Jag har en dotter.

En liten flicka som idag fyller 6 år och går omkring med extra högburet huvud på grund av detta faktum.

Medan hon låg i sin mammas mage gick jag runt och funderade på kärlek. Jag tvivlade faktiskt på att kärleken skulle räcka till ytterligare ett barn. Den kärlek som jag kände till hennes storebror var så enorm och omtumlande och jag kunde inte för mitt liv förstå hur det skulle gå att dela den kärleken på två barn. Jag ville inte att kärleken till sonen skulle halveras eller ens förminskas ett enda dugg. Jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle kunna ha så mycket kärlek i mig att det skulle räcka till det kommande barnet.

Men jädrans så fel jag hade.

Alla funderingar om att dela kärleken visade sig vara fullständigt felaktiga. Ett fatalt missförstånd, eller brist på förstånd, från min sida. Att kärlek kunde dubbleras hade jag inte ens funderat över.

Det är så oförvanskat vackert. Det är värme och tillgivenhet. Det är kärlek med sådan kraft att allt annat känns överkomligt. Det är så gränslöst och överseende. Att få uppleva denna kärlek är en gåva som är mångt mycket större än varenda paket vi möjligen kan ge henne på födelsedagen. Att ha två barn är dessutom att få uppleva den dubbelt.

Grattis på födelsedagen min älskade lilla flicka.