När grabbar snackar känslor
- Har du tänkt på att en av oss kommer att gå på den andres begravning, sa min allra bäste vän till mig med ena ögonbrynet höjt och blicken stadigt fäst vid min.
Denna makabra och lätt märkliga kommentar undslapp honom efter en välkomnande Bailey´s med is och en kall VB, detta underbara öl som intagits väl kylt framför den klotrunda grill som egentligen förtjänar en egen historia. Det var således inte mängden alkohol som framkallade detta tunga utspel mitt i den glättiga middagen.
Jag hade bjudits till denna vän på en bit mat och god dryck på tu man hand. Det var vår. Solen stretade emot på himlen men började ge vika för trädtopparna i väster. Värmen vågade inte riktigt infinna sig vilket fick till följd att vi intog vår delikata grillmåltid inomhus. Jag tror att jag hunnit skära en bit kött och tråcklat på en bit potatis på samma gaffel. Om jag inte missminner mig helt hade jag också hunnit leverera denna första matbit till munnen och gett den ett par rejäla käftsmällar mellan tänderna.
Det tog en stund innan hans kommentar sjunkit in och jag riktigt kopplade vad han menade. Om den långsamma kopplingen berodde på den lilla aperitifen och grillölens påverkan eller på själva budskapets överraskande innehåll låter jag vara osagt.
En av oss kommer att gå på den andres begravning. Det låter som en självklarhet men är kanske något som kommenteras vänner emellan när man passerat åttiostrecket eller liknande.
Jag lyfte ämnet med min sambo någon dag senare och hennes reaktion var lite som min. Att det skulle vara en märklig sak att säga under uppslupna former. Min sambo försvann någon minut för att syssla med något annat men kom strax tillbaka.
- Du? sa hon och pockade på uppmärksamhet.
- Ja! svarade jag och bekräftade att uppmärksamheten var vunnen.
- Han menar nog att ni kommer att vara vänner för alltid...
Jo, så kanske det var och i så fall går nog kommentaren in på min tio-i-topp över vackra-saker-som-sagts-till-mig.
Gammal vänskap rostar aldrig
Fredagen den 24:e april 2009
Ragnar i sin nya roll som parkeringsvakt
För femton år sedan inledde jag lördagarna med ett besök på stan. Där stötte jag allt som oftast ihop med en eller flera bekanta att slänga käft med eller lura med på en fika någonstans. Efter stadsbesöket väntade en fotbollsmatch vilket föranledde ytterligare umgänge med femtontalet glada grabbar i ett omklädningsrum eller vid varannat tillfälle i en buss på väg till eller från en match.
Med fotbollsmatchen avklarad styrde jag oftast kosan till en köksstol på Esplanaden tillhörande en kamrat. I många av fallen stod där en flaska Black Tower, en påse Fishermans Friend och en dosa snus. Efter inmundigande av den högresta drycken och eventuellt andra dryckesvaror väntade äventyr på stan och ytterligare möten med mer eller mindre okända människor.
En sådan dag, som i mitt minne känns relativt normal för den tiden, innebar massor av kontakter med människor. Hela tiden omgavs man av vänner och bekanta som man nickade till, skålade med eller växlade några ord.
- Man har inte så många vänner att vända sig till längre, sa mannen som tillhandahöll köksbordet till mig häromdagen och jag höll med honom.
Sen började jag fundera. Jag har exakt lika många vänner som jag hade då. Skillnaden är att jag har betydligt färre bekanta.
Jag och mina barn ägnade en del av annadag påsk åt att hjälpa köksbordsägaren att hämta sten. Köksbordet är utbytt liksom stället där han har det stående. Innehavaren består dock.
Under den tredje stenhämtarturen valde min dotter att stanna kvar vid min väns relativt nyinköpta hus tillsammans med hans sambo och när vi återvände kom Alicia springande med ett obestämbart föremål i handen.
- Han heter Ragnar, hojtade hon och visade lyckligt upp ett plasttroll som förmodligen haft hår en gång i tiden.
- Åh, va fin... sa jag lite avmätt på föräldrars vis innan hon förklarade att de hittat trollet i en buske, tvättat av honom och gett honom namnet Ragnar. Ragnar har nu flyttat in i mina barns parkeringshus i sandlådan utanför vårt hus.
Det blev några vändor med bilen för att hämta sten den där dagen. Trevliga bilturer då min gode vän och jag fick tillfälle att prata med varandra. Många tillfällen då jag fick känna den där speciella märkliga kemin som finns emellan oss. Kemin eller känslan som gör att vi kan se något obetydligt och minnas något betydande och sedan kommentera det nästan unisont.
- Plingen machen, hojtade han när vi släppte förbi en cyklist och anspelade på ett tillfälle då vi var i Tyskland.
Varken jag eller min kamrat hade någon inverkan på att trollet döptes till Ragnar men märkligt nog finns det en koppling mellan det namnet och min väns kommentar till cyklisten.
Kopplingen? Det kan ni fundera på...
