Måndagen den 9:e mars 2009

Det kändes som vi hade ett bra upplägg inför måndagseftermiddagen. Storpojken blev erbjuden att tillbringa en stund hos en kompis medan lilltjejen skulle på gympa. Min sambo skulle för en gångs skull sluta redan vid fem och vi beslutade oss för att ta chansen till en promenad på tu man hand medan dottern gymnasticerade och sonen var sysselsatt på annat håll. Lite romantiskt gödsel på vår kärleks gräsmatta var att vänta.

Jag hade som vanligt plockat upp lilltjejen på dagis där hon framlever sin sista termin innan dagispensioneringen. Adam behövde jag inte bekymra mig över då han var i tryggt förvar tills vidare så dottern och jag beslutade oss för att inhandla köttbullar i den närbelägna affären.

Glada i hågen lastade vi in köttbullar och allehanda grosserier i bagagen och slog oss ner i bilen. Jag trampade ner kopplingen och vred tändningsnyckeln åt höger men möttes inte av det jag förväntat mig. Till en början lät det som det skulle då startmotorn drog runt ett varv. Startmotorn drog ytterligare ett varv vilket är brukligt men efter det inledande varvet brukar startmotorljudet ackompanjeras av tändningen och dess verkningar. Allt var dock tyst förutom startmotorn idoga kämpande.

Trots att mina bilmekansika kunskaper innehar betydande brister kunde jag sluta mig till, eller i alla fall misstänka, att tändningen strulade. Ett problem som jag personligen lyckades avhjälpa under vintern medelst rengöring av tändstift. Efter ett besök på en närliggande bensinstation där jag fått förklarat för mig att jag hade tur eftersom tändstift vanligtvis inte finns i sortimentet promenerade jag och Alicia tillbaka till bilen. Jag måste säga att jag blev aningen konfunderad över att jag skulle kunna välja mellan sju olika korvmenyer men att tändstift endast finns hemma "om du har tur". Statoil... 

Min sambo slöt upp bredvid den gröna saaben och den alltmer förbryllade ägaren. Nya tändstift hade ingen som helst verkan och vi satte oss samtliga i Johannas bil för att konsultera min bosninske verkstadsägare som vanligtvis höll sig i verkstan till sexsnåret om kvällarna. Den inplanerade leveransen vid barngymnastiken hade sedan länge avstyrts medelst tvång.

Han har hjälpt oss många gånger, några av dem har jag berört i min gamla blogg på aftonbladet.se:
Rödluvan och Skalman
Biljävel
Helvetes jävla förbannade bilhelvete!

Lyckligtvis har jag inte besökt verkstan på ett par månader men min förvåning var ändå stor när det var en okänd man som öppnade den låsta porten då jag bankade.

- Nej, han har sålt verkstan, svarade den okände mannen då jag frågade efter min bosninske mekaniker tillika den uppenbarligen före detta ägaren.

En liten bit av min värld föll samman. Som fullständigt hopplös på bilar och dess funnktion har jag förlitat mig på min mekaniker. I vått och torrt har han funnits där och fixat allt som jag inte klarat. Han har gett råd och letat reservdelar. Han har sparat pengar åt oss genom att ringa runt bland skrotarna och donat med allehanda grejer. Plötsligt var han bara borta. 

- Jag vet inte vad han gör nu, sa mannen som eventuellt uppfattade min förvirring.
- Jag kanske kan hjälpa dig framåt torsdag eller fredag, sa han sedan.

Vi åkte till verkstan för att få det glada välkomnande leendet och tala med problemlösaren som jag tror skulle ha svängt förbi vår bil på vägen hem och sedan levererat en lösning.

Schwoop.

Här stod nu en sävlig man av annat ursprung än min bosniske frälsare och sa att det skulle ta tre eller fyra dagar innan han ens kunde titta på bilen. Bedrövad och än mer konfunderad än över tändstiften på Statoil lommade jag tillbaka till Johannas bil.

- Vad gör vi nu? undrade Johanna uppgivet när jag berättat om den sålda verkstan.
- Vet inte, suckade jag.
- Vi åker hem, du får ringa runt lite imorgon, sa sambon och startade bilen.
- Pappa? sa dottern försynt från baksätet.
- Ja? replikerade jag.
- Vill du höra en sång?
- Ja, svarade jag trots att jag egentligen helst av allt ville ha tystnad.
- Mamma satt på toa och körde med sin bil... nu är den slut. Den var kort vá?