Tordagen den 28:e maj 2009

- Det är kanske sjätte gången jag säger det pappa, men den här dagen är verkligen underbar!

Det var vad min son sa när han, jag och vår gemensamma älskling och tillika lillasyster inhandlat varsin glass på pinne och vandrade från den lilla butiken ner mot Margaretaloppets startområde i Kalmarsundsparken.

Födelsedagsmorgnar följer ju alltid ett visst mönster även om de skiljer sig markant från olika familjer. I vårt fall är det presenter på sängen, ett levande ljus och en liten flagga i trä som bärs fram samtidigt som den ljuva sången ska väcka det barn som oftast redan är vaket.

För varje present som öppnades i den fullbelagda sängen, där både familj och presenter trängdes, kom det små förtjusande ojanden och glada kommentarer. Lyckan och förhoppningen studsade mellan väggarna och inte ett endaste spår av smolk kunde skönjas i glädjebägaren.

Frukosten avklarade vi tillsammans vid frukostbordet vilket är en lyx mitt i veckan då vi vanligen utspritt på diverse dagisavdelningar skolor och arbetsplatser brukar inta våra första måltider. Möjligen med undantag av de tillfällen då familjemodern eller fadern slänger i sig frulle på stående fot vid diskbänken.

Flaggan hissades av födelsedagsbarnet med assistans av fadern vilket traditionsenligt förevigades från verandan. Vid det här laget har vi en ansenlig samling foton där två personer stirrar rakt upp i luften mot en stigande flagga.

Tyvärr tjänstgjorde födelsedagsbarnets mor i det stora blåa huset innan hon direkt anslöt till sina medlöpare i Kalmarsundsparken där fem kilometer löpning, promenad, hasning eller kasning skulle genomföras. De knappt tre timmarna från hämtning på skola och dagis till loppets start fick således avklaras av familjens övriga tre fjärdedelar.

- Vilken härlig dag, sa Adam när han växlade från foppatofflor till tennisskor i skolans foajé.
- Va bra, sa jag lite avmätt som man gör när lugnet efter jobbet kommer stormande genom kroppen.

Det var första gången...

Vi intog en enastående middag på McDonalds och lyxade till det med Hot Wings som avslutning på den kulinariska upplevelsen vilket renderade ytterligare en kommentar om den fantastiska dagen.

För att kunna avnjuta fika i stadsparken efter moderns och mormoderns målgång inhandlade vi bakverk på CityGross och med ett erbjudande om fem bakverk för tre guldpengar så fick barnen välja två var. Ett wienerbröd med choklad och en vaniljmunk vardera blev resultatet och därmed konstaterades återigen att denna dag verkligen var underbar.

Påpekanden om dagens enastående innehåll dök sedan upp titt som tätt och varje gång kändes det undebart även för oss medföljande.
- Det är bra att ha en storebror som fyller år, sa lilltjejen eftertänksamt när vi åkte från stormarknaden mot den lilla närbutiken för inhandlande av glass.

För att se starten av loppet ställde vi oss vid ett träd ungefär femtio meter framför startlinjen och hoppades kunna se deras springande mor passera. I vår enfald trodde vi att samtliga skulle passera till höger om trädet men när starten gick och fyra tusen tjejer började sin kraftiga kvinnorörelse insåg vi att vi fastnat mitt i loppet. Det formligen strömmade damer i alla åldrar på alla håll. Alicia tog ängsligt skydd bakom trädet medan Adam och jag fick nöja oss med att sticka fram varsitt huvud på vardera sidan om den kraftiga stammen.

Man kan ju fundera ett ögonblick på hur det såg ut för de förbipasserande. De såg förmodligen bara min kala hjässa och Adams gigantiska leende när de närmade sig.

När kvinnorörelsen sedan avtog kunde vi kvickt kuta vidare mot en park med lekplats som ligger utmed loppets sträckning, ungefär fyra kilometer från starten. Där stod en orkester och spelade gammeltjoa och vi lyckades komma fram lagom till de första damernas passage. Några minuter senare kom den löpande modern, och med löpande menar jag inte på hundars vis, förbispringande med ett leende och en vinkning.

Med trehundra meter kvar till mål gjorde lilltjejen sin mormor sällskap och fick uppleva målgången. Adam och jag kutade i förväg för att ta målfoto men såg dem inte i villervalan av spurtande och frustande tjejer.

Klockan närmade sig nio när vi äntligen fick slå oss ner för att avnjuta våra bakverk i gröngräset. De hade massakrerats av tillvaron i min ryggsäck men gav ändå njutning och ytterligare en kommentar från födelsedagsbarnet. Kaffesugen plockade jag upp termosen ur väskan men när jag kände dess vikt insåg jag att jag missat att fylla den.

- Har det varit en bra dag? frågade jag den halvsovande nyblivna nioåringen när han bäddat ner sig för kvällen ett par timmar senare än vanligt.
- Jaa, vilken underbar dag, svarade han och log sitt sötaste leende.
- Det var nog tionde gången, sa jag och förstörde magin.
- Vadå? undrade han.
- Det var inget, sov gott älskling, sa jag överstrykande och levererade den sedvanliga pussen för att lämna honom somnande med ett härligt och lyckligt leende på läpparna.