Måndagen den 23:e november 2009


En viktig glidtackling för små tjejer och killar

Söndagen skulle bjuda på tre intressanta fotbollsmatcher på Fredrikskans konstgräs med mig i en ledarroll och min son som kämpande spelare. Lillasyster skulle hänga med som sedvanligt bihang, en roll som hon inte gillar men som hon redigt och utan att klaga finner sig i som småsyskon lär sig att göra.

- 38,3, sa jag till Adam efter att örontermometern lämnat hans öra tidigt på morgonen.

Jag fick inget svar men han sände en menande blick och insåg att de tre matcherna som han sett fram emot inte skulle avgöras med hans inverkan.

- Det är synd om Adam som har feber men jag blir lite glad, meddelade Alicia som inte sett fram emot att stå i regn och sju plusgrader en hel dag.

Efter de tre matcherna vankades det fotbollsavslutning för hela konkarongen med ungdomsspelare i föreningen. Det skulle ätas Tacos och delas ut priser. En av kalmar FF-spelarna samt en av de duktiga tjejerna från IFK Kalmar skulle berätta lite, svara på frågor och skriva autografer. En aktivitet som mina barn också fick stå över.

Vi har under säsongen pratat och tränat mycket på många saker men lagt enorm vikt vid passningsspelet. Något som verkligen betalat sig under hösten då bollen gått på snöre mellan grabbarna under matcherna. Vi har också kämpat med att stävja det liggande spelet för att få bort bland annat glidtacklingar som oftast gör mer skada än nytta för åtta- och nioåriga fotbollsgrabbar. En hel säsongs tjat om att stå upp på fotbollsplanen. Tjat om att inte glidtacklas. Tjat om skaderisk. Tjat om utvisningar och frisparkar.

Vi tycker nog att vi lyckats få bort det också även om det naturligtvis fortfarande förekommer emellanåt.

Efter fotbollsavslutningen, som jag och Adam missade, tittade min engagerade ledarkollega in och överlämnade ett litet pris till Adam. Jag tittade på det och funderade på vem som tagit beslutet att köpa in just denna lilla figur. Jag funderade på vem som designar och säljer dessa priser.

På hedersplats i varje pojk- och flickrum i vår by med omnejd kommer den att stå. Den kommer att visas med stolthet för syskon och mor- och farföräldrar. Den kommer pussas och putsas.

Den lilla men ärofyllda materiella belöningen efter en säsongs slit kommer att vara en liten söt kille med babyface som gör en klockren glidtackling. Dessutom med dobbarna före vilket ska rendera omedelbar utvisning i vilken fotbollsmatch som helst.

Måndagen den 1:e juni 2009

Enligt kalendern är det årets första sommardag och fåglarna kvittrade glatt utanför sovrumsfönstret i morse. Jag vaknade dock med en fadd smak i munnen. Det smakade beskt av gårdagens fotboll trots att Kalmar FF äntligen hittat mästarformen igen.

Vi, det vill säga nioåringarna och deras ledare, spelade en tuff kamp mot ett av kommunens absolut bästa lag. Vi torskade med 12-2 och nu när jag tittar tillbaka ser jag att våra grabbar verkligen slet i värmen.

Innan matchen visste vi ledare att det skulle bli tufft och kom lite grann överens om att hjälpa till att mana på grabbarna från sidlinjen. Jag tog det, liksom allt annat med fotbollen igår, på alldeles för stort allvar. Jag gastade om att de skulle jobba och kämpa. Jag skrek om att de skulle "gå dit", det vill säga kliva fram och stoppa boll som kom farande. Jag hojtade om att de skulle springa på kanterna. Jag ylade om anfall och försvar...

Jag insåg inte förrän det var tio minuter kvar att jag betedde mig som en idiot.

Den rödlätte ynglingen tog en enorm löpning från motståndrnas straffområde tillbaka till eget mål för att försöka förhindra att deras kontring renderade i ytterligare ett mål. Han störde deras spelare tillräckligt för att denne skulle skjuta mitt på målvakten som lämnade retur. Bollen rullade ut mot straffområdeslinjen där ytterligare en vitklädd bjässe fyllde på.

- GÅ DIT... ylade idiotfarsan till den rödlätte ynglingen och ville på så sätt få honom att täcka skottet eller störa också den motståndaren tillräckligt för att inte göra mål.

Den rödlätte förskrämde pojken tog två steg mot motståndaren men stannade av då han insåg att det laddades för den stora kanonen.

Den stora kanonen avlossades och projektilen smet in strax under ribban och förändrade det obetydliga resultatet till 10-2.

- VI MÅSTE GÅ DIT.... skrek idiotfarsan och tittade mot den rödlätte killen.

Det var jag som skrek. Pojken var min. Jag såg hans ögon glänsa och ansiktet antog ett gråtande barns form. Han lunkade joggande mot sidlinjen och mitt hjärta stannade kanske för ett ögonblick. Det var sommarvärme och en underbar dag för att göra det vi gillar bäst. Tyvärr tog jag inte tillfället i akt att njuta. Tvärtom... jag förstörde matchen och njutningen.

- Du får inte skrika så, sa han mellan hulkningarna medan jag kramade om honom för att döva mitt samvete.

Jag känner att resultatet plötsligt har blivit förbaskat viktigt och när jag känner så i en match där det är nioåringar som spelar så blir jag lite rädd för mig själv. Visst ska man ställa krav på att de som är på planen ska göra sitt bästa. Visst kan man ställa som krav att de kämpar och sliter. Och det gjorde de... Efter paus gjorde de allt som stod i deras makt och mer kan jag inte begära. Att vissa killar inte går in i närkamper för att de tror att det gör ont eller inte springer på kanten är inte så konstigt. De har ju inte kommit så långt i sin utveckling att de upptäckt de sakerna ännu. Det är min sak att lära dem det.

Förra året jobbade vi stenhårt med glädjen, lagkänslan, kamraterna, kämpaglöden, passningsspelet och grunderna. Inför förra säsongen gjorde jag en skiss på ett papper hemma om hur jag tycker att fotboll ska läras ut. Den skissen har fallit i glömska. I alla fall fram till igår.

Idiotfarsor som gormar och skriker vid sidlinjen ger jag inte mycket för. Jag har sett och hört dem ända sedan jag började med fotboll för trettio år sedan. Nu är jag där själv... Det känns förjävligt.

Idiotfarsa!

Det var sista gången. Det måste vara så...

Fredagen den 1:a maj 2009

Adam vill ha boll...

Man kan ha det sämre än att fira första maj med en fotbollscup i solen. Alla småkillar och småtjejer som springer runt och kämpar, sliter och njuter sprudlar av energi som smittar flera meter utanför fotbollsplanen.

Längs kortsidorna av de tre fotbollsplanerna löper en lång rad av granar. Denna rad har under årens lopp bildat ett kompakt vindskydd vilket nu gladde mången soltörstande moder. Utmed granhäcken satt de i rader med uppkavlade ärmar eller avtagna tröjor och insöp den värmande solen.

Vi som hellre ville se fotbollen fick stå ut med några svinkalla vindilar över nackhåren. Moder sol kunde inte riktigt överträffa farbror vind.

Fotboll fick vi dock se. Cupen berörde denna dag tioåriga pojkar och nioåriga tjejer. Egentligen är jag ju ledare för ett pojklag men de som spelade denna dag är ett år äldre än dem som jag vanligtvis följer. Min son och ett par killar till hade dock fått chansen att fylla ut tioårslaget och således kunde jag stå vid sidan och bara vara förälder. En uppgift som var enormt njutbar men inte tillnärmelsevis lika intressant som att få agera ledare.

Jag tror att min fotbollsspelande son har överseende med att jag gormar och hojtar som ledare, som förälder var jag dock, både av honom och den medföljande lillasystern, tillsagd att inte gasta för mycket.

- Nu gjorde du det, sa Alicia strängt till mig under dagens första match då jag ganska tyst berömde en av spelarna som slog en elegant passning från kanten in mot mitten.
- Äsch, lite måste jag ju få ropa...
- Självklart, sa en av mammorna bredvid varefter hon fortsatte skutta och hojta på mammors vis.

Efter fyra och en halv timme i solen med fotboll, grillade hamburgare, kaffe i plastmugg och föräldraspekulationer cyklade vi nöjda hem. Förutom minnen från en skön dag har jag också en fysisk fönimmelse kvar av dagen. Huden på min hårlösa panna stramade som en torkande disktrasa.

Fredagen den 6:e mars 2009


Rasmus Elm trollar framför näsan på oss.             Mobilfoto: Alicia

- Det känns lite konstigt, sa min dotter och tittade fundersamt på mig när vi för första gången ensamma satt vid bordet och åt tacos.

- Ja, svarade jag och och tog för givet att det var den arbetande modern samt den discobesökande broderns frånvaro som förbryllade henne.

- Jag trodde aldrig att jag skulle gå på fotboll utan Adam, förklarade hon sedan överraskande och syftade på den match som vi tittat på ett par timmar tidigare.

För min del känns det nästan lite magiskt det där med fotbollen. Att de svenska mästarna lägger sina träningsmatcher tre hundra meter från vårt hus. Att drygt femhundra personer sitter på träbänkar och står i dubbla rader runt vår fotbollsplan och ser Kalmar FF vinna mot Halmstad BK med 1-0. Själva vinsten är inte speciellt magisk men själva grejen. Grejen att antalet människor i byn fördubblas en svinkall fredagseftermiddag i mars. Det är lika magiskt som att unge Rasmus Elms flinka fötter dansar bara ett par meter framför oss.

- Nu är det jäkligt kallt, huttrade jag fram till min dotter som satt och fotograferade glatt med benen dinglande från träbänken.
- Mmmm..., svarade hon och tog ytterligare ett kort på linjemannen som susade förbi.
- Ska vi gå hem nu? undrade jag försiktigt eftersom mina fingrar, som saknade vantar, verkligen skrek efter värme vilket de inte fick i tillräcklig grad trots att de var djupt begravda i byxfickorna mestadelen av tiden.
- Bara tre bilder till, svarade dottern och knäppte ytterligare en bild på linjemannen.

Jag borde kanske varit glad över att få stanna kvar men inte ens skådespelet på planen, som förlorade lite av sin glans i andra halvlek, fick mig att vilja stanna. Tre bilder till kunde jag dock stå ut med eftersom dessa knäpptes i rasande fart då linjemannen återigen passerade. Det blev totalt tjugoen kort med samma motiv, en springande linjeman med rödgul flagga som fladdrade i den iskalla vinden.