Måndagen den 10:e augusti 2009

Vi hade haft en förträfflig dag på Liseberg även om folkmängden på det lilla området var större än vad man önskar då det ska åkas karusell och bergbana i parti och minut. Det stora besökarantalet visade sig redan då vi sakta åkte omkring på parkeringen på förmiddagen utan att hitta en enda ledig plats.

- Det ligger ett parkeringshus på andra sidan ån, sa min Göteborgsboende bror som med sin lokalkännedom lotsade mig dit under tiden som min mor, sambo och de två telningarna begav sig mot ingången.

Samtliga parkeringar var fulla vilket också visade sig på de oändliga köerna inne på nöjesparken senare. Vi valde att parkera bilarna en bit bort och tog oss medelst spårvagn till Liseberg där min sambo, barnen och min mamma redan gjort entré och hunnit med ett par vådliga rundturer innan vi mötte dem vid en centrifugerande attraktion vid namn Jukebox.

Dagen gick och lilltjejen som bestämt sig för att åka allt som hennes längd tillät hann med att få håret blåst i alla riktningar med hjälp av bland annat Jukebox och Lisebergsbanan.

Lyckliga och saliga började vi inse att dagen gick mot sitt slut varpå vi bestämde att jag och min mor skulle hämta bilarna medan resterande medlemmar i vårt gäng, det vill säga resterna av min familj och min bror, skulle ställa sig i den eviga kön till Flumeride och sedan möta upp utanför.

Min ömma moder och jag gick till spårvagnens hållplats och passerade en bänk där det satt två ynglingar i mellersta tonåren. När vi korsat spåren och fattat posto vid rätt plats hade vi ynglingarna rakt framför oss. Den äldre av dem, med en svart t-shirt och Türkie eller liknande tryckt på bröstet som ett avslöjande om hans ursprung, halade fram en kniv ur innerfickan och började hacka i den träbänk han satt på. Hans kamrat, den yngre, följde hans exempel varefter flisor från bänken började garnera den tuggummifyllda asfalten vid deras fötter.

Jag tittade på skådespelet och funderade kort över om de borde tillrättavisas. Snett till vänster såg jag en annan man i min egen ålder och med två döttrar vid sin sida som också tittade på tilltaget och hans något förargade blick men återhållna kroppshållning avslöjade att hans tankar förmodligen gränsade vid mina.

- Man vågar ju inte, sa jag tyst till mamma som stod och bevittnade samma aktivitet.
- Nä, man gör ju inte det, svarade hon kort.

Spårvagnen kom. Vi klev på. Mannen med flickorna klev på. När vår spårvagn gnisslade igång söderut satt ynglingarna kvar på bänken. Täljande, huggande, skrapande. Meningslös förstörelse som de kan ägna sig åt i lugn och ro till stumma beskådares förargelse. Jag antar att åskådarnas tysta ogillande på ett djupare plan var hela motorn i skadegörelsen.

Den blå spårvagnen skramlade ett par hållplatser söderut mot Mölndal innan vi klev av samtidigt som mina funderingar fortsatte. Jag bannade mig själv för min feghet men skrämdes också av tanken över vad som jag trodde skulle hänt om jag konfronterat dem.