När lilltjejen får välja

Torsdagen den 6:e augusti 2009


När lilltjejen får välja

Semestern var i sin linda när vi for till stan för att uträtta lite ärenden. Min sambo skulle lämna in sin svarta pärla för att byta en fälg och medan hon köade för inlämning gick jag och barnen ett varv i bilhallen.

Plötsligt såg jag Alicia komma gående mellan bilarna med ett uppspelt minspel.
- Kolla, pappa, kolla vilken fin bil, sa hon upphetsat och pekade mot en ljus skimrande skapelse som nästan verkade undangömd mot en av väggarna.

Eftersom mitt bilintresse hamnar långt ner på intresselistan och inget direkt intresserade mig i bilhallen följde jag efter henne och blev nästan som förstenad när jag skådade en Audi A4 med glänsande lack och en prislapp som inte fick hoppet att överge mig. Efter tre varv runt bilen, lika många öppnade och stängda bildörrar stod jag plötsligt framför förardörren och kunde inte motstå impulsen att kliva in. Jag sjönk ner och satte händerna på ratten och konstaterade att till och med sätet verkade vara justerat för mig. Mina korta ben brukar vanligtvis kräva en framflyttning av stolen men inte i det här fallet.

- Ska vi köpa den? undrade Alicia naivt och stirrade på mig med intensiv blick som om hon läst av mitt lyckliga kroppsspråk vilket hon förmodligen gjort.
- Hmmm... svarade jag lite trumpet och förväntanssänkande som föräldrar gärna gör, i alla fall jag.

Storpojken gjorde oss sällskap efter en liten utflykt bland cabbar och coola Mercor.
- Vad gör ni? undrade han.
- Pappa ska köpa bil, svarade Alicia triumferande.
- Hmmm... hummade jag.

Vi lämnade bilhallen och verkstaden en knapp timme då sambons svarta pärla bytte fälg. Under denna timme frågades det idogt om vi skulle köpa bilen och till slut bad jag barnen sluta fråga eftersom jag själv inte hade en aning om hur detta skulle sluta.
- Jag vet att jag inte skulle säga nåt... men jag skulle verkligen tycka om den bilen, sa Adam i ett tappert försök att påverka utgången.

Pärlan skulle sedermera hämtas vilket gav barnen ytterligare en chans att småspringande ta sig fram till den skimrande bilen. Jag styrde mot försäljaren och bad om en provkörning. Ungefär en kvart senare var jag tillbaka hos försäljaren, sittande i den sedvanliga stolen på andra sidan om hans skrivbord.
- Inbyte? En SAAB 9000 CSE 2,3t? Hmmm... sa han och bläddrade i några papper medan jag väntade.
- Den är lite rostig, sa jag och skickade en tanke till den rostiga framskärmen som stod parkerad hemma.
- Och så är det ju fel på Alicias dörr, slängde Adam ur sig och avslöjade således ett fel som jag eventuellt inte tänkt upplysa om.
- Jo, den kärvar ju lite, sa jag och kastade en menande blick på Adam.
- Nä, jag menar att den inte går att låsa, fortsatte han med den naturliga självklarheten att hela sanningen skulle upp på bordet.

Säljaren angav ett pris som skulle vara mellanskillnaden och jag funderade över den gröna SAAB:en. Jag tänkte på avgasröret som börjat muttra lite för högt. Jag tänkte på stötdämparen som förmodligen behövde bytas. Jag tänkte på batteriet som gjort sitt och en del andra större och mindre saker som förmodligen behövde åtgärdas.

En dag senare var säljaren informerad om att vi ville ha bilen och jag stod med bultande hjärta medan han gick två varv runt vår gröna gamle vän.
- Det var väl inte så farligt, sa han och ett handslag senare var affären i hamn.

Nu står bilen allt som oftast parkerad hemma vid vårt gula sekelskifteshus med undantag för de stunder då vi ståndsmässigt och lyckligt glider fram över nejden.

Jag och min sambo är lyckliga, storpojken är ännu lyckligare men den lyckligaste av dem alla är Alicia.

- Det var jag som hittade den, påminner hon titt som tätt för att ingen ska glömma.

Bosnisk service

Tisdagen den 10:e mars 2009


Vad är det denna gång?

- Tjena Fredde, jag är på skroten, vad har du för årsmodell?
- 95:a
- Bra... ring mig om en timme.

Måndagens debacle med strejkande bil, såld bilverkstad och utebliven promenad drog ner humöret en aning framåt kvällen. Min kära sambo föreslog ändå att jag skulle kolla om jag hittade något telefonnummer till vår bosniske mekaniker och ringa honom. Dels som en chansning för att få hjälp och dels för att få reda på vart han tagit vägen.

Jag konsulterade hitta.se och fann ett mobilnummer. Jag ringde och hamnade rätt. Han hade sålt men har öppnat en annan verkstad och därmed kunde jag återigen släppa ner de spända axlarna till normal nivå.

En halvtimme efter att jag ringt honom ringde han tillbaka. Då var han iväg och kollade efter en ny bränslepump. Jag gillar den servicen.

- Fredde, kan du komma med bilen i eftermiddag så fixar jag den imorgon, sa han när jag återkom en timme senare.


Parkerat

Måndagen den 9:e mars 2009

Det kändes som vi hade ett bra upplägg inför måndagseftermiddagen. Storpojken blev erbjuden att tillbringa en stund hos en kompis medan lilltjejen skulle på gympa. Min sambo skulle för en gångs skull sluta redan vid fem och vi beslutade oss för att ta chansen till en promenad på tu man hand medan dottern gymnasticerade och sonen var sysselsatt på annat håll. Lite romantiskt gödsel på vår kärleks gräsmatta var att vänta.

Jag hade som vanligt plockat upp lilltjejen på dagis där hon framlever sin sista termin innan dagispensioneringen. Adam behövde jag inte bekymra mig över då han var i tryggt förvar tills vidare så dottern och jag beslutade oss för att inhandla köttbullar i den närbelägna affären.

Glada i hågen lastade vi in köttbullar och allehanda grosserier i bagagen och slog oss ner i bilen. Jag trampade ner kopplingen och vred tändningsnyckeln åt höger men möttes inte av det jag förväntat mig. Till en början lät det som det skulle då startmotorn drog runt ett varv. Startmotorn drog ytterligare ett varv vilket är brukligt men efter det inledande varvet brukar startmotorljudet ackompanjeras av tändningen och dess verkningar. Allt var dock tyst förutom startmotorn idoga kämpande.

Trots att mina bilmekansika kunskaper innehar betydande brister kunde jag sluta mig till, eller i alla fall misstänka, att tändningen strulade. Ett problem som jag personligen lyckades avhjälpa under vintern medelst rengöring av tändstift. Efter ett besök på en närliggande bensinstation där jag fått förklarat för mig att jag hade tur eftersom tändstift vanligtvis inte finns i sortimentet promenerade jag och Alicia tillbaka till bilen. Jag måste säga att jag blev aningen konfunderad över att jag skulle kunna välja mellan sju olika korvmenyer men att tändstift endast finns hemma "om du har tur". Statoil... 

Min sambo slöt upp bredvid den gröna saaben och den alltmer förbryllade ägaren. Nya tändstift hade ingen som helst verkan och vi satte oss samtliga i Johannas bil för att konsultera min bosninske verkstadsägare som vanligtvis höll sig i verkstan till sexsnåret om kvällarna. Den inplanerade leveransen vid barngymnastiken hade sedan länge avstyrts medelst tvång.

Han har hjälpt oss många gånger, några av dem har jag berört i min gamla blogg på aftonbladet.se:
Rödluvan och Skalman
Biljävel
Helvetes jävla förbannade bilhelvete!

Lyckligtvis har jag inte besökt verkstan på ett par månader men min förvåning var ändå stor när det var en okänd man som öppnade den låsta porten då jag bankade.

- Nej, han har sålt verkstan, svarade den okände mannen då jag frågade efter min bosninske mekaniker tillika den uppenbarligen före detta ägaren.

En liten bit av min värld föll samman. Som fullständigt hopplös på bilar och dess funnktion har jag förlitat mig på min mekaniker. I vått och torrt har han funnits där och fixat allt som jag inte klarat. Han har gett råd och letat reservdelar. Han har sparat pengar åt oss genom att ringa runt bland skrotarna och donat med allehanda grejer. Plötsligt var han bara borta. 

- Jag vet inte vad han gör nu, sa mannen som eventuellt uppfattade min förvirring.
- Jag kanske kan hjälpa dig framåt torsdag eller fredag, sa han sedan.

Vi åkte till verkstan för att få det glada välkomnande leendet och tala med problemlösaren som jag tror skulle ha svängt förbi vår bil på vägen hem och sedan levererat en lösning.

Schwoop.

Här stod nu en sävlig man av annat ursprung än min bosniske frälsare och sa att det skulle ta tre eller fyra dagar innan han ens kunde titta på bilen. Bedrövad och än mer konfunderad än över tändstiften på Statoil lommade jag tillbaka till Johannas bil.

- Vad gör vi nu? undrade Johanna uppgivet när jag berättat om den sålda verkstan.
- Vet inte, suckade jag.
- Vi åker hem, du får ringa runt lite imorgon, sa sambon och startade bilen.
- Pappa? sa dottern försynt från baksätet.
- Ja? replikerade jag.
- Vill du höra en sång?
- Ja, svarade jag trots att jag egentligen helst av allt ville ha tystnad.
- Mamma satt på toa och körde med sin bil... nu är den slut. Den var kort vá?


RSS 2.0