Arv eller miljö?
Måndagen den 14:e september 2009
Trots att det var måndagsmorgon räckte tanken längre än nästippen då jag präktigt och förståndigt placerade en plastpåse i barnens gympapåsar. Något som jag tänkt förklara för dem innan avfärd till skolan men vid det laget hade den stresspåverkade tankeverksamheten dragit sig tillbaka en bra bit innanför yttersta kanten av näsan.
Att båda barnen har gympa i skolan samma dag är en liten lyckoträff. Det ger minnet en extra chans att få med rätt grejer på rätt dag, ett uppdrag som inte är helt självklart och enkelt att reda ut.
På eftermiddagen hämtade jag lilltjejen och storpojken efter deras dagliga värv i skolbänk och gympasal och det var under en kort sammanfattning i bilen som jag insåg att pojkar är pojkar och flickor är flickor. Om det nu är så vill säga...
- Såg ni att jag lagt ner en plastpåse i gympapåsarna? undrade jag med en snabb blick över axeln på mina passagerare.
- Ja, varför gjorde du det? motfrågade storpojken lite buttert som om det var en märklig sak.
Alicia satt tyst ett par sekunder och jag undrade lite vad som rörde sig i hennes huvud men insåg sekunderna senare att hon brottades med sina funderingar om påsen.
- Men..., började hon långsamt och sökte min blick via backspegeln.
- Jag lade ner den blöta handuken där, fortsatte hon med en liten osäkerhet på rösten som om det inte varit rätt.
- Bra, det var tänkt så, sa jag och försökte skicka ett leende via spegeln som förstärkning.
Det finns en skillnad där och jag vet inte om det har med pojkar och flickor att göra men jag tror faktiskt det. Jag kan inte heller begripa om det har med uppfostran eller gener att göra. Arv eller miljö? Det kanske är individuellt...
Vad jag vet är dock att jag som nioåring förmodligen reagerat som Adam. Trots att jag inte kände min sambo när hon var i Alicias ålder så är jag ganska övertygad om att hon handlat som sin dotter. Finns det då en gen som styr det här så att våra försök att vara lika i vår uppfostran är meningslösa? Jag vill tro att uppfostran har betydelse men blir ibland påmind om motsatsen.
Trots att det var måndagsmorgon räckte tanken längre än nästippen då jag präktigt och förståndigt placerade en plastpåse i barnens gympapåsar. Något som jag tänkt förklara för dem innan avfärd till skolan men vid det laget hade den stresspåverkade tankeverksamheten dragit sig tillbaka en bra bit innanför yttersta kanten av näsan.
Att båda barnen har gympa i skolan samma dag är en liten lyckoträff. Det ger minnet en extra chans att få med rätt grejer på rätt dag, ett uppdrag som inte är helt självklart och enkelt att reda ut.
På eftermiddagen hämtade jag lilltjejen och storpojken efter deras dagliga värv i skolbänk och gympasal och det var under en kort sammanfattning i bilen som jag insåg att pojkar är pojkar och flickor är flickor. Om det nu är så vill säga...
- Såg ni att jag lagt ner en plastpåse i gympapåsarna? undrade jag med en snabb blick över axeln på mina passagerare.
- Ja, varför gjorde du det? motfrågade storpojken lite buttert som om det var en märklig sak.
Alicia satt tyst ett par sekunder och jag undrade lite vad som rörde sig i hennes huvud men insåg sekunderna senare att hon brottades med sina funderingar om påsen.
- Men..., började hon långsamt och sökte min blick via backspegeln.
- Jag lade ner den blöta handuken där, fortsatte hon med en liten osäkerhet på rösten som om det inte varit rätt.
- Bra, det var tänkt så, sa jag och försökte skicka ett leende via spegeln som förstärkning.
Det finns en skillnad där och jag vet inte om det har med pojkar och flickor att göra men jag tror faktiskt det. Jag kan inte heller begripa om det har med uppfostran eller gener att göra. Arv eller miljö? Det kanske är individuellt...
Vad jag vet är dock att jag som nioåring förmodligen reagerat som Adam. Trots att jag inte kände min sambo när hon var i Alicias ålder så är jag ganska övertygad om att hon handlat som sin dotter. Finns det då en gen som styr det här så att våra försök att vara lika i vår uppfostran är meningslösa? Jag vill tro att uppfostran har betydelse men blir ibland påmind om motsatsen.
Disk, ved, mat och toabesök
Torsdagen den 10:e september 2009
Veden, en av fyra helgsktiviteter
-Har jag något roligt att se fram emot i helgen? undrade storpojken när han duschat av träningssvetten på torsdagskvällen.
- Ja, du har ju match mot Kalmar FF på söndag, svarade jag och fortsatte torka det för skolfotografering nyklippta guldsvallet.
- Lördag då? frågade han och tittade bedjande på mig med en förhoppning om att bli överraskad av ett spännande svar.
Eftersom hans mor jobbar hälften av alla helger infaller det sig så att han denna helg, liksom många andra, får avnjuta de lediga dagarna med sin far och syster.
- Du kan ju se fram emot en helg tillsammans med mig och Alicia, svarade jag uppriktigt och tyckte nog att det lät ganska trevligt.
- Äh, det enda du gör är ju att diska, laga mat, hämta ved och gå på toa...
Beat it!
Torsdagen den 10:e september 2009
Av olika anledningar vaknade jag i fosterställning på morgonen. Den största anledning till den obekväma positionen var att uppvaknandet skedde i tvåsitssoffan framför TV:n. Ryggen som varit krökt några timmar ömmade och de vikta benen ville verkligen inte fällas ut utan att skrika av motstånd.
Klockan på mobiltelefonen signalerade 06:00 och natten hade flytt utan att lämna en chans till mig att få räta ut kroppen några timmar i min egen slaf.
- Man får skylla sig själv, sa jag högt till mig själv i ett ovanligt utfall av ensamsamtal.
Barnens fukost påbörjades och snart hördes tassande steg och ivriga dunkar på övervåningen. Husets invånare vaknade till liv vilket brukar vara ett välkommet ljud. Dock inte denna morgon då ögonlocken verkade piercade med blytyngder och kroppen kändes som om den var i behov av en sträckbänk.
Surmulen och otrevlig vankade jag omkring innan jag och barnen en dryg timme senare lyckades starta bilfärden mot jobb och skola.
- Kan du spela nummer fyra? undrade Adam och syftade på det fjärde spåret i den inmatade Michael Jacksonskivan.
- Vi kommer dit, svarade jag med samma buttra stämma som jag använt hela morgonen sedan jag konstaterat att den näst sista låten spelades och att det snart skulle börja om från början.
Låtarna passerade liksom husen och fälten utanför bilfönstret. Min otrevliga attityd skapade tystnad i bilen och vi satt alla tre försjunkna i våra tankar. Jag kom på mig själv att njuta av tystnaden men skämdes sedan lite över att jag själv skapat den med min grinighet.
Samtidigt som vi svängde av motorvägen mot Berga industriområde avslutades "Billie Jean", som för övrigt är en av mina favvisar på skivan jämte "Bad", och Adam fick sitt lystmäte när "Beat it" drog igång.
Han började med små hummanden i takt med introt och bröt den närmast religiösa tystnaden. Det var trevande försök att blidka hans tjuriga pappa och i takt med att inga grymtanden hördes från förarsätet blev han modigare.
- You better run, you better do what you can... sjöng Jackson i högtalarna.
Adam hakade på och trots att varken engelskakunskaperna eller hans vetskap om den exakta texten fanns där så gjorde han ljuden som skulle motsvara sångtexten. Det var en salig blandning av gurgel och oartikulerade ord som skulle föreställa engelska och i mitt insnöade trötthetsvansinne lät det förfärligt men med ett visst mått av charm.
Jag kvävde min lusta att skrika rakt ut. Jag stängde öronen så gott det gick och när inga klagomål nådde den sjungande nioåringen ökade han volymen i väntan på den enda strof han med säkerhet kunde och tog i med imponerande inlevelse...
- Just beat it, beat it, beat it, beat it...
Av olika anledningar vaknade jag i fosterställning på morgonen. Den största anledning till den obekväma positionen var att uppvaknandet skedde i tvåsitssoffan framför TV:n. Ryggen som varit krökt några timmar ömmade och de vikta benen ville verkligen inte fällas ut utan att skrika av motstånd.
Klockan på mobiltelefonen signalerade 06:00 och natten hade flytt utan att lämna en chans till mig att få räta ut kroppen några timmar i min egen slaf.
- Man får skylla sig själv, sa jag högt till mig själv i ett ovanligt utfall av ensamsamtal.
Barnens fukost påbörjades och snart hördes tassande steg och ivriga dunkar på övervåningen. Husets invånare vaknade till liv vilket brukar vara ett välkommet ljud. Dock inte denna morgon då ögonlocken verkade piercade med blytyngder och kroppen kändes som om den var i behov av en sträckbänk.
Surmulen och otrevlig vankade jag omkring innan jag och barnen en dryg timme senare lyckades starta bilfärden mot jobb och skola.
- Kan du spela nummer fyra? undrade Adam och syftade på det fjärde spåret i den inmatade Michael Jacksonskivan.
- Vi kommer dit, svarade jag med samma buttra stämma som jag använt hela morgonen sedan jag konstaterat att den näst sista låten spelades och att det snart skulle börja om från början.
Låtarna passerade liksom husen och fälten utanför bilfönstret. Min otrevliga attityd skapade tystnad i bilen och vi satt alla tre försjunkna i våra tankar. Jag kom på mig själv att njuta av tystnaden men skämdes sedan lite över att jag själv skapat den med min grinighet.
Samtidigt som vi svängde av motorvägen mot Berga industriområde avslutades "Billie Jean", som för övrigt är en av mina favvisar på skivan jämte "Bad", och Adam fick sitt lystmäte när "Beat it" drog igång.
Han började med små hummanden i takt med introt och bröt den närmast religiösa tystnaden. Det var trevande försök att blidka hans tjuriga pappa och i takt med att inga grymtanden hördes från förarsätet blev han modigare.
- You better run, you better do what you can... sjöng Jackson i högtalarna.
Adam hakade på och trots att varken engelskakunskaperna eller hans vetskap om den exakta texten fanns där så gjorde han ljuden som skulle motsvara sångtexten. Det var en salig blandning av gurgel och oartikulerade ord som skulle föreställa engelska och i mitt insnöade trötthetsvansinne lät det förfärligt men med ett visst mått av charm.
Jag kvävde min lusta att skrika rakt ut. Jag stängde öronen så gott det gick och när inga klagomål nådde den sjungande nioåringen ökade han volymen i väntan på den enda strof han med säkerhet kunde och tog i med imponerande inlevelse...
- Just beat it, beat it, beat it, beat it...
Gnyende kvinnor
Torsdagen den 3:e september 2009
Strax efter tio på förmiddagen hade jag precis lyckats klämma ut en espresso ur den äldre av de två kaffeautomaterna på jobbet. I kön bakom mig stod tre kvinnliga kollegor i fertil ålder varav två som ännu inte fått uppleva föräldraskapets härlighet och ärlighet.
Kaffeautomaten är placerad i ett knappt tjugo kvadratmeter stort kyffe som rymmer sex mikrovågsugnar, en diskbänk, kyl, frys, två diskmaskiner och två kaffeautomater som naturligtvis är placerade längst in. Den största fördelen med automaterna är att de förser oss med kostnadsfritt svart guld i flytande form.
Vid lunchtid är det inte sällan drygt ett tjog hungriga själar som slåss om utrymmet mellan bänkarna och om de sex mikrovågsugnarna. Den som inte är vaken då kan nästan räkna med en skåpslucka i tinningen eller en diskmaskinslucka över knäskålarna.
Då jag precis skulle greppa min mugg med espresso fick jag syn på en mammaledig kollega genom dörröppningen och i samma ögonblick gjorde de tre kvinnliga kollegorna samma upptäckt. Den två månader gamla krabat som satt nöjt i sin mammalediga moders knä startade ett tio sekunder långt synkront sammanhängande läte från de tre kvinnliga och automatköande kollegorna.
De första fyra sekunderna:
– Ååååååååh...
De påföljande tre sekunderna:
– ...guuuuuud...
En lång sekund efter det:
– ...såå...
De avslutande två sekunderna:
– ...sööööt.
Jag drabbades också av den smittande livsglädjen och moderns stolthet men att iaktta passerande kvinnors moderliga gnyenden och ojanden var i det närmaste komiskt. Än mer komiskt var det dock att se intresserade män som bromsade sina instinkter att falla in i putt-i-nuttet. Coola kommentarer är uppenbarligen mäns melodi för att dölja sina faderliga instinkter gentemot putt-i-nuttande kvinnor.
– Jaså, vi har finbesök idag...hehe...
– Hehe... jaså... hehe... här har vi nästa generations IT-tekniker... hehe...
Hur jag själv reagerade? Det minns jag inte men förmodligen stod jag för en av de coolaste kommentarerna.
Strax efter tio på förmiddagen hade jag precis lyckats klämma ut en espresso ur den äldre av de två kaffeautomaterna på jobbet. I kön bakom mig stod tre kvinnliga kollegor i fertil ålder varav två som ännu inte fått uppleva föräldraskapets härlighet och ärlighet.
Kaffeautomaten är placerad i ett knappt tjugo kvadratmeter stort kyffe som rymmer sex mikrovågsugnar, en diskbänk, kyl, frys, två diskmaskiner och två kaffeautomater som naturligtvis är placerade längst in. Den största fördelen med automaterna är att de förser oss med kostnadsfritt svart guld i flytande form.
Vid lunchtid är det inte sällan drygt ett tjog hungriga själar som slåss om utrymmet mellan bänkarna och om de sex mikrovågsugnarna. Den som inte är vaken då kan nästan räkna med en skåpslucka i tinningen eller en diskmaskinslucka över knäskålarna.
Då jag precis skulle greppa min mugg med espresso fick jag syn på en mammaledig kollega genom dörröppningen och i samma ögonblick gjorde de tre kvinnliga kollegorna samma upptäckt. Den två månader gamla krabat som satt nöjt i sin mammalediga moders knä startade ett tio sekunder långt synkront sammanhängande läte från de tre kvinnliga och automatköande kollegorna.
De första fyra sekunderna:
– Ååååååååh...
De påföljande tre sekunderna:
– ...guuuuuud...
En lång sekund efter det:
– ...såå...
De avslutande två sekunderna:
– ...sööööt.
Jag drabbades också av den smittande livsglädjen och moderns stolthet men att iaktta passerande kvinnors moderliga gnyenden och ojanden var i det närmaste komiskt. Än mer komiskt var det dock att se intresserade män som bromsade sina instinkter att falla in i putt-i-nuttet. Coola kommentarer är uppenbarligen mäns melodi för att dölja sina faderliga instinkter gentemot putt-i-nuttande kvinnor.
– Jaså, vi har finbesök idag...hehe...
– Hehe... jaså... hehe... här har vi nästa generations IT-tekniker... hehe...
Hur jag själv reagerade? Det minns jag inte men förmodligen stod jag för en av de coolaste kommentarerna.
