Fredagen den 6:e mars 2009


Rasmus Elm trollar framför näsan på oss.             Mobilfoto: Alicia

- Det känns lite konstigt, sa min dotter och tittade fundersamt på mig när vi för första gången ensamma satt vid bordet och åt tacos.

- Ja, svarade jag och och tog för givet att det var den arbetande modern samt den discobesökande broderns frånvaro som förbryllade henne.

- Jag trodde aldrig att jag skulle gå på fotboll utan Adam, förklarade hon sedan överraskande och syftade på den match som vi tittat på ett par timmar tidigare.

För min del känns det nästan lite magiskt det där med fotbollen. Att de svenska mästarna lägger sina träningsmatcher tre hundra meter från vårt hus. Att drygt femhundra personer sitter på träbänkar och står i dubbla rader runt vår fotbollsplan och ser Kalmar FF vinna mot Halmstad BK med 1-0. Själva vinsten är inte speciellt magisk men själva grejen. Grejen att antalet människor i byn fördubblas en svinkall fredagseftermiddag i mars. Det är lika magiskt som att unge Rasmus Elms flinka fötter dansar bara ett par meter framför oss.

- Nu är det jäkligt kallt, huttrade jag fram till min dotter som satt och fotograferade glatt med benen dinglande från träbänken.
- Mmmm..., svarade hon och tog ytterligare ett kort på linjemannen som susade förbi.
- Ska vi gå hem nu? undrade jag försiktigt eftersom mina fingrar, som saknade vantar, verkligen skrek efter värme vilket de inte fick i tillräcklig grad trots att de var djupt begravda i byxfickorna mestadelen av tiden.
- Bara tre bilder till, svarade dottern och knäppte ytterligare en bild på linjemannen.

Jag borde kanske varit glad över att få stanna kvar men inte ens skådespelet på planen, som förlorade lite av sin glans i andra halvlek, fick mig att vilja stanna. Tre bilder till kunde jag dock stå ut med eftersom dessa knäpptes i rasande fart då linjemannen återigen passerade. Det blev totalt tjugoen kort med samma motiv, en springande linjeman med rödgul flagga som fladdrade i den iskalla vinden.