Måndagen den 31:e augusti 2009


En tummsugarfri tid har börjat

Om jag blundar och tänker på min dotter är det allt som oftast bilden av en söt flicka med vänster tumme instucken i munnen och en brun gosevovve upptryckt mot ansiktet som dyker upp. En bild som jag numera måste revidera.

- Vi har strukit på smörjan, sa lilltjejen till mig via telefon för ett par veckor sedan.
- Vilken smörja? undrade jag och fattade ingenting.
- Nä, just det, du vet ju inte, svarade hon hemligt.

Vi hade under ett par månaders tid påpekat för henne att det där med tumsugning snart skulle vara ett avslutat kapitel. Information som hon bävat för och fullkomligt förträngt så snart diskussionen varit avslutad. Efter ett tandläkarbesök härförleden hade dock denne med sin naturliga auktoritet förklarat vad som kunde hända med tänderna, i synnerhet de som nu växte ut som ersättning för de som naturligt gått förlorade i äpplen och annat.

- Mamma har köpt sån där smörja till tummen, det smakar skit...
- Jaha, vad bra, sa jag.

Den första dagen gick bra men vid läggning skruvade hon på sig i sängen. Flera gånger hittade hon orsak att komma upp och vi konstaterade ganska omgående att hon hade lite svårt att komma till ro utan den lugnande tummen instucken i munnen. En tumme som suttit där varje kväll i drygt sex och ett halvt år. En vana som plötsligt skulle brytas.

Det tog en stund men till slut knoppade hon in och lite senare satt jag vid datorn som i vårt hem är belägen i den övre hallen på höravstånd från båda barnens sängar. Det var länge alldeles tyst men till slut hörde jag ett lätt frustande från lilltjejens rum. Frustandet åtföljdes av något som närmast liknade en hästs frustande skratt.

Jag gick de sju stegen till hennes dörr och tittade in och väntade mig att få se en vaken och äcklad liten tjej. Tröttheten var dock övermäktig och hon låg med munnen begraven i vovvens nacke. Armen med den åtrådda tummen låg spikrakt utsträckt åt motsatt håll. Så långt från ansiktet som möjligt.

- Jag behöver ingen smörja, sa hon sturskt till mig i helgen då det var dags för läggning.
- Inte? sa jag och la huvudet på sned för att kunna utröna om hon verkligen menade allvar.
- Nix, sa hon och jag ville inte ta från henne försöket att sova utan smörja.

Flera gånger under kvällen tittade jag in för att se om John Blund tryckt in tummen i munnen men varje gång sussade hon gott.

Vovven var fortfarande där med örat virat mellan vänsterhandens lill- och ringfinger. Den söta sovande minen var också på plats men tummen var inte inne.

Det blev en ny bild. En bild av en söt sovande dotter utan tumme i munnen. En bild av en ny identitet. En större flicka. En flicka som inte suger på tummen. Ännu ett kapitel är slut. Ytterligare ett har börjat.

Tisdagen den 25:e augusti 2009

Det var när jag satte mig i bilen klockan 22.08 och slog på radion som en röst inom mig mässade:
- Du är ett superpretto, du är ett superpretto...

Det tog sin början en dryg timme tidigare då jag sagt godnatt till barnen och gett mig av mot stan och den stora stormarknaden för att handla sånt som måste handlas; mjöl, socker, toapapper, kryddor och annat som tar slut emellanåt.

I värsta prettostil börade jag min handlingsrunda med att panta flaskor och burkar och för ovanlighetens skull en hel back med tomglas. Med pantkvittot i ena handen och ICA-kortet i den andra sköt jag den stora kundvagnen framför mig till förbutiken där jag bytte in en trisslott med en präktig tjugofemkronorsvinst. Med hjälp av pantkvittot kvitterade jag ut två nya lotter.

- Om du köper fyra får du en hemlig present, sa den välmenande kvinnan bakom disken.
- Då gör vi så, svarade jag med mitt svärmorsleende och valde ett platt paket ur en korg och trocklade ner trisslotterna i plånboken.

En stund senare hade jag hämtat självscanningsapparaten och satt fast den i den avsedda hållaren på vagnen. De medhavda kassarna av förstärkt röd plast och tydliga ICA-märken på vardera sidan spände jag fast i vagnens kanter med de svarta, för ändamålet ditsatta, resår- och kardborrebanden. En fiffig lösning som håller påsen, eller bagen som de kallar den, öppen under hela rundturen. Min handlingslista hade jag i värsta prettostil sorterat efter var varorna fanns i butiken och spänt fast i den avsedda klämman på handtaget för att kunna avklara min kvällsaktivitet via en närmast snitslad bana.

Storpack är prettolivets elixir. Kuponger, bonuscheckar och erbjudandet hör till prettolivet på samma sätt som fotboll hänger samman med gräs.

Jag scannade och levde rullan innan jag äntrade kassan med fyra papperslappar i handen fördelade på kuponger och bonuscheckar. Jag sparade femtiofyra kronor totalt inklusive den lilla rabatt som jag fick för att köpa avokado med ICA-kort. In totale ett avdrag på totalkostnaden med nästan 6%. Pengar som ICA förmodligen redan lurat av mig dubbelt i tidigare sammanhang men vem bryr sig om sånt när kupongglädjen sprider sig i kroppen.

Väl ute vid bilen stuvade jag in tjugofyra toarullar, tolv hushållspappersrullar och två välfyllda bagar med bland annat sex refillpåsar kryddor av allehanda slag. Rumpan landade trött i förarsätet och jag satte på radion och fick till min glädje höra att P1 skulle reprisera Studio Ett från tidigare på dagen.

Det var exakt då prettovarningen skapade det mässande budskapet.
- Bu bist ein superpretto, you are a superpretto, du är ett superpretto...

Kuponger, pantkvitto, bonuscheckar, anpassad handlingslista, storpack och trisslotter med present. Var tog den avslappnade killen med pizzakartongerna vägen? Var är stammisen från närbutiken?

Lösningen var omedelbar och självklar. Radion rattades om till 104.0 som i vår nejd serverar populärmusik. Volymkontrollen rattades upp en aning för den rätta känslan. Bilen rattade jag ut från stormarknadens parkering men svängde ganska snart in på en närliggande parkering för att lämna tidningar, pappersförpackningar, hårda- och mjuka plastförpackningar samt en kasse med nyttiga saker till Emmaus. Detta sista prettoinslag saluterades i rondellen med ett litet extra tryck på gaspedalen för att visa mig själv och den omvärld som inte bevittnade det att Pretto-Fredric inte längre fanns.

Vad händer om man gasar till i en rondell med matkassar i bagagutrymmet? Jo, kassarna far som studsbollar och deras innehåll fördelas i ett jämt lager.

Vad har en prettosvenne handlat? Jo, en storpack med ömtåliga ägg.

Måndagen den 10:e augusti 2009

Vi hade haft en förträfflig dag på Liseberg även om folkmängden på det lilla området var större än vad man önskar då det ska åkas karusell och bergbana i parti och minut. Det stora besökarantalet visade sig redan då vi sakta åkte omkring på parkeringen på förmiddagen utan att hitta en enda ledig plats.

- Det ligger ett parkeringshus på andra sidan ån, sa min Göteborgsboende bror som med sin lokalkännedom lotsade mig dit under tiden som min mor, sambo och de två telningarna begav sig mot ingången.

Samtliga parkeringar var fulla vilket också visade sig på de oändliga köerna inne på nöjesparken senare. Vi valde att parkera bilarna en bit bort och tog oss medelst spårvagn till Liseberg där min sambo, barnen och min mamma redan gjort entré och hunnit med ett par vådliga rundturer innan vi mötte dem vid en centrifugerande attraktion vid namn Jukebox.

Dagen gick och lilltjejen som bestämt sig för att åka allt som hennes längd tillät hann med att få håret blåst i alla riktningar med hjälp av bland annat Jukebox och Lisebergsbanan.

Lyckliga och saliga började vi inse att dagen gick mot sitt slut varpå vi bestämde att jag och min mor skulle hämta bilarna medan resterande medlemmar i vårt gäng, det vill säga resterna av min familj och min bror, skulle ställa sig i den eviga kön till Flumeride och sedan möta upp utanför.

Min ömma moder och jag gick till spårvagnens hållplats och passerade en bänk där det satt två ynglingar i mellersta tonåren. När vi korsat spåren och fattat posto vid rätt plats hade vi ynglingarna rakt framför oss. Den äldre av dem, med en svart t-shirt och Türkie eller liknande tryckt på bröstet som ett avslöjande om hans ursprung, halade fram en kniv ur innerfickan och började hacka i den träbänk han satt på. Hans kamrat, den yngre, följde hans exempel varefter flisor från bänken började garnera den tuggummifyllda asfalten vid deras fötter.

Jag tittade på skådespelet och funderade kort över om de borde tillrättavisas. Snett till vänster såg jag en annan man i min egen ålder och med två döttrar vid sin sida som också tittade på tilltaget och hans något förargade blick men återhållna kroppshållning avslöjade att hans tankar förmodligen gränsade vid mina.

- Man vågar ju inte, sa jag tyst till mamma som stod och bevittnade samma aktivitet.
- Nä, man gör ju inte det, svarade hon kort.

Spårvagnen kom. Vi klev på. Mannen med flickorna klev på. När vår spårvagn gnisslade igång söderut satt ynglingarna kvar på bänken. Täljande, huggande, skrapande. Meningslös förstörelse som de kan ägna sig åt i lugn och ro till stumma beskådares förargelse. Jag antar att åskådarnas tysta ogillande på ett djupare plan var hela motorn i skadegörelsen.

Den blå spårvagnen skramlade ett par hållplatser söderut mot Mölndal innan vi klev av samtidigt som mina funderingar fortsatte. Jag bannade mig själv för min feghet men skrämdes också av tanken över vad som jag trodde skulle hänt om jag konfronterat dem.

Torsdagen den 6:e augusti 2009


När lilltjejen får välja

Semestern var i sin linda när vi for till stan för att uträtta lite ärenden. Min sambo skulle lämna in sin svarta pärla för att byta en fälg och medan hon köade för inlämning gick jag och barnen ett varv i bilhallen.

Plötsligt såg jag Alicia komma gående mellan bilarna med ett uppspelt minspel.
- Kolla, pappa, kolla vilken fin bil, sa hon upphetsat och pekade mot en ljus skimrande skapelse som nästan verkade undangömd mot en av väggarna.

Eftersom mitt bilintresse hamnar långt ner på intresselistan och inget direkt intresserade mig i bilhallen följde jag efter henne och blev nästan som förstenad när jag skådade en Audi A4 med glänsande lack och en prislapp som inte fick hoppet att överge mig. Efter tre varv runt bilen, lika många öppnade och stängda bildörrar stod jag plötsligt framför förardörren och kunde inte motstå impulsen att kliva in. Jag sjönk ner och satte händerna på ratten och konstaterade att till och med sätet verkade vara justerat för mig. Mina korta ben brukar vanligtvis kräva en framflyttning av stolen men inte i det här fallet.

- Ska vi köpa den? undrade Alicia naivt och stirrade på mig med intensiv blick som om hon läst av mitt lyckliga kroppsspråk vilket hon förmodligen gjort.
- Hmmm... svarade jag lite trumpet och förväntanssänkande som föräldrar gärna gör, i alla fall jag.

Storpojken gjorde oss sällskap efter en liten utflykt bland cabbar och coola Mercor.
- Vad gör ni? undrade han.
- Pappa ska köpa bil, svarade Alicia triumferande.
- Hmmm... hummade jag.

Vi lämnade bilhallen och verkstaden en knapp timme då sambons svarta pärla bytte fälg. Under denna timme frågades det idogt om vi skulle köpa bilen och till slut bad jag barnen sluta fråga eftersom jag själv inte hade en aning om hur detta skulle sluta.
- Jag vet att jag inte skulle säga nåt... men jag skulle verkligen tycka om den bilen, sa Adam i ett tappert försök att påverka utgången.

Pärlan skulle sedermera hämtas vilket gav barnen ytterligare en chans att småspringande ta sig fram till den skimrande bilen. Jag styrde mot försäljaren och bad om en provkörning. Ungefär en kvart senare var jag tillbaka hos försäljaren, sittande i den sedvanliga stolen på andra sidan om hans skrivbord.
- Inbyte? En SAAB 9000 CSE 2,3t? Hmmm... sa han och bläddrade i några papper medan jag väntade.
- Den är lite rostig, sa jag och skickade en tanke till den rostiga framskärmen som stod parkerad hemma.
- Och så är det ju fel på Alicias dörr, slängde Adam ur sig och avslöjade således ett fel som jag eventuellt inte tänkt upplysa om.
- Jo, den kärvar ju lite, sa jag och kastade en menande blick på Adam.
- Nä, jag menar att den inte går att låsa, fortsatte han med den naturliga självklarheten att hela sanningen skulle upp på bordet.

Säljaren angav ett pris som skulle vara mellanskillnaden och jag funderade över den gröna SAAB:en. Jag tänkte på avgasröret som börjat muttra lite för högt. Jag tänkte på stötdämparen som förmodligen behövde bytas. Jag tänkte på batteriet som gjort sitt och en del andra större och mindre saker som förmodligen behövde åtgärdas.

En dag senare var säljaren informerad om att vi ville ha bilen och jag stod med bultande hjärta medan han gick två varv runt vår gröna gamle vän.
- Det var väl inte så farligt, sa han och ett handslag senare var affären i hamn.

Nu står bilen allt som oftast parkerad hemma vid vårt gula sekelskifteshus med undantag för de stunder då vi ståndsmässigt och lyckligt glider fram över nejden.

Jag och min sambo är lyckliga, storpojken är ännu lyckligare men den lyckligaste av dem alla är Alicia.

- Det var jag som hittade den, påminner hon titt som tätt för att ingen ska glömma.

Onsdagen den 5:e augusti 2009

- Har du tänkt på att en av oss kommer att gå på den andres begravning, sa min allra bäste vän till mig med ena ögonbrynet höjt och blicken stadigt fäst vid min.

Denna makabra och lätt märkliga kommentar undslapp honom efter en välkomnande Bailey´s med is och en kall VB, detta underbara öl som intagits väl kylt framför den klotrunda grill som egentligen förtjänar en egen historia. Det var således inte mängden alkohol som framkallade detta tunga utspel mitt i den glättiga middagen.

Jag hade bjudits till denna vän på en bit mat och god dryck på tu man hand. Det var vår. Solen stretade emot på himlen men började ge vika för trädtopparna i väster. Värmen vågade inte riktigt infinna sig vilket fick till följd att vi intog vår delikata grillmåltid inomhus. Jag tror att jag hunnit skära en bit kött och tråcklat på en bit potatis på samma gaffel. Om jag inte missminner mig helt hade jag också hunnit leverera denna första matbit till munnen och gett den ett par rejäla käftsmällar mellan tänderna.

Det tog en stund innan hans kommentar sjunkit in och jag riktigt kopplade vad han menade. Om den långsamma kopplingen berodde på den lilla aperitifen och grillölens påverkan eller på själva budskapets överraskande innehåll låter jag vara osagt.

En av oss kommer att gå på den andres begravning. Det låter som en självklarhet men är kanske något som kommenteras vänner emellan när man passerat åttiostrecket eller liknande.

Jag lyfte ämnet med min sambo någon dag senare och hennes reaktion var lite som min. Att det skulle vara en märklig sak att säga under uppslupna former. Min sambo försvann någon minut för att syssla med något annat men kom strax tillbaka.

- Du? sa hon och pockade på uppmärksamhet.
- Ja! svarade jag och bekräftade att uppmärksamheten var vunnen.
- Han menar nog att ni kommer att vara vänner för alltid...

Jo, så kanske det var och i så fall går nog kommentaren in på min tio-i-topp över vackra-saker-som-sagts-till-mig.