S.O.S

Torsdagen 18:e november 2009

Min nioårige son hade parkerat ändalykten vid datorn med löfte om att få läsa sin e-post medan jag plockade undan efter middagen. Dottern tassade tyst efter storebror.

Det gick några minuter i lugn och ro innan jag började höra lite sedvanligt käbbel från övervåningen. Ett käbbel som blev gnabb och som ökade i intensitet allt eftersom. Min vana trogen var jag nära att lägga mig i men lade band på mig för att låta dem sköta konflikten själva. Något som jag finner oerhört svårt när rösterna höjs och dotterns röst spricker i gråt.

Till slut kunde jag inte hålla mina påfrestade nerver i styr och lät instinkten föra mig uppför trappan mot en konflikt som inte verkade finna någon lösning inom rimlig tid.

- Vad händer här, sa jag med myndig polisröst till de barn som båda tystnat av mina steg i trappan.
- Jag får inte titta på datorn, sa Alicia med sprucken och upprörd röst samtidigt som hon la armarna i kors över bröstet.
- Nä, jag vill inte det, replikerade Adam blixtsnabbt.

Så här i efterhand känner jag att jag borde bjudit Adam på känslan av att läsa sin e-post i fred. Jag borde respekterat hans rätt till att vara privat.

- Men Adam... det gör väl inget, försökte jag.
- JO! skrek han oartigt, ouppfostrat och alldeles för tyket för en trött pappas öron.
- Hördu, den tonen... började jag hårt och bestämt.
- Hon FÅR inte titta... sa han med ett plötsligt lugn och sitt prepubertala överlägsna tonläge.
- Du stänger av nu, direkt, annars rycker jag sladden, kontrade jag med hög röst och all myndighet och skärpa jag kunde dra på med.

Adam tittade på mig, ögonen fylldes med tårar i samma takt som skammen steg som vårfloden i mig. Han satte händerna för ansiktet och vände sig gråtande bort.

- Du fattar ju inte... sa han hulkande och i det ögonblicket insåg jag att jag inte begrep ett dugg. Att jag tryckt på med min hårda och stressade attityd som i grunden bara var en egoistisk rädsla att missa försnacket till landskampen på TV.

Dottern hade gått därifrån och tagit sin tillflykt till en lugn stund på porslinstronen med Vovven och ärenden som skulle uträttas. Skammen pumpade i mig och Adam vågade lätta på händerna framför ansiktet och titta på skärmen med röda ögon.

- Titta här, sa han och bjöd in mig till andra sidan bordet vilket släppte på mitt märkliga tillstånd.

Jag tog de tre stegen runt skrivbordet och läste där hans finger pekade:

Till: Alicia
Från: Adam

Han hade skrivit e-post till sin lillasyster...

Jag älskar dig. Här får du en sång:




Ett kärleksfullt e-post från storebror till den älskade lillasystern. Han hade snappat upp hennes fascination av Ola från körslaget. Han har lyssnat tusen gånger på låt nummer fyra på hennes CD-skiva. Han har hört till leda från henne om hur söt Ola är. Jag hävdar att jag skulle se ut som honom om jag varit tretton år yngre, haft håret kvar och vägt femton kilo mindre men har inte fått bekräftat mina synpunkter. Adam hade koll på fascinationen och ville visa sin kärlek.

Klart som fan att han inte ville visa vad han höll på med för henne. Ibland gör man små fel som förälder men ibland missbedömer man totalt.

Man får göra fel, det är helt okej. Jag minns inte vem som sa det eller vart jag läste det först men fel får man göra så länge man vågar stå upp och erkänna dem. I synnerhet för sina barn.

- Förlåt Adam, sa jag och hade svårt att stoppa tårarna när jag kramade om honom fylld av kärlek, skam och obeskrivlig glädje.
- Det är lugnt...
- Nä, det är det inte, jag skulle inte ha skällt på dig. Förlåt...
- Äh, sluta...

Upptaget!

Tisdagen den 3:e november 2009


Upptaget

Jag ryckte upp dörren till badrummet häromkvällen och fick se min sexåriga dotter sitta med byxorna nere tittandes i en av sin mors magasin.

- Gör det du ska så du kan komma i säng, sa jag onödigt hårt och stängde dörren om min levererande dotter för tredje gången inom tio minuter.
- JAAAA, genmälde hon för tredje gången inom samma tidsram.

Någon minut senare kom hon ut och blängde till på mig med spelat allvar som bara sexåriga flickor kan.

- Bra, jag måste på toa, sa Adam och kilade snabbt in utan att jag hann reagera.

Tio minuter och två påtryckningar senare konstaterade jag att tjugofem minuter försvunnit från kvällen genom mina barns toabesök.

När det väl blir dags för barnen att gå och lägga sig om kvällarna så vill jag att det ska gå fort. Kanske för fort. Det är ju liksom när de lagt sig som jag kan slutföra mina sysslor och sedan eventuellt få en stunds avkoppling. Avkopplingen är målet och belöningen just då. Möjligen har jag missat något i min inställning om kvällarna men jag vill nå lugnet. En stund då det är ro i stugan och hjärnan och kroppen får ägna sig åt sånt som inte kräver så mycket energi.

I de lägena kan ett bajsnödigt barn kännas som en bromskloss i tillvaron.

Under gårdagskvällen skickade jag upp barnen för sedvanliga kvällsaktiviteter innan läggning. Fem minuter efter att jag lyckats tjata dem uppför trappan gick jag själv de tretton trappstegen upp. På andra sidan av hallen såg jag en ljusstrimma vid toalettdörren vilket skvallrade om att något barn förmodligen placerat sig på tronen.

- Är det upptaget? undrade jag efter tre försiktiga och ovanligt ostressade knackningar.
- Ja, snart klar, svarade min glada dotters ljuva röst.

Jag hjälpte vår halta katt nerför trappan och återvände sedan mot kvällsberedningen när min dotter öppnade toadörren och gav mig ett ljuvligt leende.

- Jag tycker att du alltid ska göra så, sa hon och tittade fordrande på mig vilket fick mig att ana att mitt milda tonfall vid upptagetfrågan tidigare fallit damen i smaken.
- Menar du när jag knackade? frågade jag för att försäkra mig om att jag fattat rätt.
- Ja, det är mycket trevligare än när du bara öppnar dörren, sa hon i vänlig men bestämd ton.

Naturligtvis är det så. Självklart är det trevligare med milda knackningar än stressigt uppryckta dörrar. Hon avklarade dessutom sina bestyr snabbare än vanligt men jag kan inte avgöra om det berodde på mina milda knackningar.

Det kändes bra. Som om vi löst en liten återkommande kvällsknut. Spontant fick hon en kram och tänderna borstade. Det var ett sånt där tillfälle då samarbetet klaffar och det finns en magisk samhörighet till barnen. Alicia tålmodigt mottagande tandborstningen och sonen lika tålmodigt väntande på att få sina naglar klippta. Samklang, samhörighet, gemenskap. Trodde jag!

- Gå ut nu, jag måste bajsa, hojtade storpojken i samma sekund som jag spolat bort tandkrämsresterna från Alicias tandborste.

Tio minuter senare hade jag fortfarande nagelsaxen i handen och väntade på att få ansa klorna på min uppenbart upptagna son.

Bädda sängen

Fredagen den 30:e oktober 2009

- Ska vi titta på filmen snart, undrade min dotter studsigt när jag stod i köket och plockade undan lite grejer som jag ville ha bort innan jag skulle njuta av en filmstund med barnen.
- Jag ska bara göra det här och bädda sängen först, sa jag och tittade på henne och upptäckte att det glimmade till något i ögonen på henne.

Hon vände ganska snabbt på klacken och skred iväg mot sofforna vid TV:n där storebror väntade otåligt. Via hallen kunde jag höra deras samtal.

- Jag vet vad vi kan göra innan filmen, sa Alicia ivrigt till storebror.
- Vadå? svarade han med en suck så som storebröder gör.
- En bra överraskning, sa hon och sedan något mer som jag inte lyckades höra på grund av att hon sänkte rösten.

När de kutade uppför trappan log jag för mig själv. Övertygad om att överraskningen skulle vara en bäddad säng och en tidigare filmstart. För att inte förstöra min överraskning som jag var säker på väntade så avvaktade jag i köket tills de kommit ner och bänkat sig framför TV:n.

- Jag ska bara gå upp och bädda sängen, sa jag när jag hastade förbi barnen på väg mot sovrummet där jag trodde att min enda insats skulle vara att inspektera barnens verk.

Jag tog de tretton trappstegen i åtta steg och fortsatte in i sovrummet för att titta på den bäddade sängen. Med viss besvikelse kunde jag dock konstatera att sängen var lika obäddad som när jag klivit ur den på morgonen. Den förväntade överraskningen uteblev men blev å andra sidan ändå en överraskning. Vilken överraskning de pratat om har jag fortfarande ingen aning om.

Minst tjugo stycken

Onsdag den 28:e oktober 2009


Kalhygge?

Jag kammade min dotters hår innan läggning och njöt av stunden. Jag har inte begåvats med rikligt hårsvall men tar ut denna brist genom att dra den lila kammen genom min dotters hår. Fascinationen är stor för mig när virrvarret förvandlas till ett vattenfall av guld. Mindre roligt är det för dottern när kammen allt som oftast fastnar i en tova och mina ovana kamrörelser hastigt bromsas upp.

- Får jag kamma ditt hår, undrade dottern och vände sig om när jag ansåg mig klar.
- Det är inte så mycket att kamma, sa jag och syftade på att luggen helt försvunnit och att det lilla som är kvar tagits med maskin ner till tre millimeter.

Hon satte fingret på min panna och tittade intresserat ungefär där fingret placerats.

- Det är inte så farligt, sa hon medlidsamt och fingrade lite där min lugg satt för tio år sedan.

- Det finns ju minst tjugo håstrån här, pappa...


Beröm personligheten, inte prestationen

- Vad duktiga ni var, sa en förälder och tittade på sin dotter som en liten stund tidigare sjungit spökrock för samlade föräldrar på fritidsets musikcafé.

- Jaaa, ni sjöng så bra, fyllde en annan förälder i och klappade sin son stolt på axeln utan att med en enda stavelse förmedla stoltheten till sin sjungande telning.

Det var musikcafé och föräldrarna strömmade till för att få sig en kopp kaffe, lite skvaller och underhållning i form av barnens frivilliga insatser kring temat musik. Min dotters klass skulle framföra tre väl utvalda och inövade sånger. Min son skulle göra offentlig dansdebut då han och Breakdance-Olle skulle visa coola moves till cool musik.

Tidigare under veckan hade jag diskuterat det där med duktiga barn med en kollega. Hon hade lyssnat till Mia Törnblom och jag höll helt och hållet med kollegan och Törnblom om risken med att alltid berömma barnen för det de gör istället för det som de är. Det är en väsentlig skillnad.

- Vad du sprang idag... duktig du var.
- Snygg passning till målet... duktig du var.
- Vad fint ni sjöng... duktiga ni var.
- Vad duktig du är på att läsa... duktigt!

Duktig, duktig duktig... det är det man ska vara för att få feedback. Värst av allt är det när föräldrar och deras föräldrar betalar för prestationer. Tio kronor om du gör mål i matchen. Tjugo om du klarar det och femtio om du klarar något annat. Prestation belönas.

Däremot, vilket jag inte diskuterat med kollegan och således inte vet om Törnblom reflekterat över, så är det inte handlingarna utan egenskaperna man klankar ner på när det går snett.

Ponera att sonen glömt mössan på skolan. Säger jag då att just det var slarvigt eller hur uttrycker jag mig? Jag sa det senast i morse trots att jag funderat över det ett tag.

- Du är så slarvig, sa jag och vände mig inåt huset för att hämta min mobil innan avfärd.

Är slarvig. Plötsligt hugger jag på hela personligheten istället för på prestationen.

Under musikcaféet studerade jag Adam lite extra medan han väntade på sin tur. Som enda dansnummer i all sång och pianospel stod han och Breakdance-Olle bakom pianot och blev mer och mer nervösa ju mer det närmade sig. Jag pillade med min kaffekopp som sedan länge var tom men behövde projicera min egen nervositet på något och kaffekoppen fick duga.

De gjorde ett storartat nummer under stort jubel och rytmiska handklappningar från publiken. Jag tittade så noga jag kunde men hjärnan arbetade för högtryck för att hitta rätt formuleringar. Jag ville inte bara säga till dem hur duktiga de var i sin prestation. Jag ville att de skulle känna hur modiga de är som dansar inför hela skolan och föräldrarna. Jag ville visa hur stolt jag är som förälder till en liten kille med stort mod och rytm i blodet.

Beröm personligheten, inte prestationen...

Dansen tog slut, publiken jublade och jag började min marsch genom föräldrahavet mot de två dansanta grabbarna. Det fanns ingen formulering klar men när jag närmade mig tittade Adam oroligt och nervöst mot mig och lyfte handen. Jag tog de två återstående stegen och gjorde en high five med honom med vänstern och fick en high five av Breakdance-Olle med högern. Formuleringen var inte klar...

- Shit va coola ni är, slank det dock ur mig och när jag sa det utan att det egentligen passerat mitt förnuft kändes det riktigt meningslöst.

Dansgrabbarna tittade på mig, sedan på varandra, min Adam fnittrade till.

- Ja, det är vi, sa Breakdance-Olle och sken upp i ett enormt leende som också Adam stämde in i.

Där satt den! Jag tog dagens lärdom: Beröm personligheten, inte prestationen...

Arv eller miljö?

Måndagen den 14:e september 2009

Trots att det var måndagsmorgon räckte tanken längre än nästippen då jag präktigt och förståndigt placerade en plastpåse i barnens gympapåsar. Något som jag tänkt förklara för dem innan avfärd till skolan men vid det laget hade den stresspåverkade tankeverksamheten dragit sig tillbaka en bra bit innanför yttersta kanten av näsan.

Att båda barnen har gympa i skolan samma dag är en liten lyckoträff. Det ger minnet en extra chans att få med rätt grejer på rätt dag, ett uppdrag som inte är helt självklart och enkelt att reda ut.

På eftermiddagen hämtade jag lilltjejen och storpojken efter deras dagliga värv i skolbänk och gympasal och det var under en kort sammanfattning i bilen som jag insåg att pojkar är pojkar och flickor är flickor. Om det nu är så vill säga...

- Såg ni att jag lagt ner en plastpåse i gympapåsarna? undrade jag med en snabb blick över axeln på mina passagerare.
- Ja, varför gjorde du det? motfrågade storpojken lite buttert som om det var en märklig sak.

Alicia satt tyst ett par sekunder och jag undrade lite vad som rörde sig i hennes huvud men insåg sekunderna senare att hon brottades med sina funderingar om påsen.

- Men..., började hon långsamt och sökte min blick via backspegeln.
- Jag lade ner den blöta handuken där, fortsatte hon med en liten osäkerhet på rösten som om det inte varit rätt.
- Bra, det var tänkt så, sa jag och försökte skicka ett leende via spegeln som förstärkning.

Det finns en skillnad där och jag vet inte om det har med pojkar och flickor att göra men jag tror faktiskt det. Jag kan inte heller begripa om det har med uppfostran eller gener att göra. Arv eller miljö? Det kanske är individuellt...

Vad jag vet är dock att jag som nioåring förmodligen reagerat som Adam. Trots att jag inte kände min sambo när hon var i Alicias ålder så är jag ganska övertygad om att hon handlat som sin dotter. Finns det då en gen som styr det här så att våra försök att vara lika i vår uppfostran är meningslösa? Jag vill tro att uppfostran har betydelse men blir ibland påmind om motsatsen.

Disk, ved, mat och toabesök

Torsdagen den 10:e september 2009


Veden, en av fyra helgsktiviteter

-Har jag något roligt att se fram emot i helgen? undrade storpojken när han duschat av träningssvetten på torsdagskvällen.
- Ja, du har ju match mot Kalmar FF på söndag, svarade jag och fortsatte torka det för skolfotografering nyklippta guldsvallet.
- Lördag då? frågade han och tittade bedjande på mig med en förhoppning om att bli överraskad av ett spännande svar.

Eftersom hans mor jobbar hälften av alla helger infaller det sig så att han denna helg, liksom många andra, får avnjuta de lediga dagarna med sin far och syster.

- Du kan ju se fram emot en helg tillsammans med mig och Alicia, svarade jag uppriktigt och tyckte nog att det lät ganska trevligt.
- Äh, det enda du gör är ju att diska, laga mat, hämta ved och gå på toa...


Beat it!

Torsdagen den 10:e september 2009

Av olika anledningar vaknade jag i fosterställning på morgonen. Den största anledning till den obekväma positionen var att uppvaknandet skedde i tvåsitssoffan framför TV:n. Ryggen som varit krökt några timmar ömmade och de vikta benen ville verkligen inte fällas ut utan att skrika av motstånd.

Klockan på mobiltelefonen signalerade 06:00 och natten hade flytt utan att lämna en chans till mig att få räta ut kroppen några timmar i min egen slaf.

- Man får skylla sig själv, sa jag högt till mig själv i ett ovanligt utfall av ensamsamtal.

Barnens fukost påbörjades och snart hördes tassande steg och ivriga dunkar på övervåningen. Husets invånare vaknade till liv vilket brukar vara ett välkommet ljud. Dock inte denna morgon då ögonlocken verkade piercade med blytyngder och kroppen kändes som om den var i behov av en sträckbänk.

Surmulen och otrevlig vankade jag omkring innan jag och barnen en dryg timme senare lyckades starta bilfärden mot jobb och skola.

- Kan du spela nummer fyra? undrade Adam och syftade på det fjärde spåret i den inmatade Michael Jacksonskivan.

- Vi kommer dit, svarade jag med samma buttra stämma som jag använt hela morgonen sedan jag konstaterat att den näst sista låten spelades och att det snart skulle börja om från början.

Låtarna passerade liksom husen och fälten utanför bilfönstret. Min otrevliga attityd skapade tystnad i bilen och vi satt alla tre försjunkna i våra tankar. Jag kom på mig själv att njuta av tystnaden men skämdes sedan lite över att jag själv skapat den med min grinighet.

Samtidigt som vi svängde av motorvägen mot Berga industriområde avslutades "Billie Jean", som för övrigt är en av mina favvisar på skivan jämte "Bad", och Adam fick sitt lystmäte när "Beat it" drog igång.

Han började med små hummanden i takt med introt och bröt den närmast religiösa tystnaden. Det var trevande försök att blidka hans tjuriga pappa och i takt med att inga grymtanden hördes från förarsätet blev han modigare.

- You better run, you better do what you can... sjöng Jackson i högtalarna.

Adam hakade på och trots att varken engelskakunskaperna eller hans vetskap om den exakta texten fanns där så gjorde han ljuden som skulle motsvara sångtexten. Det var en salig blandning av gurgel och oartikulerade ord som skulle föreställa engelska och i mitt insnöade trötthetsvansinne lät det förfärligt men med ett visst mått av charm.

Jag kvävde min lusta att skrika rakt ut. Jag stängde öronen så gott det gick och när inga klagomål nådde den sjungande nioåringen ökade han volymen i väntan på den enda strof han med säkerhet kunde och tog i med imponerande inlevelse...

- Just beat it, beat it, beat it, beat it...

Tummen suger

Måndagen den 31:e augusti 2009


En tummsugarfri tid har börjat

Om jag blundar och tänker på min dotter är det allt som oftast bilden av en söt flicka med vänster tumme instucken i munnen och en brun gosevovve upptryckt mot ansiktet som dyker upp. En bild som jag numera måste revidera.

- Vi har strukit på smörjan, sa lilltjejen till mig via telefon för ett par veckor sedan.
- Vilken smörja? undrade jag och fattade ingenting.
- Nä, just det, du vet ju inte, svarade hon hemligt.

Vi hade under ett par månaders tid påpekat för henne att det där med tumsugning snart skulle vara ett avslutat kapitel. Information som hon bävat för och fullkomligt förträngt så snart diskussionen varit avslutad. Efter ett tandläkarbesök härförleden hade dock denne med sin naturliga auktoritet förklarat vad som kunde hända med tänderna, i synnerhet de som nu växte ut som ersättning för de som naturligt gått förlorade i äpplen och annat.

- Mamma har köpt sån där smörja till tummen, det smakar skit...
- Jaha, vad bra, sa jag.

Den första dagen gick bra men vid läggning skruvade hon på sig i sängen. Flera gånger hittade hon orsak att komma upp och vi konstaterade ganska omgående att hon hade lite svårt att komma till ro utan den lugnande tummen instucken i munnen. En tumme som suttit där varje kväll i drygt sex och ett halvt år. En vana som plötsligt skulle brytas.

Det tog en stund men till slut knoppade hon in och lite senare satt jag vid datorn som i vårt hem är belägen i den övre hallen på höravstånd från båda barnens sängar. Det var länge alldeles tyst men till slut hörde jag ett lätt frustande från lilltjejens rum. Frustandet åtföljdes av något som närmast liknade en hästs frustande skratt.

Jag gick de sju stegen till hennes dörr och tittade in och väntade mig att få se en vaken och äcklad liten tjej. Tröttheten var dock övermäktig och hon låg med munnen begraven i vovvens nacke. Armen med den åtrådda tummen låg spikrakt utsträckt åt motsatt håll. Så långt från ansiktet som möjligt.

- Jag behöver ingen smörja, sa hon sturskt till mig i helgen då det var dags för läggning.
- Inte? sa jag och la huvudet på sned för att kunna utröna om hon verkligen menade allvar.
- Nix, sa hon och jag ville inte ta från henne försöket att sova utan smörja.

Flera gånger under kvällen tittade jag in för att se om John Blund tryckt in tummen i munnen men varje gång sussade hon gott.

Vovven var fortfarande där med örat virat mellan vänsterhandens lill- och ringfinger. Den söta sovande minen var också på plats men tummen var inte inne.

Det blev en ny bild. En bild av en söt sovande dotter utan tumme i munnen. En bild av en ny identitet. En större flicka. En flicka som inte suger på tummen. Ännu ett kapitel är slut. Ytterligare ett har börjat.

Kalaspuffar

Fredagen den 17:e juli 2009
 

Fisk med stort självförtroende

- Din son måste ha ett enormt självförtroende, sa en mamma till mig och kisade mot solen för att betrakta mig i motljus.
- Jaså, ja... jo, det har han nog, replikerade jag lite frågande och ödmjukt trots att jag förstått att det finns gott om självförtroende i den lilla kroppen.
- Hur så? fortsatte jag sedan för att utröna vad som drivit fram denna iakttagelse.

Upprinnelsen var en inbjudan till poolparty hos en bekant tjej och den aktuella nybyggda poolen ståtar med ett djup som inte tillåter min son att stå upprätt med näsan över vattenytan. Trots att han simmat tio meter under sommarens simskola kan man inte beteckna honom som simkunnig och han känner väl sin gräns. I synnerhet när det handlar om att vara i vatten där han inte bottnar.

- Vad ska jag göra när de andra badar? undrade han lite ängsligt under förmiddagen innan kalaset vilket fick mig att fundera utan att egentligen hitta någon lösning.
- Du kan väl ta armpuffarna, slängde jag ur mig lite slarvigt för att retas och min hjärna ställde in sig på ett kvickt och bestämt nekande svar.
- Jaaa! utropade han dock glatt och pilade extatiskt iväg för att packa ner de flytvästsorangea tingesterna i sin ryggsäck.

Ett antal timmar senare hade vi klarat avlämningen vid kalaset. Ett  par ärenden på stan och sedan en snabbvisit hos en god vän hanns med innan jag styrde kosan mot poolpartyt för avhämtning av ett styck blötdjur.

Jag funderade inte nämnvärt över de orangea flytpuffarna när jag klev ur bilen men när jag ett tiotal sekunder senare rundade hörnet på den nyblivna nioåringens hus var det första jag såg två stycken orangea puffar som rörde sig i en båge från poolkanten och ner i vattnet. Innan plasket gömde puffarna hann jag se ett par badshorts i turkos och en relativt vit kropp som var sammankopplad med puffarna.

Övriga barn gjorde samma manöver som min son men ingenstans förekom några puffar...

Det var befriande att se. Jag kan tänka mig att det någonstans skulle kunna finnas lite prestige i att inte vara den ende som badade med puffar. En sak är säker... jag hade inte agerat som Adam om jag varit nio år. Jag vägrade till och med att ha termobyxor eftersom mina hade inbyggda hängslen och modet på den tiden förespråkade hängsellösa termobyxor. Jag var den siste med hängslen men vägrade till slut att använda dem.

Lyckligtvis har inte Adam ärvt mina bryderier. Han såg antagligen alternativen. Bada med puffar eller inte bada alls. Han valde att bada. Att det satt puffar på armarna verkade varken han eller någon annan bry sig om.

Plötsligt fick jag syn på ytterligare ett par puffar. Därefter dök det upp ett huvud och ett glatt men vått leende. Det fanns ytterligare en puff-kompis på kalaset... Födelsedagsbarnets fyraåriga lillasyster.

- Varför är du så glad?

Torsdagen den 16:e juli 2009

Jag vaknade stillsamt och tittade på väckarklockan som visade knappt halv sju.
- Ett bra läge att somna om, tänkte jag tryckte ner trynet i kudden igen.

Väckarklockan avslöjade två minuter senare att den evighet som jag tyckt förflutit endast varit två minuter lång. Dessa tvenne minuter hade jag ägnat åt att lyssna på tystnaden i väntan på att sömnen återigen skulle ta min lekamen i besittning.

Efter ytterligare två evighetslånga minuter hade klockan knappt paserat halv sju men mitt tålamod och motivation för att ligga kvar var slut. Jag grep tag i Tempelriddarens arv, en eminent bok som jag nu läst klart, och lät den bli mitt sällskap vid det solbelysta köksbordet. Morgonens första strålar letade sig in genom fönstret och värmde min morgonfrusna rygg med sina ömsinta smekningar samtidigt som jag fördjupade mig i bokens svindlande äventyr.

En dryg timme senare kom min nioårige son släntrande nerför trappan. Han stannade till vid köksdörren och efter en utdragen blickväxling nickade han och vände ett kvarts varv åt vänster varefter det inte dröjde många sekunder innan Steve Berrys äventyrliga roman ackomponerades av den fladdriga musiken från Svampbob Fyrkant.

- Pappa? hojtade Adam från TV-soffan en stund senare varefter jag orienterade tiden till strax innan nio med hjälp av de gröna siffrorna på ugnen innan jag svarade.
- Jo...
- Jag är hungrig.

Det dröjde inte länge innan jag lyckats få fram frukosten vilket till stor del berodde på att utbudet i både skafferi och kylskåp var knapert. Det ansågs dock tillräckligt för att jag och sonen i gemensam trupp skulle ta oss till övervåningen för att försöka få liv i de två tjejer som skulle förgylla vår frukoststund med sin närvaro.

Lilltjejen låg vaken i sin säng och tittade på oss med en sexårings trötta ögon.

- Är du redo för frukost? frågade jag min sambo som låg invecklat invirad i täcket.
- Ser det ut så... svarade hon grumligt som det blir när halva munnen ligger tryckt mot kudden.
- Nä, svarade jag och fick ett litet fniss från Adam som respons.

Adam hade tagit chansen och ockuperat min sida av dubbelsängen. Med en ljudlig och övertydligt njutbar suck sänkte han ner huvudet mot kudden.

- Nu passar du på vá, sa jag lite putslustigt i brist på annat och avfyrade förmodligen ett sällsynt leende.

Det gick några sekunder och min sons blick växlade från njutande skojfriskt till uppsluppet allvarlig.

- Pappa? sa han fordrande och tittade bestämt på mig.
- Ja, sa jag reflexmässigt.
- Varför är du så glad?

Det blev en liten mental lavett. "Varför är du så glad?" Jag visste ju svaret och om den sexuellt associerande nu låter fantasin skena iväg så måste jag tyvärr leverera en besvikelse. Det låter ju harmlöst att någon påpekar att man är glad och avsikten var säkerligen harmlös. Jag kände däremot att tankarna ville vända frågan men innan jag hann göra det så svarade jag.

- Jag har ju semester...

Sedan, när orden passerat mina läppar, så vände jag frågan i mitt inre. "Varför är du så glad?" blev "Varför brukar jag vara sur?"

Jo... jag har ju semester. Det sedvanliga oket har lyfts från mina axlar. Då kommer nästa fråga; "Hur blir det när semestern är slut?". Hmm... Det ligger ett ok och väntar på mig.

Synliga och osynliga fästingar

Måndagen den 8:e juni 2009

I vanlig ordning gick vi igenom de oskrivna avskedsrutinerna i dagisfoajén och jag skulle just resa mig upp från mitt knästående när jag såg en svart prick i ögonvrån hos min dotter.

- Får jag titta på ditt öga? undrade jag och lutade mig fram en knapp decimeter.
- Vadå? replikerade lilltjejen och blundade medan jag inspekterade ögat utan att se något.

Jag hittade ingenting till en början men när hon öppnade ögat såg jag den bekanta synen av en fästing som tagit plats knappt två milimeter från hennes öga. Den satt på något vis i ett veck så att den doldes när hon blundade men syntes när hon öppnade det vackra ögat.

Märkligt nog hade hon för ett par år sedan en fästing placerad på en liknande plats. Den gången var det i nederkanten av ögonlocket och då, liksom nu, syntes den bara när ögat var öppet.

- Det är en fästing, jag måste ta den, sa jag så lugnt jag förmådde och förberedde mig på en anstormning av protester.

Jag fick dagisfröken att hämta en pincett och lyckades under gnyende motstånd få in Alicia i det som de kallar lugna rummet. Nyfikna dagiskamrater flockades utanför dörröppningen men fröken agerade dörrvakt framgångsrikt.

Jag närmade mig hennes öga med pincetten med vetskapen att om hon ryckte till åt fel håll skulle ögat få en kyss av den vassa metallen. Min hand darrade när jag närmade mig och med en centimeter kvar till målet på första försöket blundade Alicia instinktivt varpå fästingen förvann i vecken som bildades.

- Du får inte blunda, sa jag lugnt och försökte låta som en tandläkare med visdomstandsuppdrag.
- Jag måste, svarade Alicia förskräckt.

Efter otaliga misslyckade försök bytte vi från sittande till liggande.

- Stannar du här idag om jag tar bort den, försökte hon lirkande i ett försök att söka ersättning för sveda och värk.
- Näe, det kan jag inte, men jag kan sitta med när du äter frukost, jämkade jag.

Tre liggande försök senare hade vi den lilla fästingen ivrigt sprattlande på en bit toapapper. När vi återvände till resterande barngruppen, som vid denna arla morgonstund endast var en handfull barn, fick vi förevisa det sprattlande odjuret under ackompanjemang av Alicias vidlyftiga berättelser.

Jag gjorde mig av med fästingen medelst nerspolning i den lilla toaletten som storleksmässigt är anpassad för barnrumpor och när jag återvände kunde jag på avstånd höra hur Alicia återberättade en annan fästinghistoria som drabbade en man som hon känner, dock inte hennes far.
 
- Vet ni var den satt? frågade Alicia de fyra barnen och de två fröknarna som lyssnade alltmedan de, i synnerhet barnen, gjorde stora ögon av förväntan inför fortsättningen.
- Näää, sa två av barnen unisont.
- På pungen, sa Alicia med kraftfull betoning på substantivet.

De fyra yngre åhörarna vred sig av pinsamma skratt trots att jag är relativt övertygad om att minst hälften av dem inte är medvetna om vad pungen är. De två fröknarna bet sig behärskat hummande i underläppen och visade med ett ögonkastutbyte att de, trots att de är luttrade, förmodligen aldrig kommer att sluta förvånas över dagisbarnens öppenhet.

Vilken underbar dag!

Tordagen den 28:e maj 2009

- Det är kanske sjätte gången jag säger det pappa, men den här dagen är verkligen underbar!

Det var vad min son sa när han, jag och vår gemensamma älskling och tillika lillasyster inhandlat varsin glass på pinne och vandrade från den lilla butiken ner mot Margaretaloppets startområde i Kalmarsundsparken.

Födelsedagsmorgnar följer ju alltid ett visst mönster även om de skiljer sig markant från olika familjer. I vårt fall är det presenter på sängen, ett levande ljus och en liten flagga i trä som bärs fram samtidigt som den ljuva sången ska väcka det barn som oftast redan är vaket.

För varje present som öppnades i den fullbelagda sängen, där både familj och presenter trängdes, kom det små förtjusande ojanden och glada kommentarer. Lyckan och förhoppningen studsade mellan väggarna och inte ett endaste spår av smolk kunde skönjas i glädjebägaren.

Frukosten avklarade vi tillsammans vid frukostbordet vilket är en lyx mitt i veckan då vi vanligen utspritt på diverse dagisavdelningar skolor och arbetsplatser brukar inta våra första måltider. Möjligen med undantag av de tillfällen då familjemodern eller fadern slänger i sig frulle på stående fot vid diskbänken.

Flaggan hissades av födelsedagsbarnet med assistans av fadern vilket traditionsenligt förevigades från verandan. Vid det här laget har vi en ansenlig samling foton där två personer stirrar rakt upp i luften mot en stigande flagga.

Tyvärr tjänstgjorde födelsedagsbarnets mor i det stora blåa huset innan hon direkt anslöt till sina medlöpare i Kalmarsundsparken där fem kilometer löpning, promenad, hasning eller kasning skulle genomföras. De knappt tre timmarna från hämtning på skola och dagis till loppets start fick således avklaras av familjens övriga tre fjärdedelar.

- Vilken härlig dag, sa Adam när han växlade från foppatofflor till tennisskor i skolans foajé.
- Va bra, sa jag lite avmätt som man gör när lugnet efter jobbet kommer stormande genom kroppen.

Det var första gången...

Vi intog en enastående middag på McDonalds och lyxade till det med Hot Wings som avslutning på den kulinariska upplevelsen vilket renderade ytterligare en kommentar om den fantastiska dagen.

För att kunna avnjuta fika i stadsparken efter moderns och mormoderns målgång inhandlade vi bakverk på CityGross och med ett erbjudande om fem bakverk för tre guldpengar så fick barnen välja två var. Ett wienerbröd med choklad och en vaniljmunk vardera blev resultatet och därmed konstaterades återigen att denna dag verkligen var underbar.

Påpekanden om dagens enastående innehåll dök sedan upp titt som tätt och varje gång kändes det undebart även för oss medföljande.
- Det är bra att ha en storebror som fyller år, sa lilltjejen eftertänksamt när vi åkte från stormarknaden mot den lilla närbutiken för inhandlande av glass.

För att se starten av loppet ställde vi oss vid ett träd ungefär femtio meter framför startlinjen och hoppades kunna se deras springande mor passera. I vår enfald trodde vi att samtliga skulle passera till höger om trädet men när starten gick och fyra tusen tjejer började sin kraftiga kvinnorörelse insåg vi att vi fastnat mitt i loppet. Det formligen strömmade damer i alla åldrar på alla håll. Alicia tog ängsligt skydd bakom trädet medan Adam och jag fick nöja oss med att sticka fram varsitt huvud på vardera sidan om den kraftiga stammen.

Man kan ju fundera ett ögonblick på hur det såg ut för de förbipasserande. De såg förmodligen bara min kala hjässa och Adams gigantiska leende när de närmade sig.

När kvinnorörelsen sedan avtog kunde vi kvickt kuta vidare mot en park med lekplats som ligger utmed loppets sträckning, ungefär fyra kilometer från starten. Där stod en orkester och spelade gammeltjoa och vi lyckades komma fram lagom till de första damernas passage. Några minuter senare kom den löpande modern, och med löpande menar jag inte på hundars vis, förbispringande med ett leende och en vinkning.

Med trehundra meter kvar till mål gjorde lilltjejen sin mormor sällskap och fick uppleva målgången. Adam och jag kutade i förväg för att ta målfoto men såg dem inte i villervalan av spurtande och frustande tjejer.

Klockan närmade sig nio när vi äntligen fick slå oss ner för att avnjuta våra bakverk i gröngräset. De hade massakrerats av tillvaron i min ryggsäck men gav ändå njutning och ytterligare en kommentar från födelsedagsbarnet. Kaffesugen plockade jag upp termosen ur väskan men när jag kände dess vikt insåg jag att jag missat att fylla den.

- Har det varit en bra dag? frågade jag den halvsovande nyblivna nioåringen när han bäddat ner sig för kvällen ett par timmar senare än vanligt.
- Jaa, vilken underbar dag, svarade han och log sitt sötaste leende.
- Det var nog tionde gången, sa jag och förstörde magin.
- Vadå? undrade han.
- Det var inget, sov gott älskling, sa jag överstrykande och levererade den sedvanliga pussen för att lämna honom somnande med ett härligt och lyckligt leende på läpparna.

Grattis!

Adams födelsedag den 27:e maj 2009

- Har du sovit gott, undrade jag sömnigt efter att ha sussat skönt i min säng i det hus som vi hyrde för nio år sedan.
- Näe... jag har haft sammandragningar hela natten, svarade min höggravida kvinna som av okänd anledning, förmodligen omsorg, inte velat väcka mig.

Kvällen innan hade vi blivit hemskickade från förlossningen med förklaringar om att det inte var tillräckligt öppet och att det "bara var vattnet som gått". Det var inte så bara, i alla fall inte för oss.

- Imorgon kommer det en bebis, sa barnmorskan sent på kvällen i ett försök att gaska upp oss molokna och hemåtvändande nästan-föräldrar.

När hon svarade mig, den där morgonen för nio år sedan, vaknade jag till på allvar och insåg att det inte var en vanlig lördagsmorgon. Jag rusade upp, skivade en hel Skogaholmslimpa och färdigställde 13 limpmackor. En ansenlig hög med bröd där tolv trettondelar ett halvt dygn senare åkte i papperskorgen i förlossningsavdelningens kök. Mackorna glömdes liksom bort i villervallan som kanske egentligen mer ska beskrivas som ett kontrollerat kaos.

Fem över halv sex på eftermiddagen såg Adam dagens ljus för första gången och våra liv förändrades för alltid.

Föga anade jag då vilken himlastormande kärleksinjektion ett barn är. Hur jävlig tillvaron än ter sig så finns det allt som oftast en glad kille att luta sig emot. En spelevink och pajas. En tänkande filosof. En envis retsticka. En underbar kille.

Hans lillasyster glöms naturligtvis inte bort i sammanhanget med sin självklara plats bredvid honom allra längst uppe på pidestalen.

Grattis Adam! Vi älskar dig mer än vi kan förklara...


Sköna maj

Tisdagen den 26:e maj 2009



Fullare än den ser ut

Jag minns inte hur det var innan vi fick barn men numera hopar sig aktiviteterna under hela den grönskande månaden. Visserligen har en stor del redan passerat men för vår del är slutspurten en makalös samling av aktiviteter. Hittils har maj varit relativt lugn då det bara varit ett dussintal fikakorgar till skol- och dagisutflykter, två föräldramöten, fotbollscup, friskvårdsvecka på skolan, barngymnastikavslutning och lite andra mer eller mindre spännande aktiviteter.

Måndagen kändes lugn eftersom den bara innehöll en kick-off med ridning på islandshästar för min sambo och en fotbollsmatch för sonen där jag ledde laget och lilltjejen utgjorde den sedvanliga medhängande vanten.

Tisdagen började redan innan klockan åtta då det var inplanerat ett utvecklingssamtal på dagis som bakats ihop med inskolningssamtal inför dotterns inträde i förskoleklassen till hösten. Därefter hade jag i egenskap av ordförande i skolans föräldraförening ett kort möte med rektorn inplanerat innan nästa möte på jobbet klockan nio. Min sambo, som har en ledig dag, och jag ska iväg på ett viktigt ärende klockan ett och sedan bär det tillbaka till jobbet en stund. Efter skol- och jobbdagens slut väntar grillning med den blivande förskoleklassen. En aktivitet som tyvärr utesluter Adams medverkan i den utmanande fotbollsmatchen mot Färjestaden.

Imorgon är det Adams nionde födelsedag vilken han på kvällen får fira i stadsparken tillsammans med drygt femtusen kvinnor som stretat sig runt det årliga Margaretaloppet. I loppet kommer både hans mor och mormor samt eventuellt lillasyster att kämpa vilket gör att vi fattar posto vid en av stadens lekparker för bästa upplevelse av den kvinnliga strömmen. Därefter sammansluter vi med de kämpande damerna i parken för en födelsedagsfika i det gröna.

Torsdagen bär en relativt vanlig dag i sitt sköte. Då utsätts vi bara för den vanliga tidspressen att hinna med hämtning och mat innan fotbollsträningen på kvällen. Däremot får det nog bli en planeringsstund framåt aftonen för att styra upp logistiken inför lördagens barnkalas. Ett kalas som gör att fredagen bör läggas på förberedelser som inhandling av diverse varor och gräddning av de beställda pannkakorna.

Lördagen bjuder sedan till tvenne kalas. Först firar vi av storpojken, som lägger ytterligare ett år till handlingarna, med ett hejdundrande barnkalas med tillhörande och förbeställda pannkakor och kladdkaka. Till detta event har vi tillkallat förstärkning i form av morföräldrar vilka blir kvar efter kalaset för att fira dottersonen för egen del.

Söndagen ser relativt lugn ut och med min sambo ledig, vilket tyvärr bara är varannan helg, så blir det förmodligen en vanligt lugn förmiddag då vi bara ska hinna med de vardagliga aktiviteterna som kommer att bli åsidosatta under veckan. En fotbollsmatch för nioåringarna står på programmet under eftermiddagen vilken blir en intressant drabbning då flera av Adams klasskamrater spelar i motståndarlaget.

Det är en späckad vecka och man kan se det på två olika sätt. Antingen kan man granska den fulltecknade kalendern och sucka djupt besvärande eller så kan man se varje enskild aktivitet som givande och intressanta stunder.

Jag väljer helst det senare men vet av erfarenhet att det blir svårt. Vilja och inställning styr inte alltid den trötta hjärnan.

Nästa vecka? Jodå... det ser trevligt ut. Det är dagisutflykt, svärmors födelsedag, fotbollsträningar, ledarträff och det sedvanliga heltidsjobbet för oss båda. En vanlig vecka i livet...

Just det... jag höll på att glömma. Det är ju mors dag på söndag.


Kul att du lyssnar

Fredagen den 15:e maj 2009

Min sons skola har haft friskvårdsvecka den här veckan vilket är ett synnerligen lovvärt initiativ. Det började på måndagen med en cykeldag och fortsatte sedan med buggkurs, Ju-jutsu, handboll, orientering och friidrott innan det avslutades med en milslång vandring på Öland.

Förutom att alla skolbarn får roa sig med allehanda omväxlande former av rörelse så slipper de den sedvanliga skolverksamheten vilket uppskattas å det grövsta. Speciellt i maj när sol och sommar hägrar i horisonten.

Många av dagarna har det grillats korv och hamburgare i det gröna men vissa dagar har vi föräldrar fått skicka med både fika och lunch vilket vi naturligtvis inte knorrar nämnvärt över. Pannkakor är en återkommande vinnare i de sammanhangen.

- Bra att du skicka med en extra påse till mitt skräp, sa storpojken berömmande till mig när vi landat hemma vid köksbordet en eftermiddag.
- Klart jag gjorde, du bad ju om det, besvarade jag berömmet.
- Jo... men det var kul att lyssnade... för en gång skull, dömde han sedan förvånande vilket hade den effekten att min skäggiga haka trillade ner.

Vissa kommentarer som trillar ut ur den där munnen häpnas man synnerligen över.

För en gångs skull... Bah!... Kasta inte sten i glashus lille pojk...

Veckans bamba

Torsdagen den 14:e maj 2009

För ett par år sedan körde vi hårt med matlista här hemma. Vi växlade veckor och barnen var fullt involverade med helt egna matveckor.

Det gick till som så att varannan vecka tog jag och min sambo hand om och varannan vecka var det något av barnen som stod för önskemålen. Betänk nu att Alicia bara var drygt tre år när vi inledde projektet men med lite lätt vägledning kunde hon på ett storartat sätt fundera ut mat som hon ville ha.

- Det kommer ju att bli samma mat jämt, sa jag jämrande när projektet inleddes.

De första veckorna som barnen planerade började alltid med pannkakor på måndagen och följdes upp med köttbullar på tisdagen precis som jag befarat men allt eftersom veckorna gick började de ta ut svängarna. Strax innan semestern 2007 stod vi inför ett stort trendbrott då Adam inte hade med pannkakor på sin veckoplanering.

Vad jag minns var det ett utmärkt sätt att få barnen delaktiga i vardagslunken och att de åt med liv och lust när de själva varit med och planerat råder det ingen tvekan om.

Sen kom semestern och projektet föll i glömska.

Vi har gjort sporadiska försök att återuppta verksamheten men det har alltid falerat efter några dagar.

- Får jag göra en matlista, undrade Alicia häromdagen och tittade på mig med en sexårings självklara förväntansfullhet.
- Visst, du kan ta papper och penna där borta, sa jag och pekade mot ett pennskrin och ett oanvänt papper som märkligt nog låg i änden av köksbordet.
- Näe... jag vill skriva på datorn, fortsatte hon och den förväntansfulla minen ersattes av en sexårings självklara kravfyllda ansiktsuttryck.
- Öh... jaha... näe... jaja... okej då, stammade jag ur mig lika tveksamt som fundersamt.

Vi startade tröskverket och plockade fram ett vitt dokument varpå jag förstorade texten och tryckte in Caps Lock.

PANGKAKOR

KÖTDULEAOCHHMAJODA

FISKPINAROCHPOTATISMOS

RISSGRYNSGRÖT

VOFLER

HAMDURJARE

KOKADKORVOCHPOTATISMOS

Looks delicious! I mitt tycke en helt okej planering. Lite tillägg och omskrivningar för att passa mina egna GI-mässiga försök samt vissa ändringar för den vegetariska anpassningen så har vi en utmärkt grund till nästa veckas middagar.


Grönt och blått

Onsdagen den 13:e maj 2009


Alicia gillar utsikten från vårt fönster...

Det var en trött liten flicka som masade sig från sängen mot trappan ner till en hägrande uppvakningsstund framför TV:n innan avfärd till dagis. Jag uppfattade bara de hasande stegen då jag vid tillfället försökte skaka liv i hennes bror men när jag kan ut i hallen på övervåningen fick jag se henne stående blickstilla vid toppen av trappan i sitt rosa nattlinne tittandes ut genom fönstret.

Jag tittade ljudlöst på henne en stund och funderade över när hon skulle fortsätt nerför trappan men hon gjorde ingen ansats att fortsätta.

- Det är så vackert med det gröna och det blåa, sa hon lika filosofiskt som oväntat utan att röra en enda del av sin kropp utom det som frambringade orden.

Långsamt skred jag fram emot henne för att inte störa magin men när en golvbräda knarrade under mina åttiosju kilo som möjligen blivit ett par hekto mindre så vände hon sig långsamt om tittade på mig.

- Jag måste kissa, hasplade hon ur sig och svepte förbi mig in på toaletten.


Sten, sax, påse

Tisdagen den 21:a april 2009


Sax mot sax blir oavgjort...

Jag vet inte riktigt hur det började men första gången jag upptäckte det var i bilen på väg hem från en arbetsdag.

- Sten, sax, påse, hördes unisont från mina båda telningar i baksätet varefter den ene eller den andra hasplade ur sig ett kort jublande läte till följd av att ha klippt den andres påse eller liknande.

Detta lilla lämpliga tidsfördriv, som gick under begreppet "att klunsa" då jag spelade fotboll, har sedan dykt upp med jämna mellanrum.

Måndagseftermiddagarna är gympadagar för lilltjejen. Mellan dagis och gympans början blir det dock ett litet glapp som vi fyller ut så gott det går men det vill sig inte alltid. Igår fanns således ett tiotal minuter till godo efter ombyte då mina två små avkommor kröp upp i fönsternischen i gymnastiksalens tidstypiskt 70-taliga omklädningsrum. Vanligtvis skulle jag viftande plocka ner dem från dylik sittplats men de satte omedelbart igång att köra sten, sax och påse till två andra föräldrars förtjusning. Jag hade då inte hjärta att tvinga ner dem på bänken för att fortsätta kampen.

Det blev ett sånt där ögonblick då stoltheten spirar och förmodligen rinner ut ur öronen. Ljusår från det sedvanligt retsamma samspelet mellan dessa barn genomfördes en kamp i fullständigt samförstånd. Lillasyster plockade poäng efter poäng men storebror svalde bara förlusterna och fortsatte idogt sina försök.

- Bråkar aldrig dina barn? frågade en mamma som jag vet har barn av samma kön med samma åldersskillnad.
- Oh nej, svarade jag allvarligt men firade av ett menande leende för att påvisa motsatsen.


Sova i soffan

Lördagen den 21:e mars 2009


En slagen hjälte

Efter att ha sovit över hos den aktive grannpojken skulle Adam bänka sig framför Supercupfinalen mellan hans Kalmar FF och IFK Göteborg på lördagseftermiddagen. Han plockade åt sig sitt lördagsgodis och det var inte utan viss avundsjuka som jag sneglade på honom då han tog plats i soffan för en stunds avkopplande fotbollsdramatik.

- Hinner inte du titta pappa? frågade han mig efter att han upptäckt min snabba förbifart.
- Näe, inte just nu, jag kanske kollar andra halvlek, svarade jag samtidigt som jag seglade vidare genom köket mot den väntande tvättstugan.

Drygt femton minuter senare passerade jag TV-soffan igen med famnen full av tvätt som skulle placeras ut på diverse avsedda platser på övervåningen. Jag förväntade mig att se en ivrigt godistuggande pojk som med sinnen på helspänn följde matchen på TV. Så var det dock inte. I soffan låg en hopfälld och slagen sovande hjälte. Godispåsen stod öppnad men till synes orörd på soffans rygg.

En och en halv timme senare brassade jag köttfärs till tacos i köket. Jag hade precis lagt i den hemmagjorda tacokryddblandningen när hasande steg närmade sig från vardagsrummet där TV:n finns placerad.
- Är matchen slut? sa en trött och förvånad pojke.
- Ja, svarade jag och förväntade mig en djup suck.
- SATANS JÄVLAR, skrek Adam och hoppade på stället medan tårarna sprutade i besvikelse över att inte lyckats genomföra planen som han tänkt.
- Gör du tacos? undrade han när han sansat sig och lommade tillbaka till soffan efter mitt jakande svar.

Tidigare inlägg
RSS 2.0