Måndagen den 1:e juni 2009

Enligt kalendern är det årets första sommardag och fåglarna kvittrade glatt utanför sovrumsfönstret i morse. Jag vaknade dock med en fadd smak i munnen. Det smakade beskt av gårdagens fotboll trots att Kalmar FF äntligen hittat mästarformen igen.

Vi, det vill säga nioåringarna och deras ledare, spelade en tuff kamp mot ett av kommunens absolut bästa lag. Vi torskade med 12-2 och nu när jag tittar tillbaka ser jag att våra grabbar verkligen slet i värmen.

Innan matchen visste vi ledare att det skulle bli tufft och kom lite grann överens om att hjälpa till att mana på grabbarna från sidlinjen. Jag tog det, liksom allt annat med fotbollen igår, på alldeles för stort allvar. Jag gastade om att de skulle jobba och kämpa. Jag skrek om att de skulle "gå dit", det vill säga kliva fram och stoppa boll som kom farande. Jag hojtade om att de skulle springa på kanterna. Jag ylade om anfall och försvar...

Jag insåg inte förrän det var tio minuter kvar att jag betedde mig som en idiot.

Den rödlätte ynglingen tog en enorm löpning från motståndrnas straffområde tillbaka till eget mål för att försöka förhindra att deras kontring renderade i ytterligare ett mål. Han störde deras spelare tillräckligt för att denne skulle skjuta mitt på målvakten som lämnade retur. Bollen rullade ut mot straffområdeslinjen där ytterligare en vitklädd bjässe fyllde på.

- GÅ DIT... ylade idiotfarsan till den rödlätte ynglingen och ville på så sätt få honom att täcka skottet eller störa också den motståndaren tillräckligt för att inte göra mål.

Den rödlätte förskrämde pojken tog två steg mot motståndaren men stannade av då han insåg att det laddades för den stora kanonen.

Den stora kanonen avlossades och projektilen smet in strax under ribban och förändrade det obetydliga resultatet till 10-2.

- VI MÅSTE GÅ DIT.... skrek idiotfarsan och tittade mot den rödlätte killen.

Det var jag som skrek. Pojken var min. Jag såg hans ögon glänsa och ansiktet antog ett gråtande barns form. Han lunkade joggande mot sidlinjen och mitt hjärta stannade kanske för ett ögonblick. Det var sommarvärme och en underbar dag för att göra det vi gillar bäst. Tyvärr tog jag inte tillfället i akt att njuta. Tvärtom... jag förstörde matchen och njutningen.

- Du får inte skrika så, sa han mellan hulkningarna medan jag kramade om honom för att döva mitt samvete.

Jag känner att resultatet plötsligt har blivit förbaskat viktigt och när jag känner så i en match där det är nioåringar som spelar så blir jag lite rädd för mig själv. Visst ska man ställa krav på att de som är på planen ska göra sitt bästa. Visst kan man ställa som krav att de kämpar och sliter. Och det gjorde de... Efter paus gjorde de allt som stod i deras makt och mer kan jag inte begära. Att vissa killar inte går in i närkamper för att de tror att det gör ont eller inte springer på kanten är inte så konstigt. De har ju inte kommit så långt i sin utveckling att de upptäckt de sakerna ännu. Det är min sak att lära dem det.

Förra året jobbade vi stenhårt med glädjen, lagkänslan, kamraterna, kämpaglöden, passningsspelet och grunderna. Inför förra säsongen gjorde jag en skiss på ett papper hemma om hur jag tycker att fotboll ska läras ut. Den skissen har fallit i glömska. I alla fall fram till igår.

Idiotfarsor som gormar och skriker vid sidlinjen ger jag inte mycket för. Jag har sett och hört dem ända sedan jag började med fotboll för trettio år sedan. Nu är jag där själv... Det känns förjävligt.

Idiotfarsa!

Det var sista gången. Det måste vara så...