Jag har flyttat
Tills vidare hittar ni mig här: www.coolapappor.se/segapappan.
Tills vidare...
Fredagen den 29:e januari 2010
- Fredric, kom och kolla, hojtade min sambo som i vanlig ordning lyckades ropa på mig åtta sekunder efter att jag buffat ner ändalykten i TV-soffan.
- Vad är det? ropade jag lagom högt tillbaka för att inte väcka sjuåringen eller nästan-tioåringen som slaggat in på sina respektive rum efter en ovanlig sen vardagskväll med Robinson på TV.
Det händer förresten ganska ofta att hon lyckas hojta till när jag fått ungefär åtta sekunders ro i stillasittande eller liggande position. Hon verkar ha ett sjätte eller sjunde sinne för just det. Antingen är det efter åtta sekunder eller så är det mitt i uppgörelsen av något sportevenemang på TV.
- Kom bara, svarade hon fordrande vilket fick mig att höja ögonbrynen och sega mig upp ur soffan.
De sexton trappstegen till övervåningen avverkades i åtta steg och när jag svängt höger och vridit huvudet såg jag först den gula kungakronan och sedan resten av coolapappor.se.
- De vill ha bloggare, sa hon och släppte för ögonblicket blicken från Martin Melins orakade haka.
En stund senare hade jag skrivit ett par rader om mig och mitt bloggande och knappt tre dygn senare sitter jag och skriver mitt första inlägg.
Sega pappan har varit mitt alias. Numer lägger jag med stolthet till epitetet cool.
Häng med dit! Tills vidare hittar ni mig på...
http://www.coolapappor.se/segapappan/
Endast det bästa är gott nog
Mina barn och deras mor samlades runt köksbordet medan jag gick sista vändan mot spisen ett par dagar innan min dotters födelsedag.
- Vad vill du ha till middag på din födelsedag, frågade min sambo sin dotter samtidigt som jag ställde ner sista karotten med mat på bordet.
- Fiskpinnar och potatismos, svarade dottern glatt och tittade sedan på den karott som just anlänt till bordet. Hennes ögon vidgades en aning när hon såg just fiskpinnar ligga uppradade framför henne.
- Ojdå, då vill jag ha köttbullar och stuvade makaroner istället, ändrade hon sig glatt och ovanligt snabbt.
Johanna och jag växlade blickar över bordet. Min blick var förhoppningsfull och glad då jag personligen uppskattar den nämnda anrättningen. Min sambo är väl inte lika förtjust i det eftersom hon, som demi-vegetarian, får hålla sig till de betydligt torrare quornbullarna.
Blicken vi växlade handlade egentligen inte om köttbullarnas lov utan snarare det opretentiösa valet. Vi hade nog föresatt oss att hämta Kinamat eller svänga förbi Burger King på vägen hem men istället kom en riktig vardagsklassiker fram. De där små telningarna slutar aldrig att förvåna.
Vi hade en liknande situation i somras när vi pratade om vad vi ville göra på semestern. Alicia var glasklar i sin önskan:
- Jag vill att vi går ner till ån och fiskar...
En opretentiös önskan när man som förälder förväntat sig Barnens Gård, Astrid Lindgrens Värld, Skara Sommarland, Liseberg, Legoland eller Gröna Lund som förslag.
Å andra sidan kan jag förstå henne... En förmiddag vid den stilla ån. Limpmackor med stekta ägg. Solen som tittar in mellan löven. Ett guppande flöte. Löv på rymmen som sakta flyter förbi. Det låter faktiskt mer lockande än fyrtiofem minuters kö till Flume Ride.
Dubbel kärlek
Födelsedagsuppvaktning i Alicias koja
För drygt sju år sen satt jag med min då drygt tvåårige son vid köksbordet hemma hos min gode väns lika goda föräldrar. Vi hade gjort den årliga skogsturen och hittat en lämplig gran inför den stundande julen. Den skulle pryda sin plats i vår centralt belägna bostad där min sambo i just det ögonblicket satt med en relativt stor mage i vädret innehållande det som senare visade sig vara vår dotter.
Jag minns att min gode väns lika goda mor undrade hur det kändes för mig med det väntande tillskottet i familjen varpå jag försiktigt försökte förklara min lilla oro. Inte oron över själva förlossningen eller hälsan därikring, vilket jag naturligtvis också oroade mig för, utan oron över att kärleken inte skulle räcka till.
Det var så fullständigt omtumlande och maximalt kärleksuppfyllande med det enda barn vi hade. Så obeskrivligt rent och fullt av känslor att jag uppriktigt oroade mig över att min kärlek skulle räcka till ytterligare ett barn. Jag var orolig över att kärleken till Adam skulle spilla över på det nya livet och på så sätt inverka på mina känslor för honom.
Så fel jag hade.
Det gick ungefär en månad, fram till den tjugonde januari 2003, då jag plötsligt (nåja!) satt på kanten av den rostfria förlossningssängen med en nyförlöst flicka i famnen. Hon sov och var inlindad så att det enda som syntes var ett par stängda ögon, en bit av pannan och en ytterligt liten nästipp.
Sittande där kom lösningen på mitt problem. En sådan där stund då all oro för något förbyts till något annat. Trots att jag tidigare ansett mig fullständigt uppfylld av kärlek och oförmögen att älska mer så slog det mig med samma kraft som niohundrafemtiofyra dagar tidigare då det varit Adam som legat inlindad i min famn; den nya kärleken. Den nya kärleken, lika stor och oförståelig. En kraftfull spark som rensar bort allt annat och bara låter tårarna tala.
Det har gått sju år sedan jag satt med tårfyllda kinder i förlossningssalen. Idag fyller hon sju år och allt hos henne har förändrats, utvecklats och förädlats. Kärleken till henne är dock oförändrad.
Och det bästa av allt: kärleken är fullkomligt och villkorslöst besvarad.
Grattis på sjuårsdagen prinsessan Alicia, jag älskar dig!
2009 i backspegeln
Som brukligt är skall det nyligen avslutade året sammanfattas medelst rubricerade återblickar. Naturligtvis vill jag hänga på denna trend och presenterar nedan ett antal händelser och minnen som jag kommer att ta med mig in i 2010 och möjligen också vidare mot framtiden.
ÅRETS SHOPPING
I januari gjorde vi en resa till England som startade med några dagar i Bournemouth på engelska sydkusten och avslutades i ett hektiskt London. Naturligtvis stod shopping på schemat en av dagarna i storstaden och vanligtvis förvandlas jag till en butter svans som med eller utan knot följer barnens mor när sådan aktivitet avhandlas. I Londonvimlet greps jag dock av initiativlusta som renderade i ett par rosa jeans till min fantastiska dotter. Läs mer om det här.
ÅRETS FOTBOLLSÖGONBLICK
Som fotbollsnörd skulle jag kunna plocka fram ett motlägg i Ungern eller en fullträff i Österrike som årets fotbollsögonblick men jag anser att dessa triviala händelser är alldeles för opersonliga. Mitt fotbollsögonblick dök upp i slutet av september någon gång mellan fyra och fem en söndagseftermiddag. På förmiddagen samma dag hade jag matat min son med inlägg hemma vid det hemmasnickrade fotbollsmålet i impregnerat trä.
- Det är bra att kunna nicka, minns jag att han sa då vi fyllde depåerna med mat innan matchen.
Vi fick en hörna i mitten av första halvlek.Bollsäkre Albin stegade upp mot hörnflaggan och Adam fanns på plats i straffområdet. Bollen seglade in och en halvmeter från målet vid bortre stolpen satte Adam fram pannan och kunde göra sitt livs första nickmål.
Trots en väl inövad målgest glömde han bort denna i sin iver att springa rakt mot sidlinjen där hans stolte far stod med en fånigt flin klyvande ansiktet från öra till öra.
- Jag gjorde det, pappa, sa han strålande sedan han stannat en halvmeter framför mig.
ÅRETS BALANSAKT
Det var en påtagligt bekymrad liten tjej som följde med sin mor in i katakomberna under sporthallen i Kalmar. Johanna rapporterade om kaoset när hon slöt samman med mig, sina föräldrar och Adam uppe på läktaren en stund efter avlämnandet. Alicia hade motvilligt lämnat sin mors trygga hand.
Sporthallen var relativt full med folk, enligt tidningarna drygt 700 personer, när det blev dags för Alicias grupp att äntra golvet för att visa upp sina färdigheter.
Man lär känna sina barn genom åren och trots ett långt avstånd kunde jag känna hennes oro inför aktiviteterna. Eller var det min egen oro? De hade suttit länge, tänk om hon glömt kissa? Tänk om hon snubblar och slår sig? Tänk om...? Tänk om...?
Alicia klev dock rakryggad in och gjorde bakåtkullerbyttor och annat med bravur. När den stora bommen nalkades var gympaledaren borta och jag förväntade mig att Alicia skull vänta in ledaren. Jag hade dock fel. Alicia klättrade upp på bommen, ställde sig med ena benet framör det andra, sträckte armarna rakt ut och vandrade över bommen som om den varit en halvmeter bred.
- Vilken balans hon har, sa hennes mormor som suttit lika tyst som jag.
- Ja, svarade jag samtidigt som oron rann av mig.
ÅRETS BLOGGROOKIE
Möjligen är jag en aning partisk men finafynd är en trevlig blogg (jag omnämns dessutom titt som tätt).
ÅRETS BIL
Vi har länge pratat om att skaffa ny bil men behövde dotterns hjälp innan det verkligen blev av. Läs mer om det här.
ÅRETS BOK
Förbryllad som man blir på Ge-Kås i Ullared stod jag i valet och kvalet framför den enorma hyllan med pocketböcker. Till slut valde jag mellan tre böcker. Att det till slut blev Nattfåk av Johan Theorin var en ren slump. Ändå blev det den absolut bästa bok jag läst under 2009.
ÅRETS JULKLAPP
Jag siade ju om att min egen bok skulle bli årets julklapp men kan i efterhand erkänna att jag hade fel. Handelns utredningsinstitut utsåg spikmattan men i vår familj blev den distanserad med hästlängder.
Årets julklapp i min familj/släkt blev utan tvekan huvtröjan som delades ut till fler än hälften av de manliga julklappsmottagarna.
Det var det året och man ska väl skriva något underfyndigt och klokt som sammanfattning men jag har inte förmågan, i alla fall inte just nu eftersom barnen står med full klädsel och hjälmar på i väntan på sin far. Kylan har slagit till i Möretrakten. Ambitiösa pappor, jag är inte en av dem, har lagt ett par dagar på att spola is. Naturligtvis ska vi hedra dem genom att lägga ett par åttor på isen.
Väl bekomme och förhoppningar om bra glid under 2010 (hade egentligen velat skriva 2LAX10 men det är väl redan förlegat...).
Årets julklapp
Det sägs att spikmattan är årets julklapp enligt något allvetande handelsinstitut. Jag håller inte med så idag, en månad före jul, presenterar jag årets julklapp enligt Sega pappan.
I ren egoistisk anda utser jag härmed boken SEGA PAPPAN 2008 till årets julklapp. Den är alldeles färsk och publicerades idag, den 24:e november 2009. Innehållet är allt bloggmaterial från 2008.
Läs mer och beställ den här.
>
Förra årets kioskvältare är också ett hett tips för julklapssäcken. Mer info om den finns här.
Åtta äggvitor och två kuddar
Att slänga ihop Pasta Carbonara till fyra personer och några lunchlådor är ingen större match. Inte ens när en av grytorna ska vara vegetariska och innehålla ett märkligt baconsubstitut som enligt uppgift ändå är ganska välsmakande.
Problemet uppstår när man använt åtta äggulor i matlagningen och har kvar lika många äggvitor. Tips mottages tacksamt om hur man lämpligast gör sig av med dessa. Visst kan man slänga ihop nån smaskig maräng men det är inte riktigt min grej. Testade marängvarianten en gång men fick ett resultat som närmast liknade koskit när de flutit ut på plåten.
Stod denna gång med mina äggvitor och funderade på att hälla ut dem i vasken vilket jag gjort ett antal gånger. Problemet då är ju att det geggar ihop sig och hindrar vatten och annat att ens ta sig fram till silen. Funderade också på att hälla dem rakt ner i papperskorgen under diskbänken men drog mig till minnes senaste gången jag gjort detta vilket fick till följd att det rann rakt igenom och gjorde ett jämntjockt och segt snigelspår från diskbänken till ytterdörren. Ett snigelspår som jag inte hade lust att torka upp en gång till.
- Kan du komma lite, hojtade min sambo när jag funderade på mina äggvitors vidare öde.
- Ta med en påse, ropade hon när jag precis börjat gå för att se vad hon ville.
Jag fann henne tråcklandes med ett par gamla kuddar som för länge sedan passerat sin livskurvas höjdpunkt. När jag ombesörjt det jag blivit tillbedd, det vill säga att trycka ner de två kuddarna i ICA-kassen som jag tagit med slogs jag av den briljanta iden att marinera kuddarna med mina äggvitor och sedan omgående bära ut dem till soptunnan.
En sedvanlig kasse från ICA blir relativt välfylld av två ordinära kuddar men jag hoppades ändå att åtta äggvitor skulle finna sin plats bland den mjuka bomullen. För att bereda plats för äggvitorna så tryckte jag till den översta kudden så att en lagom stor grop bildades med plats för åtta äggvitor. Problemet var dock att när jag lyfte handen från den lilla gropen så reste den sig och fyllde åter ut påsen till bredden.
Skam den som ger sig, tänkte jag och körde ner en träslev mot kudden och hade således plats att hälla i mina äggvitor. Trots att problemet från början varit banalt var jag rätt nöjd med min finurliga lösning.
Jag hade dock inte räknat med alla följder. När jag avlägsnade träsleven som skapat gropen ville kudden återigen fylla påsen till bredden. Den för äggvitor avsedda lilla gropen slätades såligen ut och gropens innehåll hade inte längre någonstans att ta vägen. Åtta äggvitor klättrade långsamt ur påsen, rann på dess sidor och bildade en stor rund pöl på köksgolvet.
Uppskattningsvis hamnade sex äggvitor på köksgolvet, den sjunde bildade ett kletigt snigelspår genom hallen och den åttonde låg lyckligt inbäddad bland kuddarna.
Nytt utseende, mera liv
Nu har det varit dött länge nog på den här bloggen... Vet inte vad som flög i mig när jag ville leva bloggliv med svart, grått och orange men konstigt blev det och motivationen blev där efter.
Nu har jag efter bästa förmåga gjort om utseendet här på Sega pappan. Okej, det är lite polkagriskänsla och husmorsvarning. Okej, aningen tjejigt är det kanske också. Det är väl inte speciellt manligt med en bordsduk på sidan men den kommer att dyka upp i ett annat sammanhang framöver. Ni som sett min bok på vulkan.se kan möjligen ana sammanhanget.
Så... nu tänker jag njuta av den här bloggen igen...
Jag fegade ur
Vi hade haft en förträfflig dag på Liseberg även om folkmängden på det lilla området var större än vad man önskar då det ska åkas karusell och bergbana i parti och minut. Det stora besökarantalet visade sig redan då vi sakta åkte omkring på parkeringen på förmiddagen utan att hitta en enda ledig plats.
- Det ligger ett parkeringshus på andra sidan ån, sa min Göteborgsboende bror som med sin lokalkännedom lotsade mig dit under tiden som min mor, sambo och de två telningarna begav sig mot ingången.
Samtliga parkeringar var fulla vilket också visade sig på de oändliga köerna inne på nöjesparken senare. Vi valde att parkera bilarna en bit bort och tog oss medelst spårvagn till Liseberg där min sambo, barnen och min mamma redan gjort entré och hunnit med ett par vådliga rundturer innan vi mötte dem vid en centrifugerande attraktion vid namn Jukebox.
Dagen gick och lilltjejen som bestämt sig för att åka allt som hennes längd tillät hann med att få håret blåst i alla riktningar med hjälp av bland annat Jukebox och Lisebergsbanan.
Lyckliga och saliga började vi inse att dagen gick mot sitt slut varpå vi bestämde att jag och min mor skulle hämta bilarna medan resterande medlemmar i vårt gäng, det vill säga resterna av min familj och min bror, skulle ställa sig i den eviga kön till Flumeride och sedan möta upp utanför.
Min ömma moder och jag gick till spårvagnens hållplats och passerade en bänk där det satt två ynglingar i mellersta tonåren. När vi korsat spåren och fattat posto vid rätt plats hade vi ynglingarna rakt framför oss. Den äldre av dem, med en svart t-shirt och Türkie eller liknande tryckt på bröstet som ett avslöjande om hans ursprung, halade fram en kniv ur innerfickan och började hacka i den träbänk han satt på. Hans kamrat, den yngre, följde hans exempel varefter flisor från bänken började garnera den tuggummifyllda asfalten vid deras fötter.
Jag tittade på skådespelet och funderade kort över om de borde tillrättavisas. Snett till vänster såg jag en annan man i min egen ålder och med två döttrar vid sin sida som också tittade på tilltaget och hans något förargade blick men återhållna kroppshållning avslöjade att hans tankar förmodligen gränsade vid mina.
- Man vågar ju inte, sa jag tyst till mamma som stod och bevittnade samma aktivitet.
- Nä, man gör ju inte det, svarade hon kort.
Spårvagnen kom. Vi klev på. Mannen med flickorna klev på. När vår spårvagn gnisslade igång söderut satt ynglingarna kvar på bänken. Täljande, huggande, skrapande. Meningslös förstörelse som de kan ägna sig åt i lugn och ro till stumma beskådares förargelse. Jag antar att åskådarnas tysta ogillande på ett djupare plan var hela motorn i skadegörelsen.
Den blå spårvagnen skramlade ett par hållplatser söderut mot Mölndal innan vi klev av samtidigt som mina funderingar fortsatte. Jag bannade mig själv för min feghet men skrämdes också av tanken över vad som jag trodde skulle hänt om jag konfronterat dem.
En till som jag
Jag har filurat på ett inlägg om min lilla åldersnoja som långsamt börjar komma över mig men har inte riktigt hittat de rätta formuleringarna. När jag damp ner på min arbetsplats idag hittade jag ett e-post från en kollega som levererade en länk till en krönika som hon tyckte stämde överens med mitt sätt att skriva.
Efter två genomläsningar och ett stort antal igenkännande leenden kunde jag också konstatera att innehållet till stor del återspeglade det som jag velat skriva.
Möjligen återkommer jag med ett inlägg om min egen åldrande upplevelse men jag föreslår att ni läser Peter Karyds krönika som på ett lysande sätt belyser det som jag upplever. I vissa fall på pricken precis exakt på samma sätt som jag reagerat.
http://www.bloggfamiljen.se/2009/05/16/peter-karyd-6/
Åttiosju pannor
Jag öppnade dörren till badrummet med avsikten att riva av en badrumsstädning men fick se en blå platt tingest sticka ut under badkaret. Badrumsvågen...
För tre månader sedan stod jag senast på en våg i samband med en viktklubb på jobbet. Jag hoppade av både vågen och viktklubben eftersom jag ville komma bort från den pressen, från snacket och framförallt från sneglingarna ner på lunchtallriken de dagar då den medhavda lunchen inte var riktigt så hälsosam som önskvärt.
Min känsla har varit att byxorna spänt lite mer än brukligt och att en del tröjor stramat över buken på ett sätt som talar sitt tydliga språk den senaste tiden.
För drygt tio år sedan lämnade jag en tvåårig sejour i Göteborgsområdet och bar då på åttiosex kilo varav tio tillkommit under de två åren som säljare på ett reseföretag i Kungsbacka. Jag började spela fotboll igen när jag kom tillbaka till ljuva ostkusten och kilona rasade ner till strax under åttiostrecket där de höll sig fram till för något år sedan då visaren sakta tuggat sig upp mot åttiofem som en följd av att fotbollsträningen tyvärr är avslutad och inte ersatts med någon annan rörelse av samma dignitet.
Idag ställde jag mig på vågen igen. Jag tvekade länge men klev till slut upp utan att titta ner på visaren. Genom fönstret beskådade jag en guldbröstad fågel på uthustaket medan jag funderade på om jag skulle kliva av utan att titta.
- Jag blir glad om det inte är över åttiofem, sa jag högt till mig själv.
- Va sa du? undrade min dotter som tveksamt stack in huvudet genom dörren.
- Ingenting, svarade jag och tittade ner.
Åttiosju kilo. All time high! Inget att skryta över och ett BMI som skriker övervikt i röda siffror.
Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu... Ärligt så känner jag mig smärtare än när jag återvände från Göteborg men vikten har ju sagt sitt. Dessutom hade jag andra referensramar då. Då skulle jag slå mig in i ett division 3-lag, nu är målsättningen lite lägre.
Men... jag tog tillbaka min plats i division 3 för tio år sedan. Jag borde klara av att trippa ner till åtminstone under åttio den här gången. Att ta plats i ett lag är däremot en betydligt bättre målsättning än att nå en viss vikt. Jag behöver en målsättning. Jag behöver en målsättning illa kvickt!
Nu ska jag städa toaletten.
Fredagen den trettonde
Klockan närmade sig tjugo i sex på fredagseftermiddagen då jag och barnen lämnade hemmet för att hämta min sambo på flygplatsen. Hon skulle ankomma från Stockholm medelst flygplan.
Bakom oss i hemmet lämnade vi hackade grönsaker, sedvanlig vitlökssås och tacofärs. Klart för intag efter upphämtning av en styck moder och sambo.
Fredagen den trettonde. Om man vill vara skrockfull kan man vara det. Om man vill kan man måla fan på väggen och skämta om flygresor på just detta datum. Lite otur kan den skrockfulle vänta sig och det borde kanske hänt något.
Katten borde ätit upp tacofärsen. Flygplanet borde i alla fall vara minst en timme försenat. Vi borde fått punktering på bilen eller i alla fall lite soppatorsk.
Det var ett bräckligt upplägg för eftermiddagen och kvällen. Det var många kritiska punkter som skulle passeras men trots det ödesdigra datumet gick hela planen i lås.
För ovanligheten skull kunde planen smärtfritt förlöpa. Om det berodde på datumet eller någon typ av slump låter jag vara osagt.
Gamla Sega Pappan går i graven
Torsdagen den 12:e mars 2009
Min gamla blogg finns inte mer
Efter drygt ett och ett halvt år är bort min gamla blogg på aftonbladet.se raderad. Det var inte utan vissa känslor som jag gjorde det slutgilitiga klicket och lät inlägg och kommentarer trilla i cyberglömska.
Lite emotionella minnen finns dock kvar. Den uppmärksammades ju bland annat av tidningen Föräldrar & barn för en tid sedan... Det blev en bok på Vulkan av det första halvåret (kolla här). Det kommer att bli en bok av 2008 också men det är lite jobb kvar med det.
Det var trevligt så länge det varade men till slut blir det dags att gå vidare.
God jul!
Bättre sent än aldrig?
- Ska vi fira JUL? sa min dotter med stort eftertryck när vi avslöjade söndagens planer ett par dagar innan.
- Ja, sa jag.
Det har liksom fallit sig så i år att vi firar fjolårets jul den åttonde mars. Den traditionella julfikan med min sambos barndomsvän har liksom inte blivit av och nu när vintern börjar släppa sitt grepp om vår omvärld så fick vi till det. Visserligen var lussekatterna utbytta mot kycklingfiléer och pepparkakorna mot kladdkaka men presenterna var desamma. Flitiga och förutseende som de två barndomsvännerna är så var klapparna inköpta och inslagna redan innan jul vilket föranledde att tomtar och girlanger prydde paketen.
Det jobbas varannan helg. Barn blir sjuka och några åker på semester. Någon helg är det fotbollsturnering och dagarna bara går. Julförberedelser blir mellandagar. Nyår blir sportlov och plötsligt sitter man där den åttonde mars och firar jul.
Det hade nog ändå smakat med glögg men den tanken svävade förbi först då jag satte in disk i diskmaskinen efter tillställningen. Glöggmuggarna går dock inte att diska i maskinen så just i det ögonblicket tedde sig inte glöggidén särskilt attraktiv i alla fall.
Grattis broder!
I slutet av sjuttiotalet eller möjligen början av åttiotalet gjorde jag två fatala misstag. Jag tror det var en lördag eller söndag då jag låg på den gröna heltäckningsmattan framför TV-soffan och avnjöt något sportevenemang på TV. Förmodligen var det tipsextra eftersom det i princip var den enda sport som erbjöds. I soffan, en dryg meter bakom mig satt den äldre av mina två storebröder och tittade på samma evenemang. Retsamt långsamt förflyttade han sina fötter närmre och närmre mitt ansikte tills tubsockan nuddade min näsa.
- Lukta! uppmanade han och det var i det ögonblicket jag gjorde det första misstaget.
Om jag i det läget bett honom lägga av och flyttat på mig hade det förmodligen varit frid och fröjd. Jag reagerade inte så. Jag tog ett djupt andetag och sniffade. Misstag nummer ett.
- Mmmm... det luktar popcorn, sa jag sedan vilket var misstag nummer två. Visserligen var dåtidens popcorn fjärran från nutidens micropop men lukten var densamma.
Efter dessa två misstag hände det naturligtvis flera gånger att den sex år äldre brodern kom jagandes med ett par svettiga tubsockor.
- Det luktar popcorn, det luktar popcorn... hojtade han varefter de avtagna strumporna skulle tryckas mot stackars lillebrors näsa.
Det finns dock värre incidenter som denne retsamme storebror iscensatt. Jag minns med tydlighet hur han kom kutande från köket och sa:
- Jag har en fis på gång!
Via hallen vek han tvärt vänster in i mitt rum varefter han hoppade upp och satte sig på min huvudkudde.
En annan episod av våra liv minns jag också väl. Jag vet inte upprinnelsen till det men avslutningen är glasklar. En avslutning som jag lyft fram som ett avskräckande exempel för mina egna barn.
- Gör du det där en gång till så slänger vi ut dig i snön, sa min far till sin son, tillika min bror, som för tillfället endast var iklädd ett par ljusblå kalsonger med y-front.
- Det skulle ni aldrig göra... svarade storebror uppstudsigt.
- Testa, sa pappa med sitt karaktäristiska pillimariska leende.
Han gjorde det igen. Pappa tog hans armar och mamma hans ben. Jag öppnade villigt ytterdörren och ut kånkades storebror och placerades i en snödriva bredvid trappan till huset. Precis innanför tröskeln stod jag och min andra bror och jag minns inte säkert men jag är relativt övertygad om att vi skrek av förtjusning.
Idag, den tredje mars, fyller denna retsamma broder år. Hade det inte varit för mina påminnelser emellanåt så hade han säkert glömt bort sina popcornstinkande tubsockor.
Så, tack då storebror. Tack för doftminnet som jag påminns om varje gång det luktar popcorn. Dessutom; grattis på födelsedagen!
Vad gör era barn vid datorn?
Storpojken och hans kompis kom skramlande uppför trappan hemma i vårt sekelgamla hus. På övervåningen, strax till höger om trappan, satt min sambo vid datorn och pysslade med något samtidigt som hon nyttjade YouTube som jukebox.
- Oh, är det juttubb? undrade sonens kamrat uppspelt.
- Får jag visa en skitrolig grej?
Sambon accepterade och sökte på det som kamraten föreslagit varefter följande visades på skärmen:
http://youtube.com/watch?v=nmXL6-F3vZQ
- Fy vad hemskt, sa min sambo och tittade långt efter sin dotter som först nyfiket medverkat men sedan blundat och slutligen gått tillbaka till sitt rum.
- Men kolla den där, den är inte så farlig, sa kamraten och pekade på en orange filur med gul hjälm.
http://youtube.com/watch?v=Ii8UoZXNbJ8
Senare samma kväll blev jag av min sambo förevisad dessa två makabra filmsnuttar och blev i min överbeskyddande iver bestört.
Vi skulle aldrig tillåta vår nioåring att titta på saker som liknar det här. Möjligen är vi löjligt överbeskyddande men den här typen av smörja är på andra sidan gränsen för vår del.
Är detta lämpligt för nioåriga pojkar? Är vi onödigt överbeskyddande som förbjuder våra barn att se sånt? Kommer våra barn att bli räddhågsna sängvätare för att de inte får ta del av världens ondska?
- Får han titta på sånt för sin pappa? frågade jag min son i allvarlig ton.
- Näe, han har sett det hos en kompis, svarade han.
Vet ni vad era barn gör vid datorn när ni inte hänger över deras axel? Ovanstående exempel är kanske skapligt harmlösa men just nu rör det sig om nioåriga killar. Vad kommer sen? Vad ska egga deras sinnen när de kommer i tonåren? Man skjuter ju gränsen framför sig hela livet och vill se och uppleva mer och mer.
Jag möttes på dagis av en femårig dagiskamrat till min lilla dotter häromdagen. Han hade varit hos oss på barnkalas två dagar tidigare och kände nog en viss gemenskap med mig eftersom han började berätta.
- Först hade jag en kniv och när jag dödat den första jätten fick jag ett svärd, sen kom jag till den andra jätten som jag dödade, huvudet åkte av på han. Då fick jag gevär och sånt så jag kunde skjuta alla.
Den killen har tio månader kvar till sin sexårsdag och pladdrar väldigt sällan om annat än det som han dödat och läskiga robotar. Samma kille berättade på min dotters kalas om en mardröm som han haft.
Jag tror att vi har kontroll över hur våra barn använder datorn hemmavid. När de är hos sina kompisar kan vi inte ha den kollen och får lita på deras föräldrars omdöme. Ibland känns det faktiskt lite osäkert.
Sex år av gränslös kärlek
En liten flicka som idag fyller 6 år och går omkring med extra högburet huvud på grund av detta faktum.
Medan hon låg i sin mammas mage gick jag runt och funderade på kärlek. Jag tvivlade faktiskt på att kärleken skulle räcka till ytterligare ett barn. Den kärlek som jag kände till hennes storebror var så enorm och omtumlande och jag kunde inte för mitt liv förstå hur det skulle gå att dela den kärleken på två barn. Jag ville inte att kärleken till sonen skulle halveras eller ens förminskas ett enda dugg. Jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle kunna ha så mycket kärlek i mig att det skulle räcka till det kommande barnet.
Men jädrans så fel jag hade.
Alla funderingar om att dela kärleken visade sig vara fullständigt felaktiga. Ett fatalt missförstånd, eller brist på förstånd, från min sida. Att kärlek kunde dubbleras hade jag inte ens funderat över.
Det är så oförvanskat vackert. Det är värme och tillgivenhet. Det är kärlek med sådan kraft att allt annat känns överkomligt. Det är så gränslöst och överseende. Att få uppleva denna kärlek är en gåva som är mångt mycket större än varenda paket vi möjligen kan ge henne på födelsedagen. Att ha två barn är dessutom att få uppleva den dubbelt.
Grattis på födelsedagen min älskade lilla flicka.
Vi är tillbaka... We´re back!
Jag är hemskt ledsen att jag låtit bloggen vara ouppdaterad och tom ett tag. Ingen är lika ledsen över det som jag men min sedvanligt taskiga timing har slagit till igen...
Anledningen till det lilla uppehållet är en liten semestertripp som jag och min familj varit ute på. Vi tog en stor mängd resväskor och drog till England vilket jag säkert får anledning att återvända till senare.
Så var det det där med den dåliga timingen. Jag håller ju på att flytta min blogg från AB till hit och gjorde det precis innan vi drog iväg vilket har lett till den här bloggen bara innehållit ett enda inlägg vilket sett riktigt tråkigt ut.
Bad timing part II: Just som vi drog iväg till England kom årets första nummer av tidningen Föräldrar och barn ut... I detta nummer med ett avsnitt om pappabloggar där jag är med på ett hörn. Jag önskar att jag kunde länka till det men jag hittar det faktiskt inte på deras hemsida. Ni som vill söka kanske finner nåt här. Säg gärna till mig om ni hittar nåt.
Nyårslöften
- Har du något nyårslöfte? frågade jag min snart sexåriga dotter under nyårsaftonens kväll.
- Vad är ett nyårslöfte? undrade hon och tittade på mig med nyfikna ögon.
Jag förklarade så gott jag kunde innebörden av ett nyårslöfte varefter hon funderade en lång stund. Under tiden granskade jag henne och kom fram till att hon verkade fundera febrilt vilket fick mig att hoppas på nya bevingade ord från denna kloka lilla flicka.
- Nä, sa hon sedan kort och försvann.
- Har du något nyårslöfte? frågade jag min åttaåriga son en halvminut senare då han studsade förbi.
- Nä! svarade han och studsade vidare.
- Har du något nyårslöfte? undrade min sambo när jag slog mig ner bredvid henne i soffan efter att ha studerat de förvånansvärt omfattande fyrverkerierna i det lilla småländska samhället där vi befann oss för stunden.
- Nä! svarade jag relativt snabbt men med viss tvekan.
Efter en stunds funderande drog jag mig dock till minnes ett litet löfte om nyårslöfte som jag givit mig själv någon månad tidigare.
- Jo, det har jag, flikade jag in eftersom sambon tagit upp en annan tråd med svärmor som satt i soffan mittemot.
- Jag ska sova mer...
Svärmor tittade på mig och verkade fundera lite innan hon tog till orda.
- Det är inte så dumt..., sa hon sedan.
Nä, baskemej. Det är inte så dumt. I synnerhet som det inte handlar om att ligga längre i sängen om helgmorgnarna utan snarare om att komma ner i bingen i själig tid.
Vi bär nog alla på saker som vi vill ändra på hos oss själva. De saker jag finner hos mig själv är ofta relaterade till slarv, slöhet, ineffektivitet och ovilja. Jag uppfattar det som om huvudet inte alltid hänger med. Att nuet inte är lika viktigt som framtiden eller dåtiden. Detta ska jag lösa med sömn... Minst sex timmar per natt.
