Måndagen den 8:e juni 2009

I vanlig ordning gick vi igenom de oskrivna avskedsrutinerna i dagisfoajén och jag skulle just resa mig upp från mitt knästående när jag såg en svart prick i ögonvrån hos min dotter.

- Får jag titta på ditt öga? undrade jag och lutade mig fram en knapp decimeter.
- Vadå? replikerade lilltjejen och blundade medan jag inspekterade ögat utan att se något.

Jag hittade ingenting till en början men när hon öppnade ögat såg jag den bekanta synen av en fästing som tagit plats knappt två milimeter från hennes öga. Den satt på något vis i ett veck så att den doldes när hon blundade men syntes när hon öppnade det vackra ögat.

Märkligt nog hade hon för ett par år sedan en fästing placerad på en liknande plats. Den gången var det i nederkanten av ögonlocket och då, liksom nu, syntes den bara när ögat var öppet.

- Det är en fästing, jag måste ta den, sa jag så lugnt jag förmådde och förberedde mig på en anstormning av protester.

Jag fick dagisfröken att hämta en pincett och lyckades under gnyende motstånd få in Alicia i det som de kallar lugna rummet. Nyfikna dagiskamrater flockades utanför dörröppningen men fröken agerade dörrvakt framgångsrikt.

Jag närmade mig hennes öga med pincetten med vetskapen att om hon ryckte till åt fel håll skulle ögat få en kyss av den vassa metallen. Min hand darrade när jag närmade mig och med en centimeter kvar till målet på första försöket blundade Alicia instinktivt varpå fästingen förvann i vecken som bildades.

- Du får inte blunda, sa jag lugnt och försökte låta som en tandläkare med visdomstandsuppdrag.
- Jag måste, svarade Alicia förskräckt.

Efter otaliga misslyckade försök bytte vi från sittande till liggande.

- Stannar du här idag om jag tar bort den, försökte hon lirkande i ett försök att söka ersättning för sveda och värk.
- Näe, det kan jag inte, men jag kan sitta med när du äter frukost, jämkade jag.

Tre liggande försök senare hade vi den lilla fästingen ivrigt sprattlande på en bit toapapper. När vi återvände till resterande barngruppen, som vid denna arla morgonstund endast var en handfull barn, fick vi förevisa det sprattlande odjuret under ackompanjemang av Alicias vidlyftiga berättelser.

Jag gjorde mig av med fästingen medelst nerspolning i den lilla toaletten som storleksmässigt är anpassad för barnrumpor och när jag återvände kunde jag på avstånd höra hur Alicia återberättade en annan fästinghistoria som drabbade en man som hon känner, dock inte hennes far.
 
- Vet ni var den satt? frågade Alicia de fyra barnen och de två fröknarna som lyssnade alltmedan de, i synnerhet barnen, gjorde stora ögon av förväntan inför fortsättningen.
- Näää, sa två av barnen unisont.
- På pungen, sa Alicia med kraftfull betoning på substantivet.

De fyra yngre åhörarna vred sig av pinsamma skratt trots att jag är relativt övertygad om att minst hälften av dem inte är medvetna om vad pungen är. De två fröknarna bet sig behärskat hummande i underläppen och visade med ett ögonkastutbyte att de, trots att de är luttrade, förmodligen aldrig kommer att sluta förvånas över dagisbarnens öppenhet.