Tills vidare...
Fredagen den 29:e januari 2010
- Fredric, kom och kolla, hojtade min sambo som i vanlig ordning lyckades ropa på mig åtta sekunder efter att jag buffat ner ändalykten i TV-soffan.
- Vad är det? ropade jag lagom högt tillbaka för att inte väcka sjuåringen eller nästan-tioåringen som slaggat in på sina respektive rum efter en ovanlig sen vardagskväll med Robinson på TV.
Det händer förresten ganska ofta att hon lyckas hojta till när jag fått ungefär åtta sekunders ro i stillasittande eller liggande position. Hon verkar ha ett sjätte eller sjunde sinne för just det. Antingen är det efter åtta sekunder eller så är det mitt i uppgörelsen av något sportevenemang på TV.
- Kom bara, svarade hon fordrande vilket fick mig att höja ögonbrynen och sega mig upp ur soffan.
De sexton trappstegen till övervåningen avverkades i åtta steg och när jag svängt höger och vridit huvudet såg jag först den gula kungakronan och sedan resten av coolapappor.se.
- De vill ha bloggare, sa hon och släppte för ögonblicket blicken från Martin Melins orakade haka.
En stund senare hade jag skrivit ett par rader om mig och mitt bloggande och knappt tre dygn senare sitter jag och skriver mitt första inlägg.
Sega pappan har varit mitt alias. Numer lägger jag med stolthet till epitetet cool.
Häng med dit! Tills vidare hittar ni mig på...
http://www.coolapappor.se/segapappan/
Endast det bästa är gott nog
Torsdagen den 21:e januari 2010
Mina barn och deras mor samlades runt köksbordet medan jag gick sista vändan mot spisen ett par dagar innan min dotters födelsedag.
- Vad vill du ha till middag på din födelsedag, frågade min sambo sin dotter samtidigt som jag ställde ner sista karotten med mat på bordet.
- Fiskpinnar och potatismos, svarade dottern glatt och tittade sedan på den karott som just anlänt till bordet. Hennes ögon vidgades en aning när hon såg just fiskpinnar ligga uppradade framför henne.
- Ojdå, då vill jag ha köttbullar och stuvade makaroner istället, ändrade hon sig glatt och ovanligt snabbt.
Johanna och jag växlade blickar över bordet. Min blick var förhoppningsfull och glad då jag personligen uppskattar den nämnda anrättningen. Min sambo är väl inte lika förtjust i det eftersom hon, som demi-vegetarian, får hålla sig till de betydligt torrare quornbullarna.
Blicken vi växlade handlade egentligen inte om köttbullarnas lov utan snarare det opretentiösa valet. Vi hade nog föresatt oss att hämta Kinamat eller svänga förbi Burger King på vägen hem men istället kom en riktig vardagsklassiker fram. De där små telningarna slutar aldrig att förvåna.
Vi hade en liknande situation i somras när vi pratade om vad vi ville göra på semestern. Alicia var glasklar i sin önskan:
- Jag vill att vi går ner till ån och fiskar...
En opretentiös önskan när man som förälder förväntat sig Barnens Gård, Astrid Lindgrens Värld, Skara Sommarland, Liseberg, Legoland eller Gröna Lund som förslag.
Å andra sidan kan jag förstå henne... En förmiddag vid den stilla ån. Limpmackor med stekta ägg. Solen som tittar in mellan löven. Ett guppande flöte. Löv på rymmen som sakta flyter förbi. Det låter faktiskt mer lockande än fyrtiofem minuters kö till Flume Ride.
Mina barn och deras mor samlades runt köksbordet medan jag gick sista vändan mot spisen ett par dagar innan min dotters födelsedag.
- Vad vill du ha till middag på din födelsedag, frågade min sambo sin dotter samtidigt som jag ställde ner sista karotten med mat på bordet.
- Fiskpinnar och potatismos, svarade dottern glatt och tittade sedan på den karott som just anlänt till bordet. Hennes ögon vidgades en aning när hon såg just fiskpinnar ligga uppradade framför henne.
- Ojdå, då vill jag ha köttbullar och stuvade makaroner istället, ändrade hon sig glatt och ovanligt snabbt.
Johanna och jag växlade blickar över bordet. Min blick var förhoppningsfull och glad då jag personligen uppskattar den nämnda anrättningen. Min sambo är väl inte lika förtjust i det eftersom hon, som demi-vegetarian, får hålla sig till de betydligt torrare quornbullarna.
Blicken vi växlade handlade egentligen inte om köttbullarnas lov utan snarare det opretentiösa valet. Vi hade nog föresatt oss att hämta Kinamat eller svänga förbi Burger King på vägen hem men istället kom en riktig vardagsklassiker fram. De där små telningarna slutar aldrig att förvåna.
Vi hade en liknande situation i somras när vi pratade om vad vi ville göra på semestern. Alicia var glasklar i sin önskan:
- Jag vill att vi går ner till ån och fiskar...
En opretentiös önskan när man som förälder förväntat sig Barnens Gård, Astrid Lindgrens Värld, Skara Sommarland, Liseberg, Legoland eller Gröna Lund som förslag.
Å andra sidan kan jag förstå henne... En förmiddag vid den stilla ån. Limpmackor med stekta ägg. Solen som tittar in mellan löven. Ett guppande flöte. Löv på rymmen som sakta flyter förbi. Det låter faktiskt mer lockande än fyrtiofem minuters kö till Flume Ride.
Dubbel kärlek
Onsdagen den 20:e januari 2010
Födelsedagsuppvaktning i Alicias koja
För drygt sju år sen satt jag med min då drygt tvåårige son vid köksbordet hemma hos min gode väns lika goda föräldrar. Vi hade gjort den årliga skogsturen och hittat en lämplig gran inför den stundande julen. Den skulle pryda sin plats i vår centralt belägna bostad där min sambo i just det ögonblicket satt med en relativt stor mage i vädret innehållande det som senare visade sig vara vår dotter.
Jag minns att min gode väns lika goda mor undrade hur det kändes för mig med det väntande tillskottet i familjen varpå jag försiktigt försökte förklara min lilla oro. Inte oron över själva förlossningen eller hälsan därikring, vilket jag naturligtvis också oroade mig för, utan oron över att kärleken inte skulle räcka till.
Det var så fullständigt omtumlande och maximalt kärleksuppfyllande med det enda barn vi hade. Så obeskrivligt rent och fullt av känslor att jag uppriktigt oroade mig över att min kärlek skulle räcka till ytterligare ett barn. Jag var orolig över att kärleken till Adam skulle spilla över på det nya livet och på så sätt inverka på mina känslor för honom.
Så fel jag hade.
Det gick ungefär en månad, fram till den tjugonde januari 2003, då jag plötsligt (nåja!) satt på kanten av den rostfria förlossningssängen med en nyförlöst flicka i famnen. Hon sov och var inlindad så att det enda som syntes var ett par stängda ögon, en bit av pannan och en ytterligt liten nästipp.
Sittande där kom lösningen på mitt problem. En sådan där stund då all oro för något förbyts till något annat. Trots att jag tidigare ansett mig fullständigt uppfylld av kärlek och oförmögen att älska mer så slog det mig med samma kraft som niohundrafemtiofyra dagar tidigare då det varit Adam som legat inlindad i min famn; den nya kärleken. Den nya kärleken, lika stor och oförståelig. En kraftfull spark som rensar bort allt annat och bara låter tårarna tala.
Det har gått sju år sedan jag satt med tårfyllda kinder i förlossningssalen. Idag fyller hon sju år och allt hos henne har förändrats, utvecklats och förädlats. Kärleken till henne är dock oförändrad.
Och det bästa av allt: kärleken är fullkomligt och villkorslöst besvarad.
Grattis på sjuårsdagen prinsessan Alicia, jag älskar dig!
Födelsedagsuppvaktning i Alicias koja
För drygt sju år sen satt jag med min då drygt tvåårige son vid köksbordet hemma hos min gode väns lika goda föräldrar. Vi hade gjort den årliga skogsturen och hittat en lämplig gran inför den stundande julen. Den skulle pryda sin plats i vår centralt belägna bostad där min sambo i just det ögonblicket satt med en relativt stor mage i vädret innehållande det som senare visade sig vara vår dotter.
Jag minns att min gode väns lika goda mor undrade hur det kändes för mig med det väntande tillskottet i familjen varpå jag försiktigt försökte förklara min lilla oro. Inte oron över själva förlossningen eller hälsan därikring, vilket jag naturligtvis också oroade mig för, utan oron över att kärleken inte skulle räcka till.
Det var så fullständigt omtumlande och maximalt kärleksuppfyllande med det enda barn vi hade. Så obeskrivligt rent och fullt av känslor att jag uppriktigt oroade mig över att min kärlek skulle räcka till ytterligare ett barn. Jag var orolig över att kärleken till Adam skulle spilla över på det nya livet och på så sätt inverka på mina känslor för honom.
Så fel jag hade.
Det gick ungefär en månad, fram till den tjugonde januari 2003, då jag plötsligt (nåja!) satt på kanten av den rostfria förlossningssängen med en nyförlöst flicka i famnen. Hon sov och var inlindad så att det enda som syntes var ett par stängda ögon, en bit av pannan och en ytterligt liten nästipp.
Sittande där kom lösningen på mitt problem. En sådan där stund då all oro för något förbyts till något annat. Trots att jag tidigare ansett mig fullständigt uppfylld av kärlek och oförmögen att älska mer så slog det mig med samma kraft som niohundrafemtiofyra dagar tidigare då det varit Adam som legat inlindad i min famn; den nya kärleken. Den nya kärleken, lika stor och oförståelig. En kraftfull spark som rensar bort allt annat och bara låter tårarna tala.
Det har gått sju år sedan jag satt med tårfyllda kinder i förlossningssalen. Idag fyller hon sju år och allt hos henne har förändrats, utvecklats och förädlats. Kärleken till henne är dock oförändrad.
Och det bästa av allt: kärleken är fullkomligt och villkorslöst besvarad.
Grattis på sjuårsdagen prinsessan Alicia, jag älskar dig!
2009 i backspegeln
Lördagen den 2:e januari 2010
Som brukligt är skall det nyligen avslutade året sammanfattas medelst rubricerade återblickar. Naturligtvis vill jag hänga på denna trend och presenterar nedan ett antal händelser och minnen som jag kommer att ta med mig in i 2010 och möjligen också vidare mot framtiden.
ÅRETS SHOPPING
I januari gjorde vi en resa till England som startade med några dagar i Bournemouth på engelska sydkusten och avslutades i ett hektiskt London. Naturligtvis stod shopping på schemat en av dagarna i storstaden och vanligtvis förvandlas jag till en butter svans som med eller utan knot följer barnens mor när sådan aktivitet avhandlas. I Londonvimlet greps jag dock av initiativlusta som renderade i ett par rosa jeans till min fantastiska dotter. Läs mer om det här.
ÅRETS FOTBOLLSÖGONBLICK
Som fotbollsnörd skulle jag kunna plocka fram ett motlägg i Ungern eller en fullträff i Österrike som årets fotbollsögonblick men jag anser att dessa triviala händelser är alldeles för opersonliga. Mitt fotbollsögonblick dök upp i slutet av september någon gång mellan fyra och fem en söndagseftermiddag. På förmiddagen samma dag hade jag matat min son med inlägg hemma vid det hemmasnickrade fotbollsmålet i impregnerat trä.
- Det är bra att kunna nicka, minns jag att han sa då vi fyllde depåerna med mat innan matchen.
Vi fick en hörna i mitten av första halvlek.Bollsäkre Albin stegade upp mot hörnflaggan och Adam fanns på plats i straffområdet. Bollen seglade in och en halvmeter från målet vid bortre stolpen satte Adam fram pannan och kunde göra sitt livs första nickmål.
Trots en väl inövad målgest glömde han bort denna i sin iver att springa rakt mot sidlinjen där hans stolte far stod med en fånigt flin klyvande ansiktet från öra till öra.
- Jag gjorde det, pappa, sa han strålande sedan han stannat en halvmeter framför mig.
ÅRETS BALANSAKT
Det var en påtagligt bekymrad liten tjej som följde med sin mor in i katakomberna under sporthallen i Kalmar. Johanna rapporterade om kaoset när hon slöt samman med mig, sina föräldrar och Adam uppe på läktaren en stund efter avlämnandet. Alicia hade motvilligt lämnat sin mors trygga hand.
Sporthallen var relativt full med folk, enligt tidningarna drygt 700 personer, när det blev dags för Alicias grupp att äntra golvet för att visa upp sina färdigheter.
Man lär känna sina barn genom åren och trots ett långt avstånd kunde jag känna hennes oro inför aktiviteterna. Eller var det min egen oro? De hade suttit länge, tänk om hon glömt kissa? Tänk om hon snubblar och slår sig? Tänk om...? Tänk om...?
Alicia klev dock rakryggad in och gjorde bakåtkullerbyttor och annat med bravur. När den stora bommen nalkades var gympaledaren borta och jag förväntade mig att Alicia skull vänta in ledaren. Jag hade dock fel. Alicia klättrade upp på bommen, ställde sig med ena benet framör det andra, sträckte armarna rakt ut och vandrade över bommen som om den varit en halvmeter bred.
- Vilken balans hon har, sa hennes mormor som suttit lika tyst som jag.
- Ja, svarade jag samtidigt som oron rann av mig.
ÅRETS BLOGGROOKIE
Möjligen är jag en aning partisk men finafynd är en trevlig blogg (jag omnämns dessutom titt som tätt).
ÅRETS BIL
Vi har länge pratat om att skaffa ny bil men behövde dotterns hjälp innan det verkligen blev av. Läs mer om det här.
ÅRETS BOK
Förbryllad som man blir på Ge-Kås i Ullared stod jag i valet och kvalet framför den enorma hyllan med pocketböcker. Till slut valde jag mellan tre böcker. Att det till slut blev Nattfåk av Johan Theorin var en ren slump. Ändå blev det den absolut bästa bok jag läst under 2009.
ÅRETS JULKLAPP
Jag siade ju om att min egen bok skulle bli årets julklapp men kan i efterhand erkänna att jag hade fel. Handelns utredningsinstitut utsåg spikmattan men i vår familj blev den distanserad med hästlängder.
Årets julklapp i min familj/släkt blev utan tvekan huvtröjan som delades ut till fler än hälften av de manliga julklappsmottagarna.
Det var det året och man ska väl skriva något underfyndigt och klokt som sammanfattning men jag har inte förmågan, i alla fall inte just nu eftersom barnen står med full klädsel och hjälmar på i väntan på sin far. Kylan har slagit till i Möretrakten. Ambitiösa pappor, jag är inte en av dem, har lagt ett par dagar på att spola is. Naturligtvis ska vi hedra dem genom att lägga ett par åttor på isen.
Väl bekomme och förhoppningar om bra glid under 2010 (hade egentligen velat skriva 2LAX10 men det är väl redan förlegat...).
Som brukligt är skall det nyligen avslutade året sammanfattas medelst rubricerade återblickar. Naturligtvis vill jag hänga på denna trend och presenterar nedan ett antal händelser och minnen som jag kommer att ta med mig in i 2010 och möjligen också vidare mot framtiden.
ÅRETS SHOPPING
I januari gjorde vi en resa till England som startade med några dagar i Bournemouth på engelska sydkusten och avslutades i ett hektiskt London. Naturligtvis stod shopping på schemat en av dagarna i storstaden och vanligtvis förvandlas jag till en butter svans som med eller utan knot följer barnens mor när sådan aktivitet avhandlas. I Londonvimlet greps jag dock av initiativlusta som renderade i ett par rosa jeans till min fantastiska dotter. Läs mer om det här.
ÅRETS FOTBOLLSÖGONBLICK
Som fotbollsnörd skulle jag kunna plocka fram ett motlägg i Ungern eller en fullträff i Österrike som årets fotbollsögonblick men jag anser att dessa triviala händelser är alldeles för opersonliga. Mitt fotbollsögonblick dök upp i slutet av september någon gång mellan fyra och fem en söndagseftermiddag. På förmiddagen samma dag hade jag matat min son med inlägg hemma vid det hemmasnickrade fotbollsmålet i impregnerat trä.
- Det är bra att kunna nicka, minns jag att han sa då vi fyllde depåerna med mat innan matchen.
Vi fick en hörna i mitten av första halvlek.Bollsäkre Albin stegade upp mot hörnflaggan och Adam fanns på plats i straffområdet. Bollen seglade in och en halvmeter från målet vid bortre stolpen satte Adam fram pannan och kunde göra sitt livs första nickmål.
Trots en väl inövad målgest glömde han bort denna i sin iver att springa rakt mot sidlinjen där hans stolte far stod med en fånigt flin klyvande ansiktet från öra till öra.
- Jag gjorde det, pappa, sa han strålande sedan han stannat en halvmeter framför mig.
ÅRETS BALANSAKT
Det var en påtagligt bekymrad liten tjej som följde med sin mor in i katakomberna under sporthallen i Kalmar. Johanna rapporterade om kaoset när hon slöt samman med mig, sina föräldrar och Adam uppe på läktaren en stund efter avlämnandet. Alicia hade motvilligt lämnat sin mors trygga hand.
Sporthallen var relativt full med folk, enligt tidningarna drygt 700 personer, när det blev dags för Alicias grupp att äntra golvet för att visa upp sina färdigheter.
Man lär känna sina barn genom åren och trots ett långt avstånd kunde jag känna hennes oro inför aktiviteterna. Eller var det min egen oro? De hade suttit länge, tänk om hon glömt kissa? Tänk om hon snubblar och slår sig? Tänk om...? Tänk om...?
Alicia klev dock rakryggad in och gjorde bakåtkullerbyttor och annat med bravur. När den stora bommen nalkades var gympaledaren borta och jag förväntade mig att Alicia skull vänta in ledaren. Jag hade dock fel. Alicia klättrade upp på bommen, ställde sig med ena benet framör det andra, sträckte armarna rakt ut och vandrade över bommen som om den varit en halvmeter bred.
- Vilken balans hon har, sa hennes mormor som suttit lika tyst som jag.
- Ja, svarade jag samtidigt som oron rann av mig.
ÅRETS BLOGGROOKIE
Möjligen är jag en aning partisk men finafynd är en trevlig blogg (jag omnämns dessutom titt som tätt).
ÅRETS BIL
Vi har länge pratat om att skaffa ny bil men behövde dotterns hjälp innan det verkligen blev av. Läs mer om det här.
ÅRETS BOK
Förbryllad som man blir på Ge-Kås i Ullared stod jag i valet och kvalet framför den enorma hyllan med pocketböcker. Till slut valde jag mellan tre böcker. Att det till slut blev Nattfåk av Johan Theorin var en ren slump. Ändå blev det den absolut bästa bok jag läst under 2009.
ÅRETS JULKLAPP
Jag siade ju om att min egen bok skulle bli årets julklapp men kan i efterhand erkänna att jag hade fel. Handelns utredningsinstitut utsåg spikmattan men i vår familj blev den distanserad med hästlängder.
Årets julklapp i min familj/släkt blev utan tvekan huvtröjan som delades ut till fler än hälften av de manliga julklappsmottagarna.
Det var det året och man ska väl skriva något underfyndigt och klokt som sammanfattning men jag har inte förmågan, i alla fall inte just nu eftersom barnen står med full klädsel och hjälmar på i väntan på sin far. Kylan har slagit till i Möretrakten. Ambitiösa pappor, jag är inte en av dem, har lagt ett par dagar på att spola is. Naturligtvis ska vi hedra dem genom att lägga ett par åttor på isen.
Väl bekomme och förhoppningar om bra glid under 2010 (hade egentligen velat skriva 2LAX10 men det är väl redan förlegat...).
