Årets julklapp
Tisdagen den 24:e november 2009
Det sägs att spikmattan är årets julklapp enligt något allvetande handelsinstitut. Jag håller inte med så idag, en månad före jul, presenterar jag årets julklapp enligt Sega pappan.
I ren egoistisk anda utser jag härmed boken SEGA PAPPAN 2008 till årets julklapp. Den är alldeles färsk och publicerades idag, den 24:e november 2009. Innehållet är allt bloggmaterial från 2008.
Läs mer och beställ den här.
>
Förra årets kioskvältare är också ett hett tips för julklapssäcken. Mer info om den finns här.
Det sägs att spikmattan är årets julklapp enligt något allvetande handelsinstitut. Jag håller inte med så idag, en månad före jul, presenterar jag årets julklapp enligt Sega pappan.
I ren egoistisk anda utser jag härmed boken SEGA PAPPAN 2008 till årets julklapp. Den är alldeles färsk och publicerades idag, den 24:e november 2009. Innehållet är allt bloggmaterial från 2008.
Läs mer och beställ den här.
>
Förra årets kioskvältare är också ett hett tips för julklapssäcken. Mer info om den finns här.
Glidtackling
Måndagen den 23:e november 2009
En viktig glidtackling för små tjejer och killar
Söndagen skulle bjuda på tre intressanta fotbollsmatcher på Fredrikskans konstgräs med mig i en ledarroll och min son som kämpande spelare. Lillasyster skulle hänga med som sedvanligt bihang, en roll som hon inte gillar men som hon redigt och utan att klaga finner sig i som småsyskon lär sig att göra.
- 38,3, sa jag till Adam efter att örontermometern lämnat hans öra tidigt på morgonen.
Jag fick inget svar men han sände en menande blick och insåg att de tre matcherna som han sett fram emot inte skulle avgöras med hans inverkan.
- Det är synd om Adam som har feber men jag blir lite glad, meddelade Alicia som inte sett fram emot att stå i regn och sju plusgrader en hel dag.
Efter de tre matcherna vankades det fotbollsavslutning för hela konkarongen med ungdomsspelare i föreningen. Det skulle ätas Tacos och delas ut priser. En av kalmar FF-spelarna samt en av de duktiga tjejerna från IFK Kalmar skulle berätta lite, svara på frågor och skriva autografer. En aktivitet som mina barn också fick stå över.
Vi har under säsongen pratat och tränat mycket på många saker men lagt enorm vikt vid passningsspelet. Något som verkligen betalat sig under hösten då bollen gått på snöre mellan grabbarna under matcherna. Vi har också kämpat med att stävja det liggande spelet för att få bort bland annat glidtacklingar som oftast gör mer skada än nytta för åtta- och nioåriga fotbollsgrabbar. En hel säsongs tjat om att stå upp på fotbollsplanen. Tjat om att inte glidtacklas. Tjat om skaderisk. Tjat om utvisningar och frisparkar.
Vi tycker nog att vi lyckats få bort det också även om det naturligtvis fortfarande förekommer emellanåt.
Efter fotbollsavslutningen, som jag och Adam missade, tittade min engagerade ledarkollega in och överlämnade ett litet pris till Adam. Jag tittade på det och funderade på vem som tagit beslutet att köpa in just denna lilla figur. Jag funderade på vem som designar och säljer dessa priser.
På hedersplats i varje pojk- och flickrum i vår by med omnejd kommer den att stå. Den kommer att visas med stolthet för syskon och mor- och farföräldrar. Den kommer pussas och putsas.
Den lilla men ärofyllda materiella belöningen efter en säsongs slit kommer att vara en liten söt kille med babyface som gör en klockren glidtackling. Dessutom med dobbarna före vilket ska rendera omedelbar utvisning i vilken fotbollsmatch som helst.
En viktig glidtackling för små tjejer och killar
Söndagen skulle bjuda på tre intressanta fotbollsmatcher på Fredrikskans konstgräs med mig i en ledarroll och min son som kämpande spelare. Lillasyster skulle hänga med som sedvanligt bihang, en roll som hon inte gillar men som hon redigt och utan att klaga finner sig i som småsyskon lär sig att göra.
- 38,3, sa jag till Adam efter att örontermometern lämnat hans öra tidigt på morgonen.
Jag fick inget svar men han sände en menande blick och insåg att de tre matcherna som han sett fram emot inte skulle avgöras med hans inverkan.
- Det är synd om Adam som har feber men jag blir lite glad, meddelade Alicia som inte sett fram emot att stå i regn och sju plusgrader en hel dag.
Efter de tre matcherna vankades det fotbollsavslutning för hela konkarongen med ungdomsspelare i föreningen. Det skulle ätas Tacos och delas ut priser. En av kalmar FF-spelarna samt en av de duktiga tjejerna från IFK Kalmar skulle berätta lite, svara på frågor och skriva autografer. En aktivitet som mina barn också fick stå över.
Vi har under säsongen pratat och tränat mycket på många saker men lagt enorm vikt vid passningsspelet. Något som verkligen betalat sig under hösten då bollen gått på snöre mellan grabbarna under matcherna. Vi har också kämpat med att stävja det liggande spelet för att få bort bland annat glidtacklingar som oftast gör mer skada än nytta för åtta- och nioåriga fotbollsgrabbar. En hel säsongs tjat om att stå upp på fotbollsplanen. Tjat om att inte glidtacklas. Tjat om skaderisk. Tjat om utvisningar och frisparkar.
Vi tycker nog att vi lyckats få bort det också även om det naturligtvis fortfarande förekommer emellanåt.
Efter fotbollsavslutningen, som jag och Adam missade, tittade min engagerade ledarkollega in och överlämnade ett litet pris till Adam. Jag tittade på det och funderade på vem som tagit beslutet att köpa in just denna lilla figur. Jag funderade på vem som designar och säljer dessa priser.
På hedersplats i varje pojk- och flickrum i vår by med omnejd kommer den att stå. Den kommer att visas med stolthet för syskon och mor- och farföräldrar. Den kommer pussas och putsas.
Den lilla men ärofyllda materiella belöningen efter en säsongs slit kommer att vara en liten söt kille med babyface som gör en klockren glidtackling. Dessutom med dobbarna före vilket ska rendera omedelbar utvisning i vilken fotbollsmatch som helst.
S.O.S
Torsdagen 18:e november 2009
Min nioårige son hade parkerat ändalykten vid datorn med löfte om att få läsa sin e-post medan jag plockade undan efter middagen. Dottern tassade tyst efter storebror.
Det gick några minuter i lugn och ro innan jag började höra lite sedvanligt käbbel från övervåningen. Ett käbbel som blev gnabb och som ökade i intensitet allt eftersom. Min vana trogen var jag nära att lägga mig i men lade band på mig för att låta dem sköta konflikten själva. Något som jag finner oerhört svårt när rösterna höjs och dotterns röst spricker i gråt.
Till slut kunde jag inte hålla mina påfrestade nerver i styr och lät instinkten föra mig uppför trappan mot en konflikt som inte verkade finna någon lösning inom rimlig tid.
- Vad händer här, sa jag med myndig polisröst till de barn som båda tystnat av mina steg i trappan.
- Jag får inte titta på datorn, sa Alicia med sprucken och upprörd röst samtidigt som hon la armarna i kors över bröstet.
- Nä, jag vill inte det, replikerade Adam blixtsnabbt.
Så här i efterhand känner jag att jag borde bjudit Adam på känslan av att läsa sin e-post i fred. Jag borde respekterat hans rätt till att vara privat.
- Men Adam... det gör väl inget, försökte jag.
- JO! skrek han oartigt, ouppfostrat och alldeles för tyket för en trött pappas öron.
- Hördu, den tonen... började jag hårt och bestämt.
- Hon FÅR inte titta... sa han med ett plötsligt lugn och sitt prepubertala överlägsna tonläge.
- Du stänger av nu, direkt, annars rycker jag sladden, kontrade jag med hög röst och all myndighet och skärpa jag kunde dra på med.
Adam tittade på mig, ögonen fylldes med tårar i samma takt som skammen steg som vårfloden i mig. Han satte händerna för ansiktet och vände sig gråtande bort.
- Du fattar ju inte... sa han hulkande och i det ögonblicket insåg jag att jag inte begrep ett dugg. Att jag tryckt på med min hårda och stressade attityd som i grunden bara var en egoistisk rädsla att missa försnacket till landskampen på TV.
Dottern hade gått därifrån och tagit sin tillflykt till en lugn stund på porslinstronen med Vovven och ärenden som skulle uträttas. Skammen pumpade i mig och Adam vågade lätta på händerna framför ansiktet och titta på skärmen med röda ögon.
- Titta här, sa han och bjöd in mig till andra sidan bordet vilket släppte på mitt märkliga tillstånd.
Jag tog de tre stegen runt skrivbordet och läste där hans finger pekade:
Till: Alicia
Från: Adam
Han hade skrivit e-post till sin lillasyster...
Jag älskar dig. Här får du en sång:
Ett kärleksfullt e-post från storebror till den älskade lillasystern. Han hade snappat upp hennes fascination av Ola från körslaget. Han har lyssnat tusen gånger på låt nummer fyra på hennes CD-skiva. Han har hört till leda från henne om hur söt Ola är. Jag hävdar att jag skulle se ut som honom om jag varit tretton år yngre, haft håret kvar och vägt femton kilo mindre men har inte fått bekräftat mina synpunkter. Adam hade koll på fascinationen och ville visa sin kärlek.
Klart som fan att han inte ville visa vad han höll på med för henne. Ibland gör man små fel som förälder men ibland missbedömer man totalt.
Man får göra fel, det är helt okej. Jag minns inte vem som sa det eller vart jag läste det först men fel får man göra så länge man vågar stå upp och erkänna dem. I synnerhet för sina barn.
- Förlåt Adam, sa jag och hade svårt att stoppa tårarna när jag kramade om honom fylld av kärlek, skam och obeskrivlig glädje.
- Det är lugnt...
- Nä, det är det inte, jag skulle inte ha skällt på dig. Förlåt...
- Äh, sluta...
Min nioårige son hade parkerat ändalykten vid datorn med löfte om att få läsa sin e-post medan jag plockade undan efter middagen. Dottern tassade tyst efter storebror.
Det gick några minuter i lugn och ro innan jag började höra lite sedvanligt käbbel från övervåningen. Ett käbbel som blev gnabb och som ökade i intensitet allt eftersom. Min vana trogen var jag nära att lägga mig i men lade band på mig för att låta dem sköta konflikten själva. Något som jag finner oerhört svårt när rösterna höjs och dotterns röst spricker i gråt.
Till slut kunde jag inte hålla mina påfrestade nerver i styr och lät instinkten föra mig uppför trappan mot en konflikt som inte verkade finna någon lösning inom rimlig tid.
- Vad händer här, sa jag med myndig polisröst till de barn som båda tystnat av mina steg i trappan.
- Jag får inte titta på datorn, sa Alicia med sprucken och upprörd röst samtidigt som hon la armarna i kors över bröstet.
- Nä, jag vill inte det, replikerade Adam blixtsnabbt.
Så här i efterhand känner jag att jag borde bjudit Adam på känslan av att läsa sin e-post i fred. Jag borde respekterat hans rätt till att vara privat.
- Men Adam... det gör väl inget, försökte jag.
- JO! skrek han oartigt, ouppfostrat och alldeles för tyket för en trött pappas öron.
- Hördu, den tonen... började jag hårt och bestämt.
- Hon FÅR inte titta... sa han med ett plötsligt lugn och sitt prepubertala överlägsna tonläge.
- Du stänger av nu, direkt, annars rycker jag sladden, kontrade jag med hög röst och all myndighet och skärpa jag kunde dra på med.
Adam tittade på mig, ögonen fylldes med tårar i samma takt som skammen steg som vårfloden i mig. Han satte händerna för ansiktet och vände sig gråtande bort.
- Du fattar ju inte... sa han hulkande och i det ögonblicket insåg jag att jag inte begrep ett dugg. Att jag tryckt på med min hårda och stressade attityd som i grunden bara var en egoistisk rädsla att missa försnacket till landskampen på TV.
Dottern hade gått därifrån och tagit sin tillflykt till en lugn stund på porslinstronen med Vovven och ärenden som skulle uträttas. Skammen pumpade i mig och Adam vågade lätta på händerna framför ansiktet och titta på skärmen med röda ögon.
- Titta här, sa han och bjöd in mig till andra sidan bordet vilket släppte på mitt märkliga tillstånd.
Jag tog de tre stegen runt skrivbordet och läste där hans finger pekade:
Till: Alicia
Från: Adam
Han hade skrivit e-post till sin lillasyster...
Jag älskar dig. Här får du en sång:
Ett kärleksfullt e-post från storebror till den älskade lillasystern. Han hade snappat upp hennes fascination av Ola från körslaget. Han har lyssnat tusen gånger på låt nummer fyra på hennes CD-skiva. Han har hört till leda från henne om hur söt Ola är. Jag hävdar att jag skulle se ut som honom om jag varit tretton år yngre, haft håret kvar och vägt femton kilo mindre men har inte fått bekräftat mina synpunkter. Adam hade koll på fascinationen och ville visa sin kärlek.
Klart som fan att han inte ville visa vad han höll på med för henne. Ibland gör man små fel som förälder men ibland missbedömer man totalt.
Man får göra fel, det är helt okej. Jag minns inte vem som sa det eller vart jag läste det först men fel får man göra så länge man vågar stå upp och erkänna dem. I synnerhet för sina barn.
- Förlåt Adam, sa jag och hade svårt att stoppa tårarna när jag kramade om honom fylld av kärlek, skam och obeskrivlig glädje.
- Det är lugnt...
- Nä, det är det inte, jag skulle inte ha skällt på dig. Förlåt...
- Äh, sluta...
Åtta äggvitor och två kuddar
Tisdagen den 17:e november 2009
Att slänga ihop Pasta Carbonara till fyra personer och några lunchlådor är ingen större match. Inte ens när en av grytorna ska vara vegetariska och innehålla ett märkligt baconsubstitut som enligt uppgift ändå är ganska välsmakande.
Problemet uppstår när man använt åtta äggulor i matlagningen och har kvar lika många äggvitor. Tips mottages tacksamt om hur man lämpligast gör sig av med dessa. Visst kan man slänga ihop nån smaskig maräng men det är inte riktigt min grej. Testade marängvarianten en gång men fick ett resultat som närmast liknade koskit när de flutit ut på plåten.
Stod denna gång med mina äggvitor och funderade på att hälla ut dem i vasken vilket jag gjort ett antal gånger. Problemet då är ju att det geggar ihop sig och hindrar vatten och annat att ens ta sig fram till silen. Funderade också på att hälla dem rakt ner i papperskorgen under diskbänken men drog mig till minnes senaste gången jag gjort detta vilket fick till följd att det rann rakt igenom och gjorde ett jämntjockt och segt snigelspår från diskbänken till ytterdörren. Ett snigelspår som jag inte hade lust att torka upp en gång till.
- Kan du komma lite, hojtade min sambo när jag funderade på mina äggvitors vidare öde.
- Ta med en påse, ropade hon när jag precis börjat gå för att se vad hon ville.
Jag fann henne tråcklandes med ett par gamla kuddar som för länge sedan passerat sin livskurvas höjdpunkt. När jag ombesörjt det jag blivit tillbedd, det vill säga att trycka ner de två kuddarna i ICA-kassen som jag tagit med slogs jag av den briljanta iden att marinera kuddarna med mina äggvitor och sedan omgående bära ut dem till soptunnan.
En sedvanlig kasse från ICA blir relativt välfylld av två ordinära kuddar men jag hoppades ändå att åtta äggvitor skulle finna sin plats bland den mjuka bomullen. För att bereda plats för äggvitorna så tryckte jag till den översta kudden så att en lagom stor grop bildades med plats för åtta äggvitor. Problemet var dock att när jag lyfte handen från den lilla gropen så reste den sig och fyllde åter ut påsen till bredden.
Skam den som ger sig, tänkte jag och körde ner en träslev mot kudden och hade således plats att hälla i mina äggvitor. Trots att problemet från början varit banalt var jag rätt nöjd med min finurliga lösning.
Jag hade dock inte räknat med alla följder. När jag avlägsnade träsleven som skapat gropen ville kudden återigen fylla påsen till bredden. Den för äggvitor avsedda lilla gropen slätades såligen ut och gropens innehåll hade inte längre någonstans att ta vägen. Åtta äggvitor klättrade långsamt ur påsen, rann på dess sidor och bildade en stor rund pöl på köksgolvet.
Uppskattningsvis hamnade sex äggvitor på köksgolvet, den sjunde bildade ett kletigt snigelspår genom hallen och den åttonde låg lyckligt inbäddad bland kuddarna.
Att slänga ihop Pasta Carbonara till fyra personer och några lunchlådor är ingen större match. Inte ens när en av grytorna ska vara vegetariska och innehålla ett märkligt baconsubstitut som enligt uppgift ändå är ganska välsmakande.
Problemet uppstår när man använt åtta äggulor i matlagningen och har kvar lika många äggvitor. Tips mottages tacksamt om hur man lämpligast gör sig av med dessa. Visst kan man slänga ihop nån smaskig maräng men det är inte riktigt min grej. Testade marängvarianten en gång men fick ett resultat som närmast liknade koskit när de flutit ut på plåten.
Stod denna gång med mina äggvitor och funderade på att hälla ut dem i vasken vilket jag gjort ett antal gånger. Problemet då är ju att det geggar ihop sig och hindrar vatten och annat att ens ta sig fram till silen. Funderade också på att hälla dem rakt ner i papperskorgen under diskbänken men drog mig till minnes senaste gången jag gjort detta vilket fick till följd att det rann rakt igenom och gjorde ett jämntjockt och segt snigelspår från diskbänken till ytterdörren. Ett snigelspår som jag inte hade lust att torka upp en gång till.
- Kan du komma lite, hojtade min sambo när jag funderade på mina äggvitors vidare öde.
- Ta med en påse, ropade hon när jag precis börjat gå för att se vad hon ville.
Jag fann henne tråcklandes med ett par gamla kuddar som för länge sedan passerat sin livskurvas höjdpunkt. När jag ombesörjt det jag blivit tillbedd, det vill säga att trycka ner de två kuddarna i ICA-kassen som jag tagit med slogs jag av den briljanta iden att marinera kuddarna med mina äggvitor och sedan omgående bära ut dem till soptunnan.
En sedvanlig kasse från ICA blir relativt välfylld av två ordinära kuddar men jag hoppades ändå att åtta äggvitor skulle finna sin plats bland den mjuka bomullen. För att bereda plats för äggvitorna så tryckte jag till den översta kudden så att en lagom stor grop bildades med plats för åtta äggvitor. Problemet var dock att när jag lyfte handen från den lilla gropen så reste den sig och fyllde åter ut påsen till bredden.
Skam den som ger sig, tänkte jag och körde ner en träslev mot kudden och hade således plats att hälla i mina äggvitor. Trots att problemet från början varit banalt var jag rätt nöjd med min finurliga lösning.
Jag hade dock inte räknat med alla följder. När jag avlägsnade träsleven som skapat gropen ville kudden återigen fylla påsen till bredden. Den för äggvitor avsedda lilla gropen slätades såligen ut och gropens innehåll hade inte längre någonstans att ta vägen. Åtta äggvitor klättrade långsamt ur påsen, rann på dess sidor och bildade en stor rund pöl på köksgolvet.
Uppskattningsvis hamnade sex äggvitor på köksgolvet, den sjunde bildade ett kletigt snigelspår genom hallen och den åttonde låg lyckligt inbäddad bland kuddarna.
Upptaget!
Tisdagen den 3:e november 2009
Upptaget
Jag ryckte upp dörren till badrummet häromkvällen och fick se min sexåriga dotter sitta med byxorna nere tittandes i en av sin mors magasin.
- Gör det du ska så du kan komma i säng, sa jag onödigt hårt och stängde dörren om min levererande dotter för tredje gången inom tio minuter.
- JAAAA, genmälde hon för tredje gången inom samma tidsram.
Någon minut senare kom hon ut och blängde till på mig med spelat allvar som bara sexåriga flickor kan.
- Bra, jag måste på toa, sa Adam och kilade snabbt in utan att jag hann reagera.
Tio minuter och två påtryckningar senare konstaterade jag att tjugofem minuter försvunnit från kvällen genom mina barns toabesök.
När det väl blir dags för barnen att gå och lägga sig om kvällarna så vill jag att det ska gå fort. Kanske för fort. Det är ju liksom när de lagt sig som jag kan slutföra mina sysslor och sedan eventuellt få en stunds avkoppling. Avkopplingen är målet och belöningen just då. Möjligen har jag missat något i min inställning om kvällarna men jag vill nå lugnet. En stund då det är ro i stugan och hjärnan och kroppen får ägna sig åt sånt som inte kräver så mycket energi.
I de lägena kan ett bajsnödigt barn kännas som en bromskloss i tillvaron.
Under gårdagskvällen skickade jag upp barnen för sedvanliga kvällsaktiviteter innan läggning. Fem minuter efter att jag lyckats tjata dem uppför trappan gick jag själv de tretton trappstegen upp. På andra sidan av hallen såg jag en ljusstrimma vid toalettdörren vilket skvallrade om att något barn förmodligen placerat sig på tronen.
- Är det upptaget? undrade jag efter tre försiktiga och ovanligt ostressade knackningar.
- Ja, snart klar, svarade min glada dotters ljuva röst.
Jag hjälpte vår halta katt nerför trappan och återvände sedan mot kvällsberedningen när min dotter öppnade toadörren och gav mig ett ljuvligt leende.
- Jag tycker att du alltid ska göra så, sa hon och tittade fordrande på mig vilket fick mig att ana att mitt milda tonfall vid upptagetfrågan tidigare fallit damen i smaken.
- Menar du när jag knackade? frågade jag för att försäkra mig om att jag fattat rätt.
- Ja, det är mycket trevligare än när du bara öppnar dörren, sa hon i vänlig men bestämd ton.
Naturligtvis är det så. Självklart är det trevligare med milda knackningar än stressigt uppryckta dörrar. Hon avklarade dessutom sina bestyr snabbare än vanligt men jag kan inte avgöra om det berodde på mina milda knackningar.
Det kändes bra. Som om vi löst en liten återkommande kvällsknut. Spontant fick hon en kram och tänderna borstade. Det var ett sånt där tillfälle då samarbetet klaffar och det finns en magisk samhörighet till barnen. Alicia tålmodigt mottagande tandborstningen och sonen lika tålmodigt väntande på att få sina naglar klippta. Samklang, samhörighet, gemenskap. Trodde jag!
- Gå ut nu, jag måste bajsa, hojtade storpojken i samma sekund som jag spolat bort tandkrämsresterna från Alicias tandborste.
Tio minuter senare hade jag fortfarande nagelsaxen i handen och väntade på att få ansa klorna på min uppenbart upptagna son.
Upptaget
Jag ryckte upp dörren till badrummet häromkvällen och fick se min sexåriga dotter sitta med byxorna nere tittandes i en av sin mors magasin.
- Gör det du ska så du kan komma i säng, sa jag onödigt hårt och stängde dörren om min levererande dotter för tredje gången inom tio minuter.
- JAAAA, genmälde hon för tredje gången inom samma tidsram.
Någon minut senare kom hon ut och blängde till på mig med spelat allvar som bara sexåriga flickor kan.
- Bra, jag måste på toa, sa Adam och kilade snabbt in utan att jag hann reagera.
Tio minuter och två påtryckningar senare konstaterade jag att tjugofem minuter försvunnit från kvällen genom mina barns toabesök.
När det väl blir dags för barnen att gå och lägga sig om kvällarna så vill jag att det ska gå fort. Kanske för fort. Det är ju liksom när de lagt sig som jag kan slutföra mina sysslor och sedan eventuellt få en stunds avkoppling. Avkopplingen är målet och belöningen just då. Möjligen har jag missat något i min inställning om kvällarna men jag vill nå lugnet. En stund då det är ro i stugan och hjärnan och kroppen får ägna sig åt sånt som inte kräver så mycket energi.
I de lägena kan ett bajsnödigt barn kännas som en bromskloss i tillvaron.
Under gårdagskvällen skickade jag upp barnen för sedvanliga kvällsaktiviteter innan läggning. Fem minuter efter att jag lyckats tjata dem uppför trappan gick jag själv de tretton trappstegen upp. På andra sidan av hallen såg jag en ljusstrimma vid toalettdörren vilket skvallrade om att något barn förmodligen placerat sig på tronen.
- Är det upptaget? undrade jag efter tre försiktiga och ovanligt ostressade knackningar.
- Ja, snart klar, svarade min glada dotters ljuva röst.
Jag hjälpte vår halta katt nerför trappan och återvände sedan mot kvällsberedningen när min dotter öppnade toadörren och gav mig ett ljuvligt leende.
- Jag tycker att du alltid ska göra så, sa hon och tittade fordrande på mig vilket fick mig att ana att mitt milda tonfall vid upptagetfrågan tidigare fallit damen i smaken.
- Menar du när jag knackade? frågade jag för att försäkra mig om att jag fattat rätt.
- Ja, det är mycket trevligare än när du bara öppnar dörren, sa hon i vänlig men bestämd ton.
Naturligtvis är det så. Självklart är det trevligare med milda knackningar än stressigt uppryckta dörrar. Hon avklarade dessutom sina bestyr snabbare än vanligt men jag kan inte avgöra om det berodde på mina milda knackningar.
Det kändes bra. Som om vi löst en liten återkommande kvällsknut. Spontant fick hon en kram och tänderna borstade. Det var ett sånt där tillfälle då samarbetet klaffar och det finns en magisk samhörighet till barnen. Alicia tålmodigt mottagande tandborstningen och sonen lika tålmodigt väntande på att få sina naglar klippta. Samklang, samhörighet, gemenskap. Trodde jag!
- Gå ut nu, jag måste bajsa, hojtade storpojken i samma sekund som jag spolat bort tandkrämsresterna från Alicias tandborste.
Tio minuter senare hade jag fortfarande nagelsaxen i handen och väntade på att få ansa klorna på min uppenbart upptagna son.
Fryser...
Måndagen den 2:e november 2009
Vedspisen på jobbet, till vardags inte fylld med mat.
Foto: Peter Björklund
Jag fattade inte först. Inte förrän jag gått uppför den gamla trappan och passerat den inaktiva öppna spisen i foajén och den kalla kakelugnen på mitt kontor.
Det finns kakelugnar i varenda rum på mitt jobb. Foajén ståtar med en vacker öppen spis och i köket finns den största vedspis jag någonsin sett. Trots det tog jag av jackan några minuter efter åtta och slogs av kylan. Det konstaterades att det var tretton grader och en brännare till pannan som strejkade.
För ett antal år sedan kom jag och familjen hem från julfirande hos min ömma moder. Utetempraturen låg långt under noll och innetemperaturen närmade sig nollstrecket. Ett gissel för de som fortfarande eldar med ved och som är för snåla för att slå på elpatronen.
- Vi går upp till badrummet, sa min sambo och kånkade med sig barnen till det enda rummet som erbjöd värme tack vare en elslinga i golvet.
En timme senare satt de kvar på badrumsgolvet och hade nog avverkat en och annan bok medan jag hämtat in ved, tänt i pannan och försökt få fart på värmen i huset.
- Pappa, hörde jag min då sexårige son ropa och jag studsade upp för trappan med toppluva och dubbla raggsockar.
- Är det varmt än? frågade han sedan.
- Nä, svarade jag.
Den guldfärgade kalufsen försvann snabbt in i badrummet igen och dörren drogs igen med en ljudlig smäll. Kvar stod jag och tyckte synd om mig själv. Martyren som frös.
Jag fryser idag också men har ingen värmande martyrkostym att slänga på mig. Däremot värmer jag mig med alldeles för mycket kaffe och om jag inte slutar med det tvingas jag snart blotta rumpan på en trettongradig toalett. En mindre lockande lösning.
Vedspisen på jobbet, till vardags inte fylld med mat.
Foto: Peter Björklund
Jag fattade inte först. Inte förrän jag gått uppför den gamla trappan och passerat den inaktiva öppna spisen i foajén och den kalla kakelugnen på mitt kontor.
Det finns kakelugnar i varenda rum på mitt jobb. Foajén ståtar med en vacker öppen spis och i köket finns den största vedspis jag någonsin sett. Trots det tog jag av jackan några minuter efter åtta och slogs av kylan. Det konstaterades att det var tretton grader och en brännare till pannan som strejkade.
För ett antal år sedan kom jag och familjen hem från julfirande hos min ömma moder. Utetempraturen låg långt under noll och innetemperaturen närmade sig nollstrecket. Ett gissel för de som fortfarande eldar med ved och som är för snåla för att slå på elpatronen.
- Vi går upp till badrummet, sa min sambo och kånkade med sig barnen till det enda rummet som erbjöd värme tack vare en elslinga i golvet.
En timme senare satt de kvar på badrumsgolvet och hade nog avverkat en och annan bok medan jag hämtat in ved, tänt i pannan och försökt få fart på värmen i huset.
- Pappa, hörde jag min då sexårige son ropa och jag studsade upp för trappan med toppluva och dubbla raggsockar.
- Är det varmt än? frågade han sedan.
- Nä, svarade jag.
Den guldfärgade kalufsen försvann snabbt in i badrummet igen och dörren drogs igen med en ljudlig smäll. Kvar stod jag och tyckte synd om mig själv. Martyren som frös.
Jag fryser idag också men har ingen värmande martyrkostym att slänga på mig. Däremot värmer jag mig med alldeles för mycket kaffe och om jag inte slutar med det tvingas jag snart blotta rumpan på en trettongradig toalett. En mindre lockande lösning.
