Vilken jävla lunch!
Torsdagen den 25:e juni 2009
- Hej, det var länge sen, sa besserwisserfjanten och kramade om den allvetande kvinnan och tittade sig noga omkring med sina vattnigt oskyldiga ögon för att registrera att alla verkligen sett den ömma aktionen. Noggrant sökte blicken efter maestros gillande men gick bet då denna tredje matador ännu inte masat sin långa och slitna lekamen från sin arbetsplats till mötesplatsen.
Så började det... sen återförenades de tre, varav den siste för dagen ynkligt ryggskadad, vid lunchbordet och de två vanliga tupparna försökte vinna den sköna jungfruns gunst genom mer och mer tillgjorda skämt om stripklubben i Skogsby. Övriga lunchintagande bordskamraters påtvingade tystnad ignorerades i sedvanlig stil. Stackars oskyldige Skogsbybon hamnade i skottlinjen för skämten men tuggade stillsamt sin baguette och hummade åt skämten.
- Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gå dit, slängde den kramande fjanten ur sig och fick vilt bifall av sin nestor.
- Fast du är väl redan stammis..., fortsatte samme idiot med en fåraktig blick i sidled där han kunde fokusera först på närmast sittande nestorn och sedan på den tuggande och tilltalade Skogsbybon för att slutligen landa blicken på den vackra mön för att plocka in poängen.
Mitt emot eländet försökte jag fortast möjligt trycka i mig min spätta med potatis och dillmajonäs. Smaken var god men målet blev att kunna avsluta för att sjappa till lugnet på mitt kontor och en kopp svart kaffe i välkommen tystnad.
Gudskelov är veckan snart slut. Dessa ständiga skämt och samtal om exakt samma saker gör mig galen. Visst... det var kul med stripskämt för två veckor sedan men under två veckors utdragen långbänk har malandet fortsatt.
Jag är inte säker på att associationerna slutar nästa vecka. Möjligen dyker det upp något nytt ämne. Det enda jag med absolut säkerhet vet är att nästa ämne också kommer att dras alldeles för långt och alldeles för länge. I synnerhet av den kramande fjanten.
Synliga och osynliga fästingar
I vanlig ordning gick vi igenom de oskrivna avskedsrutinerna i dagisfoajén och jag skulle just resa mig upp från mitt knästående när jag såg en svart prick i ögonvrån hos min dotter.
- Får jag titta på ditt öga? undrade jag och lutade mig fram en knapp decimeter.
- Vadå? replikerade lilltjejen och blundade medan jag inspekterade ögat utan att se något.
Jag hittade ingenting till en början men när hon öppnade ögat såg jag den bekanta synen av en fästing som tagit plats knappt två milimeter från hennes öga. Den satt på något vis i ett veck så att den doldes när hon blundade men syntes när hon öppnade det vackra ögat.
Märkligt nog hade hon för ett par år sedan en fästing placerad på en liknande plats. Den gången var det i nederkanten av ögonlocket och då, liksom nu, syntes den bara när ögat var öppet.
- Det är en fästing, jag måste ta den, sa jag så lugnt jag förmådde och förberedde mig på en anstormning av protester.
Jag fick dagisfröken att hämta en pincett och lyckades under gnyende motstånd få in Alicia i det som de kallar lugna rummet. Nyfikna dagiskamrater flockades utanför dörröppningen men fröken agerade dörrvakt framgångsrikt.
Jag närmade mig hennes öga med pincetten med vetskapen att om hon ryckte till åt fel håll skulle ögat få en kyss av den vassa metallen. Min hand darrade när jag närmade mig och med en centimeter kvar till målet på första försöket blundade Alicia instinktivt varpå fästingen förvann i vecken som bildades.
- Du får inte blunda, sa jag lugnt och försökte låta som en tandläkare med visdomstandsuppdrag.
- Jag måste, svarade Alicia förskräckt.
Efter otaliga misslyckade försök bytte vi från sittande till liggande.
- Stannar du här idag om jag tar bort den, försökte hon lirkande i ett försök att söka ersättning för sveda och värk.
- Näe, det kan jag inte, men jag kan sitta med när du äter frukost, jämkade jag.
Tre liggande försök senare hade vi den lilla fästingen ivrigt sprattlande på en bit toapapper. När vi återvände till resterande barngruppen, som vid denna arla morgonstund endast var en handfull barn, fick vi förevisa det sprattlande odjuret under ackompanjemang av Alicias vidlyftiga berättelser.
Jag gjorde mig av med fästingen medelst nerspolning i den lilla toaletten som storleksmässigt är anpassad för barnrumpor och när jag återvände kunde jag på avstånd höra hur Alicia återberättade en annan fästinghistoria som drabbade en man som hon känner, dock inte hennes far.
- Vet ni var den satt? frågade Alicia de fyra barnen och de två fröknarna som lyssnade alltmedan de, i synnerhet barnen, gjorde stora ögon av förväntan inför fortsättningen.
- Näää, sa två av barnen unisont.
- På pungen, sa Alicia med kraftfull betoning på substantivet.
De fyra yngre åhörarna vred sig av pinsamma skratt trots att jag är relativt övertygad om att minst hälften av dem inte är medvetna om vad pungen är. De två fröknarna bet sig behärskat hummande i underläppen och visade med ett ögonkastutbyte att de, trots att de är luttrade, förmodligen aldrig kommer att sluta förvånas över dagisbarnens öppenhet.
Idiotfarsa
Måndagen den 1:e juni 2009
Enligt kalendern är det årets första sommardag och fåglarna kvittrade glatt utanför sovrumsfönstret i morse. Jag vaknade dock med en fadd smak i munnen. Det smakade beskt av gårdagens fotboll trots att Kalmar FF äntligen hittat mästarformen igen.
Vi, det vill säga nioåringarna och deras ledare, spelade en tuff kamp mot ett av kommunens absolut bästa lag. Vi torskade med 12-2 och nu när jag tittar tillbaka ser jag att våra grabbar verkligen slet i värmen.
Innan matchen visste vi ledare att det skulle bli tufft och kom lite grann överens om att hjälpa till att mana på grabbarna från sidlinjen. Jag tog det, liksom allt annat med fotbollen igår, på alldeles för stort allvar. Jag gastade om att de skulle jobba och kämpa. Jag skrek om att de skulle "gå dit", det vill säga kliva fram och stoppa boll som kom farande. Jag hojtade om att de skulle springa på kanterna. Jag ylade om anfall och försvar...
Jag insåg inte förrän det var tio minuter kvar att jag betedde mig som en idiot.
Den rödlätte ynglingen tog en enorm löpning från motståndrnas straffområde tillbaka till eget mål för att försöka förhindra att deras kontring renderade i ytterligare ett mål. Han störde deras spelare tillräckligt för att denne skulle skjuta mitt på målvakten som lämnade retur. Bollen rullade ut mot straffområdeslinjen där ytterligare en vitklädd bjässe fyllde på.
- GÅ DIT... ylade idiotfarsan till den rödlätte ynglingen och ville på så sätt få honom att täcka skottet eller störa också den motståndaren tillräckligt för att inte göra mål.
Den rödlätte förskrämde pojken tog två steg mot motståndaren men stannade av då han insåg att det laddades för den stora kanonen.
Den stora kanonen avlossades och projektilen smet in strax under ribban och förändrade det obetydliga resultatet till 10-2.
- VI MÅSTE GÅ DIT.... skrek idiotfarsan och tittade mot den rödlätte killen.
Det var jag som skrek. Pojken var min. Jag såg hans ögon glänsa och ansiktet antog ett gråtande barns form. Han lunkade joggande mot sidlinjen och mitt hjärta stannade kanske för ett ögonblick. Det var sommarvärme och en underbar dag för att göra det vi gillar bäst. Tyvärr tog jag inte tillfället i akt att njuta. Tvärtom... jag förstörde matchen och njutningen.
- Du får inte skrika så, sa han mellan hulkningarna medan jag kramade om honom för att döva mitt samvete.
Jag känner att resultatet plötsligt har blivit förbaskat viktigt och när jag känner så i en match där det är nioåringar som spelar så blir jag lite rädd för mig själv. Visst ska man ställa krav på att de som är på planen ska göra sitt bästa. Visst kan man ställa som krav att de kämpar och sliter. Och det gjorde de... Efter paus gjorde de allt som stod i deras makt och mer kan jag inte begära. Att vissa killar inte går in i närkamper för att de tror att det gör ont eller inte springer på kanten är inte så konstigt. De har ju inte kommit så långt i sin utveckling att de upptäckt de sakerna ännu. Det är min sak att lära dem det.
Förra året jobbade vi stenhårt med glädjen, lagkänslan, kamraterna, kämpaglöden, passningsspelet och grunderna. Inför förra säsongen gjorde jag en skiss på ett papper hemma om hur jag tycker att fotboll ska läras ut. Den skissen har fallit i glömska. I alla fall fram till igår.
Idiotfarsor som gormar och skriker vid sidlinjen ger jag inte mycket för. Jag har sett och hört dem ända sedan jag började med fotboll för trettio år sedan. Nu är jag där själv... Det känns förjävligt.
Idiotfarsa!
Det var sista gången. Det måste vara så...
