- Vad duktiga ni var, sa en förälder och tittade på sin dotter som en liten stund tidigare sjungit spökrock för samlade föräldrar på fritidsets musikcafé.

- Jaaa, ni sjöng så bra, fyllde en annan förälder i och klappade sin son stolt på axeln utan att med en enda stavelse förmedla stoltheten till sin sjungande telning.

Det var musikcafé och föräldrarna strömmade till för att få sig en kopp kaffe, lite skvaller och underhållning i form av barnens frivilliga insatser kring temat musik. Min dotters klass skulle framföra tre väl utvalda och inövade sånger. Min son skulle göra offentlig dansdebut då han och Breakdance-Olle skulle visa coola moves till cool musik.

Tidigare under veckan hade jag diskuterat det där med duktiga barn med en kollega. Hon hade lyssnat till Mia Törnblom och jag höll helt och hållet med kollegan och Törnblom om risken med att alltid berömma barnen för det de gör istället för det som de är. Det är en väsentlig skillnad.

- Vad du sprang idag... duktig du var.
- Snygg passning till målet... duktig du var.
- Vad fint ni sjöng... duktiga ni var.
- Vad duktig du är på att läsa... duktigt!

Duktig, duktig duktig... det är det man ska vara för att få feedback. Värst av allt är det när föräldrar och deras föräldrar betalar för prestationer. Tio kronor om du gör mål i matchen. Tjugo om du klarar det och femtio om du klarar något annat. Prestation belönas.

Däremot, vilket jag inte diskuterat med kollegan och således inte vet om Törnblom reflekterat över, så är det inte handlingarna utan egenskaperna man klankar ner på när det går snett.

Ponera att sonen glömt mössan på skolan. Säger jag då att just det var slarvigt eller hur uttrycker jag mig? Jag sa det senast i morse trots att jag funderat över det ett tag.

- Du är så slarvig, sa jag och vände mig inåt huset för att hämta min mobil innan avfärd.

Är slarvig. Plötsligt hugger jag på hela personligheten istället för på prestationen.

Under musikcaféet studerade jag Adam lite extra medan han väntade på sin tur. Som enda dansnummer i all sång och pianospel stod han och Breakdance-Olle bakom pianot och blev mer och mer nervösa ju mer det närmade sig. Jag pillade med min kaffekopp som sedan länge var tom men behövde projicera min egen nervositet på något och kaffekoppen fick duga.

De gjorde ett storartat nummer under stort jubel och rytmiska handklappningar från publiken. Jag tittade så noga jag kunde men hjärnan arbetade för högtryck för att hitta rätt formuleringar. Jag ville inte bara säga till dem hur duktiga de var i sin prestation. Jag ville att de skulle känna hur modiga de är som dansar inför hela skolan och föräldrarna. Jag ville visa hur stolt jag är som förälder till en liten kille med stort mod och rytm i blodet.

Beröm personligheten, inte prestationen...

Dansen tog slut, publiken jublade och jag började min marsch genom föräldrahavet mot de två dansanta grabbarna. Det fanns ingen formulering klar men när jag närmade mig tittade Adam oroligt och nervöst mot mig och lyfte handen. Jag tog de två återstående stegen och gjorde en high five med honom med vänstern och fick en high five av Breakdance-Olle med högern. Formuleringen var inte klar...

- Shit va coola ni är, slank det dock ur mig och när jag sa det utan att det egentligen passerat mitt förnuft kändes det riktigt meningslöst.

Dansgrabbarna tittade på mig, sedan på varandra, min Adam fnittrade till.

- Ja, det är vi, sa Breakdance-Olle och sken upp i ett enormt leende som också Adam stämde in i.

Där satt den! Jag tog dagens lärdom: Beröm personligheten, inte prestationen...