Jag fick möjligheten att blogga på www.coolapappor.se och kände att jag ville testa bärigheten i mina vingar.

Tills vidare hittar ni mig här: www.coolapappor.se/segapappan.

Torsdagen den 21:e januari 2010

Mina barn och deras mor samlades runt köksbordet medan jag gick sista vändan mot spisen ett par dagar innan min dotters födelsedag.

- Vad vill du ha till middag på din födelsedag, frågade min sambo sin dotter samtidigt som jag ställde ner sista karotten med mat på bordet.
- Fiskpinnar och potatismos, svarade dottern glatt och tittade sedan på den karott som just anlänt till bordet. Hennes ögon vidgades en aning när hon såg just fiskpinnar ligga uppradade framför henne.
- Ojdå, då vill jag ha köttbullar och stuvade makaroner istället, ändrade hon sig glatt och ovanligt snabbt.

Johanna och jag växlade blickar över bordet. Min blick var förhoppningsfull och glad då jag personligen uppskattar den nämnda anrättningen. Min sambo är väl inte lika förtjust i det eftersom hon, som demi-vegetarian, får hålla sig till de betydligt torrare quornbullarna.

Blicken vi växlade handlade egentligen inte om köttbullarnas lov utan snarare det opretentiösa valet. Vi hade nog föresatt oss att hämta Kinamat eller svänga förbi Burger King på vägen hem men istället kom en riktig vardagsklassiker fram. De där små telningarna slutar aldrig att förvåna.

Vi hade en liknande situation i somras när vi pratade om vad vi ville göra på semestern. Alicia var glasklar i sin önskan:

- Jag vill att vi går ner till ån och fiskar...

En opretentiös önskan när man som förälder förväntat sig Barnens Gård, Astrid Lindgrens Värld, Skara Sommarland, Liseberg, Legoland eller Gröna Lund som förslag.

Å andra sidan kan jag förstå henne... En förmiddag vid den stilla ån. Limpmackor med stekta ägg. Solen som tittar in mellan löven. Ett guppande flöte. Löv på rymmen som sakta flyter förbi. Det låter faktiskt mer lockande än fyrtiofem minuters kö till Flume Ride.

Onsdagen den 20:e januari 2010


Födelsedagsuppvaktning i Alicias koja

För drygt sju år sen satt jag med min då drygt tvåårige son vid köksbordet hemma hos min gode väns lika goda föräldrar. Vi hade gjort den årliga skogsturen och hittat en lämplig gran inför den stundande julen. Den skulle pryda sin plats i vår centralt belägna bostad där min sambo i just det ögonblicket satt med en relativt stor mage i vädret innehållande det som senare visade sig vara vår dotter.

Jag minns att min gode väns lika goda mor undrade hur det kändes för mig med det väntande tillskottet i familjen varpå jag försiktigt försökte förklara min lilla oro. Inte oron över själva förlossningen eller hälsan därikring, vilket jag naturligtvis också oroade mig för, utan oron över att kärleken inte skulle räcka till.

Det var så fullständigt omtumlande och maximalt kärleksuppfyllande med det enda barn vi hade. Så obeskrivligt rent och fullt av känslor att jag uppriktigt oroade mig över att min kärlek skulle räcka till ytterligare ett barn. Jag var orolig över att kärleken till Adam skulle spilla över på det nya livet och på så sätt inverka på mina känslor för honom.

Så fel jag hade.

Det gick ungefär en månad, fram till den tjugonde januari 2003, då jag plötsligt (nåja!) satt på kanten av den rostfria förlossningssängen med en nyförlöst flicka i famnen. Hon sov och var inlindad så att det enda som syntes var ett par stängda ögon, en bit av pannan och en ytterligt liten nästipp.

Sittande där kom lösningen på mitt problem. En sådan där stund då all oro för något förbyts till något annat. Trots att jag tidigare ansett mig fullständigt uppfylld av kärlek och oförmögen att älska mer så slog det mig med samma kraft som niohundrafemtiofyra dagar tidigare då det varit Adam som legat inlindad i min famn; den nya kärleken. Den nya kärleken, lika stor och oförståelig. En kraftfull spark som rensar bort allt annat och bara låter tårarna tala.

Det har gått sju år sedan jag satt med tårfyllda kinder i förlossningssalen. Idag fyller hon sju år och allt hos henne har förändrats, utvecklats och förädlats. Kärleken till henne är dock oförändrad.

Och det bästa av allt: kärleken är fullkomligt och villkorslöst besvarad.

Grattis på sjuårsdagen prinsessan Alicia, jag älskar dig!

Lördagen den 2:e januari 2010

Som brukligt är skall det nyligen avslutade året sammanfattas medelst rubricerade återblickar. Naturligtvis vill jag hänga på denna trend och presenterar nedan ett antal händelser och minnen som jag kommer att ta med mig in i 2010 och möjligen också vidare mot framtiden.

ÅRETS SHOPPING
I januari gjorde vi en resa till England som startade med några dagar i Bournemouth på engelska sydkusten och avslutades i ett hektiskt London. Naturligtvis stod shopping på schemat en av dagarna i storstaden och vanligtvis förvandlas jag till en butter svans som med eller utan knot följer barnens mor när sådan aktivitet avhandlas. I Londonvimlet greps jag dock av initiativlusta som renderade i ett par rosa jeans till min fantastiska dotter. Läs mer om det här.

ÅRETS FOTBOLLSÖGONBLICK
Som fotbollsnörd skulle jag kunna plocka fram ett motlägg i Ungern eller en fullträff i Österrike som årets fotbollsögonblick men jag anser att dessa triviala händelser är alldeles för opersonliga. Mitt fotbollsögonblick dök upp i slutet av september någon gång mellan fyra och fem en söndagseftermiddag. På förmiddagen samma dag hade jag matat min son med inlägg hemma vid det hemmasnickrade fotbollsmålet i impregnerat trä.
- Det är bra att kunna nicka, minns jag att han sa då vi fyllde depåerna med mat innan matchen.
Vi fick en hörna i mitten av första halvlek.Bollsäkre Albin stegade upp mot hörnflaggan och Adam fanns på plats i straffområdet. Bollen seglade in och en halvmeter från målet vid bortre stolpen satte Adam fram pannan och kunde göra sitt livs första nickmål.
Trots en väl inövad målgest glömde han bort denna i sin iver att springa rakt mot sidlinjen där hans stolte far stod med en fånigt flin klyvande ansiktet från öra till öra.
- Jag gjorde det, pappa, sa han strålande sedan han stannat en halvmeter framför mig.

ÅRETS BALANSAKT
Det var en påtagligt bekymrad liten tjej som följde med sin mor in i katakomberna under sporthallen i Kalmar. Johanna rapporterade om kaoset när hon slöt samman med mig, sina föräldrar och Adam uppe på läktaren en stund efter avlämnandet. Alicia hade motvilligt lämnat sin mors trygga hand.
Sporthallen var relativt full med folk, enligt tidningarna drygt 700 personer, när det blev dags för Alicias grupp att äntra golvet för att visa upp sina färdigheter.
Man lär känna sina barn genom åren och trots ett långt avstånd kunde jag känna hennes oro inför aktiviteterna. Eller var det min egen oro? De hade suttit länge, tänk om hon glömt kissa? Tänk om hon snubblar och slår sig? Tänk om...? Tänk om...?
Alicia klev dock rakryggad in och gjorde bakåtkullerbyttor och annat med bravur. När den stora bommen nalkades var gympaledaren borta och jag förväntade mig att Alicia skull vänta in ledaren. Jag hade dock fel. Alicia klättrade upp på bommen, ställde sig med ena benet framör det andra, sträckte armarna rakt ut och vandrade över bommen som om den varit en halvmeter bred.
- Vilken balans hon har, sa hennes mormor som suttit lika tyst som jag.
- Ja, svarade jag samtidigt som oron rann av mig.

ÅRETS BLOGGROOKIE
Möjligen är jag en aning partisk men finafynd är en trevlig blogg (jag omnämns dessutom titt som tätt).

ÅRETS BIL
Vi har länge pratat om att skaffa ny bil men behövde dotterns hjälp innan det verkligen blev av. Läs mer om det här.

ÅRETS BOK
Förbryllad som man blir på Ge-Kås i Ullared stod jag i valet och kvalet framför den enorma hyllan med pocketböcker. Till slut valde jag mellan tre böcker. Att det till slut blev Nattfåk av Johan Theorin var en ren slump. Ändå blev det den absolut bästa bok jag läst under 2009.

ÅRETS JULKLAPP
Jag siade ju om att min egen bok skulle bli årets julklapp men kan i efterhand erkänna att jag hade fel. Handelns utredningsinstitut utsåg spikmattan men i vår familj blev den distanserad med hästlängder.
Årets julklapp i min familj/släkt blev utan tvekan huvtröjan som delades ut till fler än hälften av de manliga julklappsmottagarna.

Det var det året och man ska väl skriva något underfyndigt och klokt som sammanfattning men jag har inte förmågan, i alla fall inte just nu eftersom barnen står med full klädsel och hjälmar på i väntan på sin far. Kylan har slagit till i Möretrakten. Ambitiösa pappor, jag är inte en av dem, har lagt ett par dagar på att spola is. Naturligtvis ska vi hedra dem genom att lägga ett par åttor på isen.

Väl bekomme och förhoppningar om bra glid under 2010 (hade egentligen velat skriva 2LAX10 men det är väl redan förlegat...).

Tisdagen den 24:e november 2009

Det sägs att spikmattan är årets julklapp enligt något allvetande handelsinstitut. Jag håller inte med så idag, en månad före jul, presenterar jag årets julklapp enligt Sega pappan.

I ren egoistisk anda utser jag härmed boken SEGA PAPPAN 2008 till årets julklapp. Den är alldeles färsk och publicerades idag, den 24:e november 2009. Innehållet är allt bloggmaterial från 2008.

Läs mer och beställ den här.


>


Förra årets kioskvältare är också ett hett tips för julklapssäcken. Mer info om den finns här.

Måndagen den 23:e november 2009


En viktig glidtackling för små tjejer och killar

Söndagen skulle bjuda på tre intressanta fotbollsmatcher på Fredrikskans konstgräs med mig i en ledarroll och min son som kämpande spelare. Lillasyster skulle hänga med som sedvanligt bihang, en roll som hon inte gillar men som hon redigt och utan att klaga finner sig i som småsyskon lär sig att göra.

- 38,3, sa jag till Adam efter att örontermometern lämnat hans öra tidigt på morgonen.

Jag fick inget svar men han sände en menande blick och insåg att de tre matcherna som han sett fram emot inte skulle avgöras med hans inverkan.

- Det är synd om Adam som har feber men jag blir lite glad, meddelade Alicia som inte sett fram emot att stå i regn och sju plusgrader en hel dag.

Efter de tre matcherna vankades det fotbollsavslutning för hela konkarongen med ungdomsspelare i föreningen. Det skulle ätas Tacos och delas ut priser. En av kalmar FF-spelarna samt en av de duktiga tjejerna från IFK Kalmar skulle berätta lite, svara på frågor och skriva autografer. En aktivitet som mina barn också fick stå över.

Vi har under säsongen pratat och tränat mycket på många saker men lagt enorm vikt vid passningsspelet. Något som verkligen betalat sig under hösten då bollen gått på snöre mellan grabbarna under matcherna. Vi har också kämpat med att stävja det liggande spelet för att få bort bland annat glidtacklingar som oftast gör mer skada än nytta för åtta- och nioåriga fotbollsgrabbar. En hel säsongs tjat om att stå upp på fotbollsplanen. Tjat om att inte glidtacklas. Tjat om skaderisk. Tjat om utvisningar och frisparkar.

Vi tycker nog att vi lyckats få bort det också även om det naturligtvis fortfarande förekommer emellanåt.

Efter fotbollsavslutningen, som jag och Adam missade, tittade min engagerade ledarkollega in och överlämnade ett litet pris till Adam. Jag tittade på det och funderade på vem som tagit beslutet att köpa in just denna lilla figur. Jag funderade på vem som designar och säljer dessa priser.

På hedersplats i varje pojk- och flickrum i vår by med omnejd kommer den att stå. Den kommer att visas med stolthet för syskon och mor- och farföräldrar. Den kommer pussas och putsas.

Den lilla men ärofyllda materiella belöningen efter en säsongs slit kommer att vara en liten söt kille med babyface som gör en klockren glidtackling. Dessutom med dobbarna före vilket ska rendera omedelbar utvisning i vilken fotbollsmatch som helst.

Torsdagen 18:e november 2009

Min nioårige son hade parkerat ändalykten vid datorn med löfte om att få läsa sin e-post medan jag plockade undan efter middagen. Dottern tassade tyst efter storebror.

Det gick några minuter i lugn och ro innan jag började höra lite sedvanligt käbbel från övervåningen. Ett käbbel som blev gnabb och som ökade i intensitet allt eftersom. Min vana trogen var jag nära att lägga mig i men lade band på mig för att låta dem sköta konflikten själva. Något som jag finner oerhört svårt när rösterna höjs och dotterns röst spricker i gråt.

Till slut kunde jag inte hålla mina påfrestade nerver i styr och lät instinkten föra mig uppför trappan mot en konflikt som inte verkade finna någon lösning inom rimlig tid.

- Vad händer här, sa jag med myndig polisröst till de barn som båda tystnat av mina steg i trappan.
- Jag får inte titta på datorn, sa Alicia med sprucken och upprörd röst samtidigt som hon la armarna i kors över bröstet.
- Nä, jag vill inte det, replikerade Adam blixtsnabbt.

Så här i efterhand känner jag att jag borde bjudit Adam på känslan av att läsa sin e-post i fred. Jag borde respekterat hans rätt till att vara privat.

- Men Adam... det gör väl inget, försökte jag.
- JO! skrek han oartigt, ouppfostrat och alldeles för tyket för en trött pappas öron.
- Hördu, den tonen... började jag hårt och bestämt.
- Hon FÅR inte titta... sa han med ett plötsligt lugn och sitt prepubertala överlägsna tonläge.
- Du stänger av nu, direkt, annars rycker jag sladden, kontrade jag med hög röst och all myndighet och skärpa jag kunde dra på med.

Adam tittade på mig, ögonen fylldes med tårar i samma takt som skammen steg som vårfloden i mig. Han satte händerna för ansiktet och vände sig gråtande bort.

- Du fattar ju inte... sa han hulkande och i det ögonblicket insåg jag att jag inte begrep ett dugg. Att jag tryckt på med min hårda och stressade attityd som i grunden bara var en egoistisk rädsla att missa försnacket till landskampen på TV.

Dottern hade gått därifrån och tagit sin tillflykt till en lugn stund på porslinstronen med Vovven och ärenden som skulle uträttas. Skammen pumpade i mig och Adam vågade lätta på händerna framför ansiktet och titta på skärmen med röda ögon.

- Titta här, sa han och bjöd in mig till andra sidan bordet vilket släppte på mitt märkliga tillstånd.

Jag tog de tre stegen runt skrivbordet och läste där hans finger pekade:

Till: Alicia
Från: Adam

Han hade skrivit e-post till sin lillasyster...

Jag älskar dig. Här får du en sång:




Ett kärleksfullt e-post från storebror till den älskade lillasystern. Han hade snappat upp hennes fascination av Ola från körslaget. Han har lyssnat tusen gånger på låt nummer fyra på hennes CD-skiva. Han har hört till leda från henne om hur söt Ola är. Jag hävdar att jag skulle se ut som honom om jag varit tretton år yngre, haft håret kvar och vägt femton kilo mindre men har inte fått bekräftat mina synpunkter. Adam hade koll på fascinationen och ville visa sin kärlek.

Klart som fan att han inte ville visa vad han höll på med för henne. Ibland gör man små fel som förälder men ibland missbedömer man totalt.

Man får göra fel, det är helt okej. Jag minns inte vem som sa det eller vart jag läste det först men fel får man göra så länge man vågar stå upp och erkänna dem. I synnerhet för sina barn.

- Förlåt Adam, sa jag och hade svårt att stoppa tårarna när jag kramade om honom fylld av kärlek, skam och obeskrivlig glädje.
- Det är lugnt...
- Nä, det är det inte, jag skulle inte ha skällt på dig. Förlåt...
- Äh, sluta...

Tisdagen den 17:e november 2009



Att slänga ihop Pasta Carbonara till fyra personer och några lunchlådor är ingen större match. Inte ens när en av grytorna ska vara vegetariska och innehålla ett märkligt baconsubstitut som enligt uppgift ändå är ganska välsmakande.

Problemet uppstår när man använt åtta äggulor i matlagningen och har kvar lika många äggvitor. Tips mottages tacksamt om hur man lämpligast gör sig av med dessa. Visst kan man slänga ihop nån smaskig maräng men det är inte riktigt min grej. Testade marängvarianten en gång men fick ett resultat som närmast liknade koskit när de flutit ut på plåten.

Stod denna gång med mina äggvitor och funderade på att hälla ut dem i vasken vilket jag gjort ett antal gånger. Problemet då är ju att det geggar ihop sig och hindrar vatten och annat att ens ta sig fram till silen. Funderade också på att hälla dem rakt ner i papperskorgen under diskbänken men drog mig till minnes senaste gången jag gjort detta vilket fick till följd att det rann rakt igenom och gjorde ett jämntjockt och segt snigelspår från diskbänken till ytterdörren. Ett snigelspår som jag inte hade lust att torka upp en gång till.

- Kan du komma lite, hojtade min sambo när jag funderade på mina äggvitors vidare öde.

- Ta med en påse, ropade hon när jag precis börjat gå för att se vad hon ville.

Jag fann henne tråcklandes med ett par gamla kuddar som för länge sedan passerat sin livskurvas höjdpunkt. När jag ombesörjt det jag blivit tillbedd, det vill säga att trycka ner de två kuddarna i ICA-kassen som jag tagit med slogs jag av den briljanta iden att marinera kuddarna med mina äggvitor och sedan omgående bära ut dem till soptunnan.

En sedvanlig kasse från ICA blir relativt välfylld av två ordinära kuddar men jag hoppades ändå att åtta äggvitor skulle finna sin plats bland den mjuka bomullen. För att bereda plats för äggvitorna så tryckte jag till den översta kudden så att en lagom stor grop bildades med plats för åtta äggvitor. Problemet var dock att när jag lyfte handen från den lilla gropen så reste den sig och fyllde åter ut påsen till bredden.

Skam den som ger sig, tänkte jag och körde ner en träslev mot kudden och hade således plats att hälla i mina äggvitor. Trots att problemet från början varit banalt var jag rätt nöjd med min finurliga lösning.

Jag hade dock inte räknat med alla följder. När jag avlägsnade träsleven som skapat gropen ville kudden återigen fylla påsen till bredden. Den för äggvitor avsedda lilla gropen slätades såligen ut och gropens innehåll hade inte längre någonstans att ta vägen. Åtta äggvitor klättrade långsamt ur påsen, rann på dess sidor och bildade en stor rund pöl på köksgolvet.

Uppskattningsvis hamnade sex äggvitor på köksgolvet, den sjunde bildade ett kletigt snigelspår genom hallen och den åttonde låg lyckligt inbäddad bland kuddarna.

Tisdagen den 3:e november 2009


Upptaget

Jag ryckte upp dörren till badrummet häromkvällen och fick se min sexåriga dotter sitta med byxorna nere tittandes i en av sin mors magasin.

- Gör det du ska så du kan komma i säng, sa jag onödigt hårt och stängde dörren om min levererande dotter för tredje gången inom tio minuter.
- JAAAA, genmälde hon för tredje gången inom samma tidsram.

Någon minut senare kom hon ut och blängde till på mig med spelat allvar som bara sexåriga flickor kan.

- Bra, jag måste på toa, sa Adam och kilade snabbt in utan att jag hann reagera.

Tio minuter och två påtryckningar senare konstaterade jag att tjugofem minuter försvunnit från kvällen genom mina barns toabesök.

När det väl blir dags för barnen att gå och lägga sig om kvällarna så vill jag att det ska gå fort. Kanske för fort. Det är ju liksom när de lagt sig som jag kan slutföra mina sysslor och sedan eventuellt få en stunds avkoppling. Avkopplingen är målet och belöningen just då. Möjligen har jag missat något i min inställning om kvällarna men jag vill nå lugnet. En stund då det är ro i stugan och hjärnan och kroppen får ägna sig åt sånt som inte kräver så mycket energi.

I de lägena kan ett bajsnödigt barn kännas som en bromskloss i tillvaron.

Under gårdagskvällen skickade jag upp barnen för sedvanliga kvällsaktiviteter innan läggning. Fem minuter efter att jag lyckats tjata dem uppför trappan gick jag själv de tretton trappstegen upp. På andra sidan av hallen såg jag en ljusstrimma vid toalettdörren vilket skvallrade om att något barn förmodligen placerat sig på tronen.

- Är det upptaget? undrade jag efter tre försiktiga och ovanligt ostressade knackningar.
- Ja, snart klar, svarade min glada dotters ljuva röst.

Jag hjälpte vår halta katt nerför trappan och återvände sedan mot kvällsberedningen när min dotter öppnade toadörren och gav mig ett ljuvligt leende.

- Jag tycker att du alltid ska göra så, sa hon och tittade fordrande på mig vilket fick mig att ana att mitt milda tonfall vid upptagetfrågan tidigare fallit damen i smaken.
- Menar du när jag knackade? frågade jag för att försäkra mig om att jag fattat rätt.
- Ja, det är mycket trevligare än när du bara öppnar dörren, sa hon i vänlig men bestämd ton.

Naturligtvis är det så. Självklart är det trevligare med milda knackningar än stressigt uppryckta dörrar. Hon avklarade dessutom sina bestyr snabbare än vanligt men jag kan inte avgöra om det berodde på mina milda knackningar.

Det kändes bra. Som om vi löst en liten återkommande kvällsknut. Spontant fick hon en kram och tänderna borstade. Det var ett sånt där tillfälle då samarbetet klaffar och det finns en magisk samhörighet till barnen. Alicia tålmodigt mottagande tandborstningen och sonen lika tålmodigt väntande på att få sina naglar klippta. Samklang, samhörighet, gemenskap. Trodde jag!

- Gå ut nu, jag måste bajsa, hojtade storpojken i samma sekund som jag spolat bort tandkrämsresterna från Alicias tandborste.

Tio minuter senare hade jag fortfarande nagelsaxen i handen och väntade på att få ansa klorna på min uppenbart upptagna son.

Måndagen den 2:e november 2009


Vedspisen på jobbet, till vardags inte fylld med mat.
Foto: Peter Björklund

Jag fattade inte först. Inte förrän jag gått uppför den gamla trappan och passerat den inaktiva öppna spisen i foajén och den kalla kakelugnen på mitt kontor.

Det finns kakelugnar i varenda rum på mitt jobb. Foajén ståtar med en vacker öppen spis och i köket finns den största vedspis jag någonsin sett. Trots det tog jag av jackan några minuter efter åtta och slogs av kylan. Det konstaterades att det var tretton grader och en brännare till pannan som strejkade.

För ett antal år sedan kom jag och familjen hem från julfirande hos min ömma moder. Utetempraturen låg långt under noll och innetemperaturen närmade sig nollstrecket. Ett gissel för de som fortfarande eldar med ved och som är för snåla för att slå på elpatronen.

- Vi går upp till badrummet, sa min sambo och kånkade med sig barnen till det enda rummet som erbjöd värme tack vare en elslinga i golvet.

En timme senare satt de kvar på badrumsgolvet och hade nog avverkat en och annan bok medan jag hämtat in ved, tänt i pannan och försökt få fart på värmen i huset.

- Pappa, hörde jag min då sexårige son ropa och jag studsade upp för trappan med toppluva och dubbla raggsockar.

- Är det varmt än? frågade han sedan.
- Nä, svarade jag.

Den guldfärgade kalufsen försvann snabbt in i badrummet igen och dörren drogs igen med en ljudlig smäll. Kvar stod jag och tyckte synd om mig själv. Martyren som frös.

Jag fryser idag också men har ingen värmande martyrkostym att slänga på mig. Däremot värmer jag mig med alldeles för mycket kaffe och om jag inte slutar med det tvingas jag snart blotta rumpan på en trettongradig toalett. En mindre lockande lösning.

Fredagen den 30:e oktober 2009

- Ska vi titta på filmen snart, undrade min dotter studsigt när jag stod i köket och plockade undan lite grejer som jag ville ha bort innan jag skulle njuta av en filmstund med barnen.
- Jag ska bara göra det här och bädda sängen först, sa jag och tittade på henne och upptäckte att det glimmade till något i ögonen på henne.

Hon vände ganska snabbt på klacken och skred iväg mot sofforna vid TV:n där storebror väntade otåligt. Via hallen kunde jag höra deras samtal.

- Jag vet vad vi kan göra innan filmen, sa Alicia ivrigt till storebror.
- Vadå? svarade han med en suck så som storebröder gör.
- En bra överraskning, sa hon och sedan något mer som jag inte lyckades höra på grund av att hon sänkte rösten.

När de kutade uppför trappan log jag för mig själv. Övertygad om att överraskningen skulle vara en bäddad säng och en tidigare filmstart. För att inte förstöra min överraskning som jag var säker på väntade så avvaktade jag i köket tills de kommit ner och bänkat sig framför TV:n.

- Jag ska bara gå upp och bädda sängen, sa jag när jag hastade förbi barnen på väg mot sovrummet där jag trodde att min enda insats skulle vara att inspektera barnens verk.

Jag tog de tretton trappstegen i åtta steg och fortsatte in i sovrummet för att titta på den bäddade sängen. Med viss besvikelse kunde jag dock konstatera att sängen var lika obäddad som när jag klivit ur den på morgonen. Den förväntade överraskningen uteblev men blev å andra sidan ändå en överraskning. Vilken överraskning de pratat om har jag fortfarande ingen aning om.

- Vad duktiga ni var, sa en förälder och tittade på sin dotter som en liten stund tidigare sjungit spökrock för samlade föräldrar på fritidsets musikcafé.

- Jaaa, ni sjöng så bra, fyllde en annan förälder i och klappade sin son stolt på axeln utan att med en enda stavelse förmedla stoltheten till sin sjungande telning.

Det var musikcafé och föräldrarna strömmade till för att få sig en kopp kaffe, lite skvaller och underhållning i form av barnens frivilliga insatser kring temat musik. Min dotters klass skulle framföra tre väl utvalda och inövade sånger. Min son skulle göra offentlig dansdebut då han och Breakdance-Olle skulle visa coola moves till cool musik.

Tidigare under veckan hade jag diskuterat det där med duktiga barn med en kollega. Hon hade lyssnat till Mia Törnblom och jag höll helt och hållet med kollegan och Törnblom om risken med att alltid berömma barnen för det de gör istället för det som de är. Det är en väsentlig skillnad.

- Vad du sprang idag... duktig du var.
- Snygg passning till målet... duktig du var.
- Vad fint ni sjöng... duktiga ni var.
- Vad duktig du är på att läsa... duktigt!

Duktig, duktig duktig... det är det man ska vara för att få feedback. Värst av allt är det när föräldrar och deras föräldrar betalar för prestationer. Tio kronor om du gör mål i matchen. Tjugo om du klarar det och femtio om du klarar något annat. Prestation belönas.

Däremot, vilket jag inte diskuterat med kollegan och således inte vet om Törnblom reflekterat över, så är det inte handlingarna utan egenskaperna man klankar ner på när det går snett.

Ponera att sonen glömt mössan på skolan. Säger jag då att just det var slarvigt eller hur uttrycker jag mig? Jag sa det senast i morse trots att jag funderat över det ett tag.

- Du är så slarvig, sa jag och vände mig inåt huset för att hämta min mobil innan avfärd.

Är slarvig. Plötsligt hugger jag på hela personligheten istället för på prestationen.

Under musikcaféet studerade jag Adam lite extra medan han väntade på sin tur. Som enda dansnummer i all sång och pianospel stod han och Breakdance-Olle bakom pianot och blev mer och mer nervösa ju mer det närmade sig. Jag pillade med min kaffekopp som sedan länge var tom men behövde projicera min egen nervositet på något och kaffekoppen fick duga.

De gjorde ett storartat nummer under stort jubel och rytmiska handklappningar från publiken. Jag tittade så noga jag kunde men hjärnan arbetade för högtryck för att hitta rätt formuleringar. Jag ville inte bara säga till dem hur duktiga de var i sin prestation. Jag ville att de skulle känna hur modiga de är som dansar inför hela skolan och föräldrarna. Jag ville visa hur stolt jag är som förälder till en liten kille med stort mod och rytm i blodet.

Beröm personligheten, inte prestationen...

Dansen tog slut, publiken jublade och jag började min marsch genom föräldrahavet mot de två dansanta grabbarna. Det fanns ingen formulering klar men när jag närmade mig tittade Adam oroligt och nervöst mot mig och lyfte handen. Jag tog de två återstående stegen och gjorde en high five med honom med vänstern och fick en high five av Breakdance-Olle med högern. Formuleringen var inte klar...

- Shit va coola ni är, slank det dock ur mig och när jag sa det utan att det egentligen passerat mitt förnuft kändes det riktigt meningslöst.

Dansgrabbarna tittade på mig, sedan på varandra, min Adam fnittrade till.

- Ja, det är vi, sa Breakdance-Olle och sken upp i ett enormt leende som också Adam stämde in i.

Där satt den! Jag tog dagens lärdom: Beröm personligheten, inte prestationen...

Torsdagen den 22:e oktober 2009

Nu har det varit dött länge nog på den här bloggen... Vet inte vad som flög i mig när jag ville leva bloggliv med svart, grått och orange men konstigt blev det och motivationen blev där efter.

Nu har jag efter bästa förmåga gjort om utseendet här på Sega pappan. Okej, det är lite polkagriskänsla och husmorsvarning. Okej, aningen tjejigt är det kanske också. Det är väl inte speciellt manligt med en bordsduk på sidan men den kommer att dyka upp i ett annat sammanhang framöver. Ni som sett min bok på vulkan.se kan möjligen ana sammanhanget.

Så... nu tänker jag njuta av den här bloggen igen...