Kalaspuffar

Fredagen den 17:e juli 2009
 

Fisk med stort självförtroende

- Din son måste ha ett enormt självförtroende, sa en mamma till mig och kisade mot solen för att betrakta mig i motljus.
- Jaså, ja... jo, det har han nog, replikerade jag lite frågande och ödmjukt trots att jag förstått att det finns gott om självförtroende i den lilla kroppen.
- Hur så? fortsatte jag sedan för att utröna vad som drivit fram denna iakttagelse.

Upprinnelsen var en inbjudan till poolparty hos en bekant tjej och den aktuella nybyggda poolen ståtar med ett djup som inte tillåter min son att stå upprätt med näsan över vattenytan. Trots att han simmat tio meter under sommarens simskola kan man inte beteckna honom som simkunnig och han känner väl sin gräns. I synnerhet när det handlar om att vara i vatten där han inte bottnar.

- Vad ska jag göra när de andra badar? undrade han lite ängsligt under förmiddagen innan kalaset vilket fick mig att fundera utan att egentligen hitta någon lösning.
- Du kan väl ta armpuffarna, slängde jag ur mig lite slarvigt för att retas och min hjärna ställde in sig på ett kvickt och bestämt nekande svar.
- Jaaa! utropade han dock glatt och pilade extatiskt iväg för att packa ner de flytvästsorangea tingesterna i sin ryggsäck.

Ett antal timmar senare hade vi klarat avlämningen vid kalaset. Ett  par ärenden på stan och sedan en snabbvisit hos en god vän hanns med innan jag styrde kosan mot poolpartyt för avhämtning av ett styck blötdjur.

Jag funderade inte nämnvärt över de orangea flytpuffarna när jag klev ur bilen men när jag ett tiotal sekunder senare rundade hörnet på den nyblivna nioåringens hus var det första jag såg två stycken orangea puffar som rörde sig i en båge från poolkanten och ner i vattnet. Innan plasket gömde puffarna hann jag se ett par badshorts i turkos och en relativt vit kropp som var sammankopplad med puffarna.

Övriga barn gjorde samma manöver som min son men ingenstans förekom några puffar...

Det var befriande att se. Jag kan tänka mig att det någonstans skulle kunna finnas lite prestige i att inte vara den ende som badade med puffar. En sak är säker... jag hade inte agerat som Adam om jag varit nio år. Jag vägrade till och med att ha termobyxor eftersom mina hade inbyggda hängslen och modet på den tiden förespråkade hängsellösa termobyxor. Jag var den siste med hängslen men vägrade till slut att använda dem.

Lyckligtvis har inte Adam ärvt mina bryderier. Han såg antagligen alternativen. Bada med puffar eller inte bada alls. Han valde att bada. Att det satt puffar på armarna verkade varken han eller någon annan bry sig om.

Plötsligt fick jag syn på ytterligare ett par puffar. Därefter dök det upp ett huvud och ett glatt men vått leende. Det fanns ytterligare en puff-kompis på kalaset... Födelsedagsbarnets fyraåriga lillasyster.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0