Måndagen den 31:e augusti 2009


En tummsugarfri tid har börjat

Om jag blundar och tänker på min dotter är det allt som oftast bilden av en söt flicka med vänster tumme instucken i munnen och en brun gosevovve upptryckt mot ansiktet som dyker upp. En bild som jag numera måste revidera.

- Vi har strukit på smörjan, sa lilltjejen till mig via telefon för ett par veckor sedan.
- Vilken smörja? undrade jag och fattade ingenting.
- Nä, just det, du vet ju inte, svarade hon hemligt.

Vi hade under ett par månaders tid påpekat för henne att det där med tumsugning snart skulle vara ett avslutat kapitel. Information som hon bävat för och fullkomligt förträngt så snart diskussionen varit avslutad. Efter ett tandläkarbesök härförleden hade dock denne med sin naturliga auktoritet förklarat vad som kunde hända med tänderna, i synnerhet de som nu växte ut som ersättning för de som naturligt gått förlorade i äpplen och annat.

- Mamma har köpt sån där smörja till tummen, det smakar skit...
- Jaha, vad bra, sa jag.

Den första dagen gick bra men vid läggning skruvade hon på sig i sängen. Flera gånger hittade hon orsak att komma upp och vi konstaterade ganska omgående att hon hade lite svårt att komma till ro utan den lugnande tummen instucken i munnen. En tumme som suttit där varje kväll i drygt sex och ett halvt år. En vana som plötsligt skulle brytas.

Det tog en stund men till slut knoppade hon in och lite senare satt jag vid datorn som i vårt hem är belägen i den övre hallen på höravstånd från båda barnens sängar. Det var länge alldeles tyst men till slut hörde jag ett lätt frustande från lilltjejens rum. Frustandet åtföljdes av något som närmast liknade en hästs frustande skratt.

Jag gick de sju stegen till hennes dörr och tittade in och väntade mig att få se en vaken och äcklad liten tjej. Tröttheten var dock övermäktig och hon låg med munnen begraven i vovvens nacke. Armen med den åtrådda tummen låg spikrakt utsträckt åt motsatt håll. Så långt från ansiktet som möjligt.

- Jag behöver ingen smörja, sa hon sturskt till mig i helgen då det var dags för läggning.
- Inte? sa jag och la huvudet på sned för att kunna utröna om hon verkligen menade allvar.
- Nix, sa hon och jag ville inte ta från henne försöket att sova utan smörja.

Flera gånger under kvällen tittade jag in för att se om John Blund tryckt in tummen i munnen men varje gång sussade hon gott.

Vovven var fortfarande där med örat virat mellan vänsterhandens lill- och ringfinger. Den söta sovande minen var också på plats men tummen var inte inne.

Det blev en ny bild. En bild av en söt sovande dotter utan tumme i munnen. En bild av en ny identitet. En större flicka. En flicka som inte suger på tummen. Ännu ett kapitel är slut. Ytterligare ett har börjat.