Skitungar

Lördagen den 14:e mars 2009


Intressant match?

- Alla vi som hatar Elfsborg klappar nu... hojtade den lille yngling som min son satt bredvid och klappade sedan två gånger i händerna utan att få något bifall från den övriga publiken.

Den enda reaktion pojken fick till en början var att jag gick fram och tog honom i hampan. Jag förklarade vad jag tyckte, att det inte är okej med dylika ramsor. Gärna hejaramsor men när vi närmar oss nedvärderande ramsor om motståndarna då reagerar jag.

När jag förklarat min ståndpunkt tog jag ett steg tillbaka varefter en annan, för pojken okänd, man klev fram.
- Jag hatar dig också, sa mannen och tittade den snabbt krympande pojken stint i ögonen.
- Gör du? undrade pojken knappt hörbart och flackade med blicken mellan mannen och gräsmattan.
- Näe... sa mannen och nickade mot mig innan han steg tillbaka till sin plats i åskådarleden.

Det blev lite lugnare bland de sittande barnen en stund men i andra halvlek, när jag återförenats med barnens morfar på långsidan, såg jag plötsligt två barn i en brottningsmatch bakom det ena målet.
- Det var inte jag som började, han hoppade på mig, bedyrade min son när vi diskuterade saken ett par timmar senare.
- Det spelar ingen roll, svarade jag.

Brottningsmatchen var änden på en rad aktiviteter som pågått kring de båda pojkarna under inledningen av den andra halvleken. Jag har väldigt svårt för tanken att någon ska titta på mina barn och tänka att de beter sig som skitungar.

Skitungar definierar jag såna som inte respekterar andra. Som är onödigt högljudda och gapiga. Såna som förskansar sig själv utan att tänka på om det räcker till andra. Såna som drar till sig uppmärksamhet när folk vill lägga den uppmärksamheten på annat, till exempel genom att brottas vid sidan om en fotbollsmatch.

Jag är kanske mer känslig för detta än gemene man men kunde inte låta det fortgå. Min son låg på gräset och det fanns risk för att folk skulle klassa honom som skitunge. Det fick inte ske.

- Nu, går vi hem, förklarade jag för Adam och hans kamrat när jag tagit mig det trettiotalet metrarna till dem.
- Jaaaaa, utropade kamraten.
- Jag trodde att  ni var intresserade av fotboll, sa jag lite dömande i samma ögonblick som vi vände ryggen mot drabbningen på planen.
- Jomen det är vi ju, sa Adam och när han sa det trillade det ner en polett. Jag såg det i hans ögon. Han insåg att jag tog dem från matchen för att de bråkat. Han insåg att det inte varit min egentliga vilja.

- Men pappa, vill inte du se fotbollen?

I det läget, när jag beslutat att gå hem, borde jag inte svarat som jag borde. I synnerhet inte med en son som har ett stort samvete.

- Klart som fan att jag hellre skulle se fotbollen...

Adam stannade upp, tittade på mig med tårar i ögonen. Han tog i min arm och skämdes för att han avbrutit min match.
- Vi går tillbaka, jag vill också titta, kom nu, jag SKA sitta still och titta... kom nu pappa... snälla...

Jag visste inte i det läget hur jag skulle reagera. Vi var utanför själva arenan. Dottern stod bredvid och var lycklig över att få gå hem. Sonen ville förmodligen gå hem men insåg att hans beteende fått mig att avbryta tittandet. Jag hade två val; att vända eller gå vidare hem. Jag blev tårögd av hans insiktsfulla beteende och kunde knappt svara.

- Det är lugnt... sa jag och gick vidare hemåt trots att jag egentligen kände att det var fel.


Kommentarer
Postat av: Fröken Fleggman

Det är svårt att vara människa ibland.

2009-03-23 @ 08:55:34
URL: http://fleggman.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0