt, diska och plocka in saker från trädgården ju.
- Var du tvungen till det då?
Vi föräldrar är förbaskat bra på att komma till jobbet på morgnarna och tycka synd om oss själva. Innan klockan ens var nio hade jag stött på ett flertal urlakade och måndagströtta föräldrar som mumlat ursäkter om att anledningen till den lilla förseningen varit barnens skor, barnens morgonhumör, barnens tandborstar, barnens klänning eller makens dåliga minne. Dessa ursäkter kommer sedan att eskalera till en munter debatt om det ljuva föräldralivet som ska företas runt fikabordet klockan tio. Då ska det jämföras, stötas och blötas. Då ska den ene visa sig bättre eller sämre än den andre och det i sig är väldigt märkligt. Är det någon som har det riktigt jävligt så ska alltid någon annan ha det värre. Är det någon som gör nåt riktigt bra så har alltid någon annan gjort det bättre.
Vi föräldrar är hemska. Alla stackars barnlösa åhörare måste tycka att det är vansinnigt fruktansvärt skittrist att lyssna till detta och på sätt och vis kan jag förstå att den nämnda och krympande skaran hamnar på ena kortänden av bordet och diskuterar mobiltelefonteknologi eller någon annan obegriplig grekiska.
En sak har trots allt grekisktalande mobiltelefondårar och infantila föräldraskrytmånsar gemensamt. Vissa tävlar i största bajsblöja eller hurtigaste unge medan andra tävlar i mobiltelefonkunskap eller om vem som kan säga flest konstiga ord på tio sekunder. Vi vill vara bäst, vi vill sticka ut, vi vill vara värre/bättre/sämre än alla andra.
Det är ju inte synd om mig. Jag gjorde mina val och på grund av dem sitter jag kvart i nio på jobbet med dagens tredje kaffekopp på behändigt avstånd från tangentbordet och suckar över att jag är trött.
Jag valde att lägga mig fem i ett i går kväll. Jag valde att avsluta budgeten i affärsplanen. Jag valde att hänga tvätt innan affärsplanen. Jag valde att ta undan mat och disk innan dess. Jag tillät Johanna ta en joggingrunda medan jag fixade barnen. Jag valde att klippa klart gräsmattan innan maten. Jag valde att ägna en stund åt besökande vänner istället för att klippa gräset. Jag valde att lägga förmiddagen vid fotbollsplanen.
Hela vägen, från morgon till kväll, gör vi våra val och dessa leder fram till där vi är i nuet. Vill jag må bra så kan jag välja att göra det. Jag kan inte välja att må bra nu men jag kan göra val som leder till att jag mår bra imorgon.
Det låter som en klyscha men val och prioriteringar är nyckeln till lycka och välmående. Usch... det lät vansinnigt klyschigt. Jag gillar inte klyschor. Däremot gillar jag att ha en poäng och det tycker jag att jag har...
1:a maj i solen
Fredagen den 1:a maj 2009
Adam vill ha boll...
Man kan ha det sämre än att fira första maj med en fotbollscup i solen. Alla småkillar och småtjejer som springer runt och kämpar, sliter och njuter sprudlar av energi som smittar flera meter utanför fotbollsplanen.
Längs kortsidorna av de tre fotbollsplanerna löper en lång rad av granar. Denna rad har under årens lopp bildat ett kompakt vindskydd vilket nu gladde mången soltörstande moder. Utmed granhäcken satt de i rader med uppkavlade ärmar eller avtagna tröjor och insöp den värmande solen.
Vi som hellre ville se fotbollen fick stå ut med några svinkalla vindilar över nackhåren. Moder sol kunde inte riktigt överträffa farbror vind.
Fotboll fick vi dock se. Cupen berörde denna dag tioåriga pojkar och nioåriga tjejer. Egentligen är jag ju ledare för ett pojklag men de som spelade denna dag är ett år äldre än dem som jag vanligtvis följer. Min son och ett par killar till hade dock fått chansen att fylla ut tioårslaget och således kunde jag stå vid sidan och bara vara förälder. En uppgift som var enormt njutbar men inte tillnärmelsevis lika intressant som att få agera ledare.
Jag tror att min fotbollsspelande son har överseende med att jag gormar och hojtar som ledare, som förälder var jag dock, både av honom och den medföljande lillasystern, tillsagd att inte gasta för mycket.
- Nu gjorde du det, sa Alicia strängt till mig under dagens första match då jag ganska tyst berömde en av spelarna som slog en elegant passning från kanten in mot mitten.
- Äsch, lite måste jag ju få ropa...
- Självklart, sa en av mammorna bredvid varefter hon fortsatte skutta och hojta på mammors vis.
Efter fyra och en halv timme i solen med fotboll, grillade hamburgare, kaffe i plastmugg och föräldraspekulationer cyklade vi nöjda hem. Förutom minnen från en skön dag har jag också en fysisk fönimmelse kvar av dagen. Huden på min hårlösa panna stramade som en torkande disktrasa.
