Fryser...
Vedspisen på jobbet, till vardags inte fylld med mat.
Foto: Peter Björklund
Jag fattade inte först. Inte förrän jag gått uppför den gamla trappan och passerat den inaktiva öppna spisen i foajén och den kalla kakelugnen på mitt kontor.
Det finns kakelugnar i varenda rum på mitt jobb. Foajén ståtar med en vacker öppen spis och i köket finns den största vedspis jag någonsin sett. Trots det tog jag av jackan några minuter efter åtta och slogs av kylan. Det konstaterades att det var tretton grader och en brännare till pannan som strejkade.
För ett antal år sedan kom jag och familjen hem från julfirande hos min ömma moder. Utetempraturen låg långt under noll och innetemperaturen närmade sig nollstrecket. Ett gissel för de som fortfarande eldar med ved och som är för snåla för att slå på elpatronen.
- Vi går upp till badrummet, sa min sambo och kånkade med sig barnen till det enda rummet som erbjöd värme tack vare en elslinga i golvet.
En timme senare satt de kvar på badrumsgolvet och hade nog avverkat en och annan bok medan jag hämtat in ved, tänt i pannan och försökt få fart på värmen i huset.
- Pappa, hörde jag min då sexårige son ropa och jag studsade upp för trappan med toppluva och dubbla raggsockar.
- Är det varmt än? frågade han sedan.
- Nä, svarade jag.
Den guldfärgade kalufsen försvann snabbt in i badrummet igen och dörren drogs igen med en ljudlig smäll. Kvar stod jag och tyckte synd om mig själv. Martyren som frös.
Jag fryser idag också men har ingen värmande martyrkostym att slänga på mig. Däremot värmer jag mig med alldeles för mycket kaffe och om jag inte slutar med det tvingas jag snart blotta rumpan på en trettongradig toalett. En mindre lockande lösning.
Gnyende kvinnor
Strax efter tio på förmiddagen hade jag precis lyckats klämma ut en espresso ur den äldre av de två kaffeautomaterna på jobbet. I kön bakom mig stod tre kvinnliga kollegor i fertil ålder varav två som ännu inte fått uppleva föräldraskapets härlighet och ärlighet.
Kaffeautomaten är placerad i ett knappt tjugo kvadratmeter stort kyffe som rymmer sex mikrovågsugnar, en diskbänk, kyl, frys, två diskmaskiner och två kaffeautomater som naturligtvis är placerade längst in. Den största fördelen med automaterna är att de förser oss med kostnadsfritt svart guld i flytande form.
Vid lunchtid är det inte sällan drygt ett tjog hungriga själar som slåss om utrymmet mellan bänkarna och om de sex mikrovågsugnarna. Den som inte är vaken då kan nästan räkna med en skåpslucka i tinningen eller en diskmaskinslucka över knäskålarna.
Då jag precis skulle greppa min mugg med espresso fick jag syn på en mammaledig kollega genom dörröppningen och i samma ögonblick gjorde de tre kvinnliga kollegorna samma upptäckt. Den två månader gamla krabat som satt nöjt i sin mammalediga moders knä startade ett tio sekunder långt synkront sammanhängande läte från de tre kvinnliga och automatköande kollegorna.
De första fyra sekunderna:
– Ååååååååh...
De påföljande tre sekunderna:
– ...guuuuuud...
En lång sekund efter det:
– ...såå...
De avslutande två sekunderna:
– ...sööööt.
Jag drabbades också av den smittande livsglädjen och moderns stolthet men att iaktta passerande kvinnors moderliga gnyenden och ojanden var i det närmaste komiskt. Än mer komiskt var det dock att se intresserade män som bromsade sina instinkter att falla in i putt-i-nuttet. Coola kommentarer är uppenbarligen mäns melodi för att dölja sina faderliga instinkter gentemot putt-i-nuttande kvinnor.
– Jaså, vi har finbesök idag...hehe...
– Hehe... jaså... hehe... här har vi nästa generations IT-tekniker... hehe...
Hur jag själv reagerade? Det minns jag inte men förmodligen stod jag för en av de coolaste kommentarerna.
Vilken jävla lunch!
Torsdagen den 25:e juni 2009
- Hej, det var länge sen, sa besserwisserfjanten och kramade om den allvetande kvinnan och tittade sig noga omkring med sina vattnigt oskyldiga ögon för att registrera att alla verkligen sett den ömma aktionen. Noggrant sökte blicken efter maestros gillande men gick bet då denna tredje matador ännu inte masat sin långa och slitna lekamen från sin arbetsplats till mötesplatsen.
Så började det... sen återförenades de tre, varav den siste för dagen ynkligt ryggskadad, vid lunchbordet och de två vanliga tupparna försökte vinna den sköna jungfruns gunst genom mer och mer tillgjorda skämt om stripklubben i Skogsby. Övriga lunchintagande bordskamraters påtvingade tystnad ignorerades i sedvanlig stil. Stackars oskyldige Skogsbybon hamnade i skottlinjen för skämten men tuggade stillsamt sin baguette och hummade åt skämten.
- Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gå dit, slängde den kramande fjanten ur sig och fick vilt bifall av sin nestor.
- Fast du är väl redan stammis..., fortsatte samme idiot med en fåraktig blick i sidled där han kunde fokusera först på närmast sittande nestorn och sedan på den tuggande och tilltalade Skogsbybon för att slutligen landa blicken på den vackra mön för att plocka in poängen.
Mitt emot eländet försökte jag fortast möjligt trycka i mig min spätta med potatis och dillmajonäs. Smaken var god men målet blev att kunna avsluta för att sjappa till lugnet på mitt kontor och en kopp svart kaffe i välkommen tystnad.
Gudskelov är veckan snart slut. Dessa ständiga skämt och samtal om exakt samma saker gör mig galen. Visst... det var kul med stripskämt för två veckor sedan men under två veckors utdragen långbänk har malandet fortsatt.
Jag är inte säker på att associationerna slutar nästa vecka. Möjligen dyker det upp något nytt ämne. Det enda jag med absolut säkerhet vet är att nästa ämne också kommer att dras alldeles för långt och alldeles för länge. I synnerhet av den kramande fjanten.
Jag är inte maktlös
Jag satt på min blå kontorsstol som är lite sliten längst ut på sitsen eftersom jag kasar fram och tillbaka där hela dagarna. Jag tyckte synd om mig själv. Klockan var strax efter åtta på morgonen och dagens första kaffe från den nyinstallerade kaffeautomaten slank ner genom strupen.
Jag var trött och inom mig påbörjades en märklig dialog.
- Jamen... du gick ju inte och la dig förrän strax innan ett ju, sa jag ljudlöst till mig själv.
- Jag var ju tvungen... höll ju på med affärsplanen ju.
- Det kunde du väl gjort tidigare?
- Då skulle jag ju hänga tvätt, diska och plocka in saker från trädgården ju.
- Var du tvungen till det då?
Vi föräldrar är förbaskat bra på att komma till jobbet på morgnarna och tycka synd om oss själva. Innan klockan ens var nio hade jag stött på ett flertal urlakade och måndagströtta föräldrar som mumlat ursäkter om att anledningen till den lilla förseningen varit barnens skor, barnens morgonhumör, barnens tandborstar, barnens klänning eller makens dåliga minne. Dessa ursäkter kommer sedan att eskalera till en munter debatt om det ljuva föräldralivet som ska företas runt fikabordet klockan tio. Då ska det jämföras, stötas och blötas. Då ska den ene visa sig bättre eller sämre än den andre och det i sig är väldigt märkligt. Är det någon som har det riktigt jävligt så ska alltid någon annan ha det värre. Är det någon som gör nåt riktigt bra så har alltid någon annan gjort det bättre.
Vi föräldrar är hemska. Alla stackars barnlösa åhörare måste tycka att det är vansinnigt fruktansvärt skittrist att lyssna till detta och på sätt och vis kan jag förstå att den nämnda och krympande skaran hamnar på ena kortänden av bordet och diskuterar mobiltelefonteknologi eller någon annan obegriplig grekiska.
En sak har trots allt grekisktalande mobiltelefondårar och infantila föräldraskrytmånsar gemensamt. Vissa tävlar i största bajsblöja eller hurtigaste unge medan andra tävlar i mobiltelefonkunskap eller om vem som kan säga flest konstiga ord på tio sekunder. Vi vill vara bäst, vi vill sticka ut, vi vill vara värre/bättre/sämre än alla andra.
Det är ju inte synd om mig. Jag gjorde mina val och på grund av dem sitter jag kvart i nio på jobbet med dagens tredje kaffekopp på behändigt avstånd från tangentbordet och suckar över att jag är trött.
Jag valde att lägga mig fem i ett i går kväll. Jag valde att avsluta budgeten i affärsplanen. Jag valde att hänga tvätt innan affärsplanen. Jag valde att ta undan mat och disk innan dess. Jag tillät Johanna ta en joggingrunda medan jag fixade barnen. Jag valde att klippa klart gräsmattan innan maten. Jag valde att ägna en stund åt besökande vänner istället för att klippa gräset. Jag valde att lägga förmiddagen vid fotbollsplanen.
Hela vägen, från morgon till kväll, gör vi våra val och dessa leder fram till där vi är i nuet. Vill jag må bra så kan jag välja att göra det. Jag kan inte välja att må bra nu men jag kan göra val som leder till att jag mår bra imorgon.
Det låter som en klyscha men val och prioriteringar är nyckeln till lycka och välmående. Usch... det lät vansinnigt klyschigt. Jag gillar inte klyschor. Däremot gillar jag att ha en poäng och det tycker jag att jag har...
Nya tider?
Måndagen den 20:e april 2009
För ett knappt år sedan satt jag i bilen på väg mellan jobbet och dagis. Det är ungefär två hundra meter mellan trafikljusen och den lilla parkering där vi föräldrar trängs med bilar, cyklar, barn och allehanda gods som skall in och ut från dagis.
Jag satte långfingret till blinkersspaken för att markera högersväng mot dagisparkeringen då min mobiltelefon ringde. Displayen avslöjade ett 08-nummer vilket tydde på att det var arbetsrelaterat och jag funderade på att skita i att svara då min arbetstid var slut sedan en dryg kvart tillbaka. Jag svarade dock med ett vänligt tonfal som brukligt är.
- Ja, tjeeeena, dä här ä Tooooomi.....
Stockholmsmäklarens utpräglade dialekt gav min småländska och fördomsfulla ådra lite bränsle när han presenterade sitt ärende som jag lyssnade till men konstaterade att den minut jag hade till hans förfogande innan hämtning på dagis inte skulle räcka. Dessutom var ärendet av sådan art att ingen nytta skulle kunna göras innan hela organisationen vaknat dagen efter i alla fall.
- Jag ska precis hämta på dagis, kan jag ringa dig imorgon bitti?
I andra änden av luren hörde jag en inandning så kraftig att det förvånade mig att hans telefonlur inte drogs ner i svaljet. Inandningen hade solklart betydelsen av att jag sagt något osägbart.
Det tog ett par sekunder innan kunden började rabbla diverse missnöjdheter såsom oseriös, lat, ointresserad och oengagerad.
Att man ber att få återkomma är en sak och oftast accepterat. Att man hänvisar till att vara upptagen är helt okej. Om man däremot hänvisar till att man ska hämta sina barn och därmed inte har tid för övertidsjobb är fullkomligt oacceptabelt i vissa ögon.
Dagen efter kom en av mina överordnade mycket riktigt in på mitt kontor och bad mig förklara situationen. Efter min förklaring var saken utredd men det stör mig fortfarande att kunden ringt till nästa person på den hierarkiska skalan och fått hjälp och en ursäkt.
Det var dock ett år sedan och de två senaste dagarna har jag fått exempel på att nya tider möjligen är på gång.
"Jag är hemma och vårdar sjukt barn och vet inte när jag är tillbaka."
Ovanstående meddelande fick jag som autosvar när jag skickade e-post till en kollega igår. Jag blev så glad att jag var tvungen att ge honom beröm.
Idag, alldeles nyss, ringde jag till en av mina kunder eftersom han sökt mig igår.
- Nämen hej, svarade han efter att jag dragit den sedvanliga hälsningsharangen.
- Ringer jag och stör? undrade jag frågande.
- Ja. Jag lämnar barn på dagis just nu.... sa han urskuldande.
- Jag ringer senare, när är du på kontoret? frågade jag och försökte låta så uppmuntrande och nöjd med uppgörelsen som det bara gick.
Det kanske snart är okej att vara pappa och prioritera barnen framför arbetet. Vi är förmodligen på väg däråt i alla fall...
Omvärderad relation
Man har ju olika typer av relation till sina kollegor. En del pratar man om det mesta med och andra håller man på ett ganska strikt arbetsrelaterat plan.
En av kollegorna från den senare gruppen stötte jag ihop med vid kaffeautomaten och jag vet inte hur det kom sig men plötsligt visste jag hur och varför han diskar hemma om kvällarna.
- Jag diskar alltid, sa han som en fortsättning på ett samtal som jag inte minns hur det började.
- Jaså, svarade jag och hoppades att min förvåning inte skulle lysa igenom.
- Jo, jag slår på sportradion och så står jag där en stund.
- Det har jag inte tänkt på, svarade jag och insåg att jag genom åren stått rätt många timmar i ett tyst kök och diskat istället för att slå på radion för de senaste sportnyheterna.
- Jo, det är bra, det blir liksom två flugor i en smäll. För det första kan jag lyssna ostört på sportradion och för det andra får jag pluspoäng för att jag diskar...
Hmmm... Det där med att bara prata arbetsrelaterade saker med vissa är nog något jag får omvärdera. Det verkar finnas tips och råd att hämta på de mest oväntade ställen.
