Det började pipa första gången klockan fem. Kvällen innan hade min ambition ställt in uret på denna okristliga tidpunkt för att jag skulle hinna med de sedvanliga morgonaktiviteterna samt en stunds TV-tittande då Sverige och Mexico skulle mötas i en tämligen oviktig landskamp i fotboll.

Jag har ett svagt minne av att jag vaknade till av pipet från klockan. Ett tydligare minne har jag dock av att jag vaknade tjugotre minuter i sju av att min son buffade mig i ryggen.

- Pappa, du måste gå upp nu, vi kommer för sent.
- Öh, ja, svarade jag och kravlade ur sängen.

En stund senare hade jag hämtat in ved, tänt i pannan och ställt mig vid spisen för att sno ihop varm choklad till sonens fikakorg som skulle med på en utflykt i skolan.

- Nu har jag klätt på mig och bäddat sängen och...

Han återgav en lång rad saker som han gjort under de sju minuter som gått sedan han väckt mig.

- Vá sa du? frågade jag och stannade till för att lyssna ordentligt.
- Jag har klätt på mig, borstat tänderna, bäddat sängen, väckt Alicia, sagt till henne att klä på sig och bädda sängen och laddat hennes tandborste. Vi har ju lite bråttom nu. Klockan är ganska mycket.

Jag blev glatt överraskad och till en början fylld av stolthet. I mina ögon är det superduktigt av min nioåring att tänka på det sättet. Nästa tanke var dock lite dyster. Ska han verkligen behöva ta det ansvaret? Ska en nioåring behöva väcka sin pappa och syster, styra med bäddning och påklädning i rasande fart samt jaga på lillasyrran för att vi ska komma i tid till skola och jobb?

- Va bra, sa jag och förtäckte min lilla dysterhet väl bakom ett uppskattande leende.

Till slut satt vi i bilen. Fika till storpojkens utflykt fanns med. Träningskläder för eftermiddagens träning var med. Allt var frid och fröjd även om vi var lite sena men jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle vara glad eller dyster.

Glad för att sonen tog ansvaret men dyster över att han tvingats göra det.

- Kan jag hjälpa till med maten? undrade min nyblivet sexåriga dotter förväntansfullt sekunderna efter att jag tagit av mig jackan efter hemkomsten från jobbet.
- Visst, bara jag får komma in först så, svarade jag och trängde mig förbi henne in mot köket för att packa upp den matkasse som jag inhandlat på hemvägen.

Receptet på den mat som skulle tillagas hade min sambo välvilligt slagit upp och placerat på en av köksbänkarna. Att maten inte var påbörjad berodde till största delen på att de flesta vitala ingredienserna fanns i den kasse som jag just skulle plocka ur.

- Vad kan jag göra? frågade lilltjejen med påfallande entusiasm vilket föranledde ett litet grubbleri från min sida.
- Du kan väl ta fram tortillabröden sa jag och nickade mot förpackningarna som jag lagt upp på bänken.

Just då hördes ett rasslande i trappan och en dryg sekund senare stod den nioårige sonen i köket. Det där rasslande sättet att ta sig ner för en trappa nyttjade jag mig själv av i hans ålder och ytterligare ett halvt decennie framåt vill jag minnas. Idag skulle jag inte våga mig på en dylikt vådlig färd.

- Vad gör ni? undrade han och spottade ut orden i en hastighet som hade fått Lasse Granqvist att blekna i jämförelse.
- Lagar mat, förkunnade hans lillasyster stolt alltmedan hon staplade tortillas på en tallrik.
- Vad blir det?
- Enchiladas.
- Mmm. Får jag hjälpa till? spottade han ur sig i samma frenetiska hastighet som tidigare.
- Visst, svarade jag och lämnade över en oöppnad konservburk med majs under överinseende av lilltjejen.
- Jag vill också öppna en sån, sa dottern besviket och tittade på mig med bedjande blick.
- Visst, svarade jag igen och halade fram ytterligare en majsburk eftersom den påbörjade maten tarvade två burkar av denna gyllene ingrediens.

Så långt var det lugnt och fridfullt  i köket. I sin matlagningslängtan och iver över min hemkomst hade de beredvilligt erbjudit sina tjänster.

Det som skapade lite komplikationer i detta läge var att vi har två väldigt olika konservöppnare. Den ena av dem klarar jag av att använda och den andra har jag efter tio års samboskap fortfarande inte förstått mig på. Min kära sambo föredrar naturligtvis den som jag ratar och hur hon lyckas använda den kan jag inte förstå. Vi har i således i princip varsin konservöppnare och det var längesedan vi la ner diskussionen om vilken av dem som är bäst. Diskussioner i ämnet har dock förekommit in absurdum.

- Men jag ska ha den öppnaren, sa lilltjejen när hon insåg att storebror lagt rabarber på den enda öppnare som de båda behärskar.
- Nu har jag den, sa han och tryckte förnöjt näsan i vädret och visade henne demonstrativt sin ryggtavla.
- Ta den här, sa jag i ett ömkligt försök till jämkning och överräckte den andra konservöppnaren.

Efter ett ytterst oengagerat försök med öppnaren påpekade hon buttert att det inte fungerade och stirrade stint på sin bror som retsamt långsamt arbetade sig runt kanten på konservburken. Efter att ha kommit halvvägs i sin öppningsprocess stoppade han öppnaren i fickan och vände upp och ner på burken över vasken för att hälla ut eventuellt majsspad.

- Men..., hojtade lilltjejen när det slutat droppa från burken och den fortfarande hölls över vasken.
- Snart klar, sa storpojken med en ytterst neutral röst utan att med minsta rörelse påvisa att majsspadstömningen skulle vara klar.

Det förvånar mig att en nioåring kan vara så kallt beräknande. Han visste exakt vad som försiggick i den lilla flickans hjärna bakom hans rygg.

- Du-di-du... da-dam. Dripp dropp dripp dropp, sa han trots att dropparna lyste med sin frånvaro.

Ingen reaktion från lillasyster.

- Ta det lugnt lilla droppen, jag kan vänta, jag har tid...

Ingen hörbar reaktion från lillasyster. Jag kunde dock skönja en vaggande gestalt i periferin där jag stod vid spisen med köttfärs och quornfärs i två stekpannor.

- Nu kommer den... nu kommer den... nu kommer den...

Lilltjejen lade demonstrativt armarna i kors och vred sig åt mitt håll för att söka hjälp vilken jag med viljestyrka avstod från att ge. Den lilla konflikt som var under uppsegling ville jag låta dem reda ut själva vilket jag varit dålig på tidigare. Det krävdes dock rejält tålamod och ett frenetiskt köttfärsvändande för att jag inte skulle lägga mig i.

- Äh, håll näbben, sa plötsligt den söta lilla medvetet ignorerade flickan till sin bror. Jag fnissade tyst åt hennes ordval. Hon plutade med eftertryck med underläppen.

- Såå, då var det klart. Nu ska jag bara öppna klart, sa storpojken och vände sig mot sin kära syster med ett leende som verkade vara en korsning mellan djävulskap och kärlek.

- Håll klaffen, sa min dotter och återigen fick jag fnissa i hemlighet åt ordvalet. Skillnaden mellan näbben och klaffen kan verka marginell men ordvalet och gradskillnaden verkade fullt medveten.

- Här, sa hennes storebror plötsligt och överlämnade konservöppnaren överraskande snabbt. Kattens lilla lek med råttan var tydligen över. Lika snabbt som retsamheten kommit hade den försvunnit.

- Vad kan jag göra nu, undrade han som om ingenting hänt.
- Duka, svarade jag.
- Nä, replikerade han uttråkat och försvann lika snabbt som han dykt upp.

I en affär på Oxford Street i London fick min dotter och jag ungefär samtidigt syn på ett par rosa jeans. Ett ytterst åtråvärt plagg för en liten flicka med tiotalet dagar kvar till sin sexårsdag. Personligen blev det en liten triumf då det enormt sällan köps in klädesplagg på mitt initiativ. Dessa initiativ tas allt som oftast av min sambo, tillika den lilla flickans mor. Den här gången fixade vi det hela vägen. Vi såg dem, vi provade dem och vi tog beslutet. Helt utan moderns inverkan. Dessutom med ett lyckat resultat vilket förmodligen inte gör denna lilla händelse till något annat än det berömda undantaget som bekräftar regeln.

- Ja! hojtade dottern entusiastiskt när modern föreslog att de rosa jeansen skulle bäras den första dagen på dagis efter englandsresa och efterföljande sjukdom.
Således var det de rosa jeansen som glatt struttade ut genom ytterdörren strax innan sju på måndagsmorgonen. Stolt burna av innehavaren som ivrigt påpekade att det medföljande skärpet innehöll inte mindre än fyra diamanter i spännet.

När ytterdörren stängdes efter dottern och hennes bror tog det ungefär en halv minut innan jag fått på mig mina lätt slitna svarta skor och min jacka. Efter denna halvminut öppnade jag ytterdörren och möttes av ett hjärtskärande skri som härstammade från min dotter som stod vid bilen cirka tjugo meter bort och om inte grannarna vaknat innan så gjorde de säkert det nu.

- Han knuffade mig, klämde hon in mellan tårarna och skriet och med en snabb blick på sonen insåg jag att hon framförde sanningen utan att behöva utöka bevisföringen. Storpojkens skuld visade sig tydligt i det faktum att han stillsamt tagit plats i bilstolen. Han var fastspänd och tittade ut genom fönstret, bort från mig och den gråtande lillasystern.

De rosa byxorna, som vid tillfället suttit på i ungefär åtta minuter, bar nu tydliga spår av markkänning i form av grå och gröna streck på knäna.

Jag kokade till och slängde ur mig en onödigt onödig harrang mot sonen. Redan innan jag började min predikan var han nersjunken i stolen och ju längre jag höll på desto djupare sjönk han ner. Som för att sätta punkt tog han av sig ena handsken och drog ner mössan över ögonen.

- Jag skäms! sa han medan gråten började forsa nerför hans kinder.
- Det ska du göra också, fyllde jag i men ångrade mig lite eftersom han förmodligen redan insett detsamma.

Den tjugo minuter långa resan till skolan och dagis var för ovanlighetens skull en tyst stund av dagen. Vanligtvis fylls denna lilla voyage av allehanda viktigt struntprat men med den normalt pådrivande storpojken nerbankad i tystande skam fördes ingen konversation.

Första anhalten var dagis och jag lämnade mina två barn i foajén medan jag stegade in och kollade efter en fröken att överlämna dottern till. En liten stund senare återvände jag till foajén och fick se min son med ett blött papper i handen idogt torkande sin systers byxor. På något vis så kärleksfullt, hjärteskärande och botgörande att jag inte kunde göra annat än att le.

Min sambos bror studerar i England och hade bokat in oss på ett av hotellen i Bournemouth. Efter ungefär fem minuters promenad från bussterminalen kom vi ut på East Overcliff Drive. En gata som går utmed havet en bit ovanför detsamma. Det är svårt att uppskatta höjden på en klippa när man står på toppen av den men rejält kändes det, i synnerhet när jag ett par dagar senare skulle ta mig uppför klippan från stranden till hotellet på en serpentinslingrande gångväg.

I mörkret på ankomstdagen kunde vi urskilja ljusen från Bournemouth Pier och några båtar som rörde sig på den mörka Engelska kanalen och anade oss till den vackra vyn. Efter ytterligare ett par minuters promenad nådde vi Suncliff Hotel som skulle bli vår hemvist de närmaste dagarna. Ett ytterst brittiskt hotell som innehöll allt från heltäckningsmattor till bullriga engelska pensionärer.

Första morgonen på hotellet möttes vi i frukostmatsalen av en omfångsrik man i kostym, övriga anställda bar mörka byxor och vit skjorta, som ledde oss till vårt bord.
- Tea or coffe, sir? frågade han artigt med den vita handduken, eller vad det heter, oklanderligt liggande över armen.
- Coffe, please, svarade jag och ansträngde mig för att anlägga samma vänliga ton.

Efter en full frukost med flingor, frukt, juice, äggröra, bacon, korv, stekt ägg, stekta tomater och champinjoner samt ett par skivor sedvanlig toast kände jag mig redo för den första dagen. Barnen och min sambo var kanske inte riktigt lika exalterade som jag men fullt nöjda gjorde vi sambons bror sällskap till en busshållplats där vi, till barnens stora glädje, bänkade oss längst fram på det övre planet i dubbeldäckaren som skulle ta oss till Ringwood.

Ringwood var en liten brittisk by och motsvarade alla förväntningar man kan ha på en sådan. En lokal slaktare, små gulliga affärer, en centralt belägen pub och dagen till ära var det marknad, vilket de stoltserar med varje onsdag.

- Jag är trött i benen, sa min dotter lätt klagande då vi återvänt till Bournemouth framåt eftermiddagen.
- Det finns en affär där man kan bygga sin egen nallebjörn i stan, sa hennes morbror vilket göt ytterligare styrka i de relativt korta benen.
- Kan vi gå dit? sa hon och tittade förhoppningsfullt på sin mor.

Build-a-bear stod det på den stora skylten ovanför affären och i fönstren trängdes diverse gosedjur i allehanda utstyrslar. Det tog tretton hundradelar av en sekund för lilltjejen att bestämma sig för att hon minsan skulle ha ett gosedjur.
- En kanin, sa hon relativt snabbt vilket förvånade mig lite eftersom hon i vanliga fall brukar vilja väga beslut i en halv oändlighet.
- Pappa? hörde jag min son säga.
- Ja? svarade jag och vände mig från dottern och hennes ostoppade kanin.
- Vad kostar en fotbollströja? undrade han sedan och jag kunde se att frågan egentligen var om pengarna som han fått i julklapp skulle räcka till både ett gosedjur och den efterlängtade arsenaltröjan som var planerad och budgeterad.

Jag vet inte hur vanligt det är men vår nioårige son har en uppsjö av gosedjur och faller ideligen för nya så snart de korsar hans väg, senast var det en Crazy Frog på en marknad.

Efter att ha konfererat med barnens morbror om fotbollströjepriset och levererat en gissning till sonen så tog han sikte på en låda med ostoppade apor och ryckte bestämt till sig en sådan.
- Han ska heta Apis...

Affärsiden på Build-a-bear är enkel och genial. Barnen väljer ett gosedjur utan stoppning och sedan får de följa med i processen och göra tillval tills gosedjuret är klart. Antingen ett klassiskt ljudlöst gosedjur eller en fullfjädrad talande vän med kläder och accesoarer. Det är svårt för föräldrar att stå emot när barnens ögon glittrar av kärlek till de små gosedjuren.

- Min ska heta Kaninis, proklamerade Alicia stolt och lämnade över den till den barnvänliga expediten som inte fattade ett ord av vad hon sa men ändå log ett förstående leende.

Med mig som tolk bad expediten barnen välja ett hjärta ur en burk. Därefter skulle de knugga det i händerna, gnida det mot kinderna och trycka det mot sitt hjärta. Under denna process kunde jag skönja ett kärleksfullt leende på min dotters läppar. Jag såg hur hon verkligen kände att Kaninis fick liv. Att Kaninis blev en varelse.
- Vuxna skulle nog säga att det bara är tyg och bomull, sa storpojken till mig senare och fortsatte:
- Men för oss är det inte så!

Det var ett förtydligande han inte behövt göra. Jag förstod det så väl när jag såg deras ögon under processen. Gosedjuren fick liv och de lever än.

- Whaaooo, shit, shit, shiiiit, hojtade min son när flygplanet accelerade för att lyfta på hans livs andra flygresa. Den första flygresan företog han för drygt sju år sedan men eftersom han då var knappt arton månader har de minnesbilderna trängts undan sedan länge. Bredvid honom satt hans hyschande mor och höll honom i handen vilket mest var för hennes egen skull.

I stolsraden bakom satt min snart sexåriga dotter och fnittrade överraskat åt kittlingarna i magen. Jag satt bredvid och njöt av upplevelsen.

Jag har inte flugit speciellt mycket i mitt liv och har inte vant mig vid den kraft, fart och känsla som en flygplansstart för med sig. Ändock har de yttersta nyanserna av upplevelsen suddats ut. När jag satt där bredvid min fnittrande dotter kändes det nästan som om det vore första gången också för mig och det måste vara något av det mest fantastiska med att ha barn; att få uppleva det upphetsande och underbara i saker som vuxenlivets sordin filtrerat bort.

Under ganska många år var Kalle Anka på julafton snarare en timmes hjärnvila än underhållning. Det har de små liven ändrat på. Hela julspektalet hade förlorat lite av sin glans men barnen har fått den att gnistra igen. Vårens första blommor har man nog noterat genom åren men när en femårig dotter kommer springande genom snöslasket med en knappt utslagen snödroppe i handen når symboliken helt andra dimensioner.

Resten av flygresan var närmast en formsak och efter halvannan timme började fjärilarna i magen krypa neråt och förvandlas till myror. När vi närmade oss landning hade dock myrorna i benen vandrat uppåt igen och skapat en oro i lilltjejens mage.
- Jag mår illa, pappa, sa hon oroligt och tittade på mig.
- Du är nog lite hungrig, påpekade jag myndigt och hoppades på det bästa samtidigt som jag med flackande blick letade efter de sedvanliga kräkpåsarna med flygbolagets logotyp. Dessa souvenirer verkade dock Ryanair sparat in på vilket gjorde min oro ytterligare lite större. Om man man betalat tre kronor för flygbiljetten får man göra vissa eftergifter antar jag.

Vi klarade oss från uppkastningar den gången. Landningen gick smutt liksom passkontrollen. Väskorna kom åkande på bandet precis när vi kom fram och skulle leta efter dem och överraskande smidigt och snabbt fann vi oss sedan stående med näsan mot en värmande sol lutandes mot en husvägg och inväntandes den buss som som skulle ta hos halva vägen mellan Stansted och Bournemouth.

Början av bussresan gav ytterligare en gång den där goa känslan av att få uppleva det gamla på nytt genom barnen. Min son satt vid min sida och förundrades över att vi körde på fel sida, att skyltarna var annorlunda och att landskapet faktiskt liknade det svenska. Jag njöt. Kände lycka. Glad över att vår resa äntligen börjat.

Jag är hemskt ledsen att jag låtit bloggen vara ouppdaterad och tom ett tag. Ingen är lika ledsen över det som jag men min sedvanligt taskiga timing har slagit till igen...

Anledningen till det lilla uppehållet är en liten semestertripp som jag och min familj varit ute på. Vi tog en stor mängd resväskor och drog till England vilket jag säkert får anledning att återvända till senare.

Så var det det där med den dåliga timingen. Jag håller ju på att flytta min blogg från AB till hit och gjorde det precis innan vi drog iväg vilket har lett till den här bloggen bara innehållit ett enda inlägg vilket sett riktigt tråkigt ut.

Bad timing part II: Just som vi drog iväg till England kom årets första nummer av tidningen Föräldrar och barn ut... I detta nummer med ett avsnitt om pappabloggar där jag är med på ett hörn. Jag önskar att jag kunde länka till det men jag hittar det faktiskt inte på deras hemsida. Ni som vill söka kanske finner nåt här. Säg gärna till mig om ni hittar nåt.

- Har du något nyårslöfte? frågade jag min snart sexåriga dotter under nyårsaftonens kväll.
- Vad är ett nyårslöfte? undrade hon och tittade på mig med nyfikna ögon.

Jag förklarade så gott jag kunde innebörden av ett nyårslöfte varefter hon funderade en lång stund. Under tiden granskade jag henne och kom fram till att hon verkade fundera febrilt vilket fick mig att hoppas på nya bevingade ord från denna kloka lilla flicka.

- Nä, sa hon sedan kort och försvann.

- Har du något nyårslöfte? frågade jag min åttaåriga son en halvminut senare då han studsade förbi.
- Nä! svarade han och studsade vidare.

- Har du något nyårslöfte? undrade min sambo när jag slog mig ner bredvid henne i soffan efter att ha studerat de förvånansvärt omfattande fyrverkerierna i det lilla småländska samhället där vi befann oss för stunden.
- Nä! svarade jag relativt snabbt men med viss tvekan.

Efter en stunds funderande drog jag mig dock till minnes ett litet löfte om nyårslöfte som jag givit mig själv någon månad tidigare.

- Jo, det har jag, flikade jag in eftersom sambon tagit upp en annan tråd med svärmor som satt i soffan mittemot.
- Jag ska sova mer...

Svärmor tittade på mig och verkade fundera lite innan hon tog till orda.
- Det är inte så dumt..., sa hon sedan.

Nä, baskemej. Det är inte så dumt. I synnerhet som det inte handlar om att ligga längre i sängen om helgmorgnarna utan snarare om att komma ner i bingen i själig tid.

Vi bär nog alla på saker som vi vill ändra på hos oss själva. De saker jag finner hos mig själv är ofta relaterade till slarv, slöhet, ineffektivitet och ovilja. Jag uppfattar det som om huvudet inte alltid hänger med. Att nuet inte är lika viktigt som framtiden eller dåtiden. Detta ska jag lösa med sömn... Minst sex timmar per natt.