Jag är inte maktlös

Måndagen den 4:e maj 2009

Jag satt på min blå kontorsstol som är lite sliten längst ut på sitsen eftersom jag kasar fram och tillbaka där hela dagarna. Jag tyckte synd om mig själv. Klockan var strax efter åtta på morgonen och dagens första kaffe från den nyinstallerade kaffeautomaten slank ner genom strupen.

Jag var trött och inom mig påbörjades en märklig dialog.

- Jamen... du gick ju inte och la dig förrän strax innan ett ju, sa jag ljudlöst till mig själv.
- Jag var ju tvungen... höll ju på med affärsplanen ju.
- Det kunde du väl gjort tidigare?
- Då skulle jag ju hänga tvätt, diska och plocka in saker från trädgården ju.
- Var du tvungen till det då?

Vi föräldrar är förbaskat bra på att komma till jobbet på morgnarna och tycka synd om oss själva. Innan klockan ens var nio hade jag stött på ett flertal urlakade och måndagströtta föräldrar som mumlat ursäkter om att anledningen till den lilla förseningen varit barnens skor, barnens morgonhumör, barnens tandborstar, barnens klänning eller makens dåliga minne. Dessa ursäkter kommer sedan att eskalera till en munter debatt om det ljuva föräldralivet som ska företas runt fikabordet klockan tio. Då ska det jämföras, stötas och blötas. Då ska den ene visa sig bättre eller sämre än den andre och det i sig är väldigt märkligt. Är det någon som har det riktigt jävligt så ska alltid någon annan ha det värre. Är det någon som gör nåt riktigt bra så har alltid någon annan gjort det bättre.

Vi föräldrar är hemska. Alla stackars barnlösa åhörare måste tycka att det är vansinnigt fruktansvärt skittrist att lyssna till detta och på sätt och vis kan jag förstå att den nämnda och krympande skaran hamnar på ena kortänden av bordet och diskuterar mobiltelefonteknologi eller någon annan obegriplig grekiska.

En sak har trots allt grekisktalande mobiltelefondårar och infantila föräldraskrytmånsar gemensamt. Vissa tävlar i största bajsblöja eller hurtigaste unge medan andra tävlar i mobiltelefonkunskap eller om vem som kan säga flest konstiga ord på tio sekunder. Vi vill vara bäst, vi vill sticka ut, vi vill vara värre/bättre/sämre än alla andra.

Det är ju inte synd om mig. Jag gjorde mina val och på grund av dem sitter jag kvart i nio på jobbet med dagens tredje kaffekopp på behändigt avstånd från tangentbordet och suckar över att jag är trött.

Jag valde att lägga mig fem i ett i går kväll. Jag valde att avsluta budgeten i affärsplanen. Jag valde att hänga tvätt innan affärsplanen. Jag valde att ta undan mat och disk innan dess. Jag tillät Johanna ta en joggingrunda medan jag fixade barnen. Jag valde att klippa klart gräsmattan innan maten. Jag valde att ägna en stund åt besökande vänner istället för att klippa gräset. Jag valde att lägga förmiddagen vid fotbollsplanen.

Hela vägen, från morgon till kväll, gör vi våra val och dessa leder fram till där vi är i nuet. Vill jag må bra så kan jag välja att göra det. Jag kan inte välja att må bra nu men jag kan göra val som leder till att jag mår bra imorgon.

Det låter som en klyscha men val och prioriteringar är nyckeln till lycka och välmående. Usch... det lät vansinnigt klyschigt. Jag gillar inte klyschor. Däremot gillar jag att ha en poäng och det tycker jag att jag har...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0