Arv eller miljö?
Måndagen den 14:e september 2009
Trots att det var måndagsmorgon räckte tanken längre än nästippen då jag präktigt och förståndigt placerade en plastpåse i barnens gympapåsar. Något som jag tänkt förklara för dem innan avfärd till skolan men vid det laget hade den stresspåverkade tankeverksamheten dragit sig tillbaka en bra bit innanför yttersta kanten av näsan.
Att båda barnen har gympa i skolan samma dag är en liten lyckoträff. Det ger minnet en extra chans att få med rätt grejer på rätt dag, ett uppdrag som inte är helt självklart och enkelt att reda ut.
På eftermiddagen hämtade jag lilltjejen och storpojken efter deras dagliga värv i skolbänk och gympasal och det var under en kort sammanfattning i bilen som jag insåg att pojkar är pojkar och flickor är flickor. Om det nu är så vill säga...
- Såg ni att jag lagt ner en plastpåse i gympapåsarna? undrade jag med en snabb blick över axeln på mina passagerare.
- Ja, varför gjorde du det? motfrågade storpojken lite buttert som om det var en märklig sak.
Alicia satt tyst ett par sekunder och jag undrade lite vad som rörde sig i hennes huvud men insåg sekunderna senare att hon brottades med sina funderingar om påsen.
- Men..., började hon långsamt och sökte min blick via backspegeln.
- Jag lade ner den blöta handuken där, fortsatte hon med en liten osäkerhet på rösten som om det inte varit rätt.
- Bra, det var tänkt så, sa jag och försökte skicka ett leende via spegeln som förstärkning.
Det finns en skillnad där och jag vet inte om det har med pojkar och flickor att göra men jag tror faktiskt det. Jag kan inte heller begripa om det har med uppfostran eller gener att göra. Arv eller miljö? Det kanske är individuellt...
Vad jag vet är dock att jag som nioåring förmodligen reagerat som Adam. Trots att jag inte kände min sambo när hon var i Alicias ålder så är jag ganska övertygad om att hon handlat som sin dotter. Finns det då en gen som styr det här så att våra försök att vara lika i vår uppfostran är meningslösa? Jag vill tro att uppfostran har betydelse men blir ibland påmind om motsatsen.
Trots att det var måndagsmorgon räckte tanken längre än nästippen då jag präktigt och förståndigt placerade en plastpåse i barnens gympapåsar. Något som jag tänkt förklara för dem innan avfärd till skolan men vid det laget hade den stresspåverkade tankeverksamheten dragit sig tillbaka en bra bit innanför yttersta kanten av näsan.
Att båda barnen har gympa i skolan samma dag är en liten lyckoträff. Det ger minnet en extra chans att få med rätt grejer på rätt dag, ett uppdrag som inte är helt självklart och enkelt att reda ut.
På eftermiddagen hämtade jag lilltjejen och storpojken efter deras dagliga värv i skolbänk och gympasal och det var under en kort sammanfattning i bilen som jag insåg att pojkar är pojkar och flickor är flickor. Om det nu är så vill säga...
- Såg ni att jag lagt ner en plastpåse i gympapåsarna? undrade jag med en snabb blick över axeln på mina passagerare.
- Ja, varför gjorde du det? motfrågade storpojken lite buttert som om det var en märklig sak.
Alicia satt tyst ett par sekunder och jag undrade lite vad som rörde sig i hennes huvud men insåg sekunderna senare att hon brottades med sina funderingar om påsen.
- Men..., började hon långsamt och sökte min blick via backspegeln.
- Jag lade ner den blöta handuken där, fortsatte hon med en liten osäkerhet på rösten som om det inte varit rätt.
- Bra, det var tänkt så, sa jag och försökte skicka ett leende via spegeln som förstärkning.
Det finns en skillnad där och jag vet inte om det har med pojkar och flickor att göra men jag tror faktiskt det. Jag kan inte heller begripa om det har med uppfostran eller gener att göra. Arv eller miljö? Det kanske är individuellt...
Vad jag vet är dock att jag som nioåring förmodligen reagerat som Adam. Trots att jag inte kände min sambo när hon var i Alicias ålder så är jag ganska övertygad om att hon handlat som sin dotter. Finns det då en gen som styr det här så att våra försök att vara lika i vår uppfostran är meningslösa? Jag vill tro att uppfostran har betydelse men blir ibland påmind om motsatsen.
Kommentarer
Postat av: Åsa
Jag tror att vi kan uppfostra barnen i stort sett lika som pojkar och flickor men det är nog mottagaren som gör att den ändå inte blir helt lika.
Visst är det så att pojkar och flickor reagerar olika på samma saker, det måsta väl vara generna, och så måste det väl få vara. Vad tråkigt det skulle vara om alla människor blev exakt lika, uppförde sig coh reagerade lika. Då har det blivit något fel med jämnställdheten.
Smart liten tjej du har....:-)
Trevlig söndag!
Postat av: Maria
Jag pratade men en väninna om det här senast i går. Biologin rår vi nog inte över trots idoga försök att radera ut de gamla könsrollerna. Vi har alltid haft olika roller och förutsättningar. Det är det som fört människosläktet vidare annars hade vi fötts likadana.
Trackback
