Måndagen den 2:e november 2009


Vedspisen på jobbet, till vardags inte fylld med mat.
Foto: Peter Björklund

Jag fattade inte först. Inte förrän jag gått uppför den gamla trappan och passerat den inaktiva öppna spisen i foajén och den kalla kakelugnen på mitt kontor.

Det finns kakelugnar i varenda rum på mitt jobb. Foajén ståtar med en vacker öppen spis och i köket finns den största vedspis jag någonsin sett. Trots det tog jag av jackan några minuter efter åtta och slogs av kylan. Det konstaterades att det var tretton grader och en brännare till pannan som strejkade.

För ett antal år sedan kom jag och familjen hem från julfirande hos min ömma moder. Utetempraturen låg långt under noll och innetemperaturen närmade sig nollstrecket. Ett gissel för de som fortfarande eldar med ved och som är för snåla för att slå på elpatronen.

- Vi går upp till badrummet, sa min sambo och kånkade med sig barnen till det enda rummet som erbjöd värme tack vare en elslinga i golvet.

En timme senare satt de kvar på badrumsgolvet och hade nog avverkat en och annan bok medan jag hämtat in ved, tänt i pannan och försökt få fart på värmen i huset.

- Pappa, hörde jag min då sexårige son ropa och jag studsade upp för trappan med toppluva och dubbla raggsockar.

- Är det varmt än? frågade han sedan.
- Nä, svarade jag.

Den guldfärgade kalufsen försvann snabbt in i badrummet igen och dörren drogs igen med en ljudlig smäll. Kvar stod jag och tyckte synd om mig själv. Martyren som frös.

Jag fryser idag också men har ingen värmande martyrkostym att slänga på mig. Däremot värmer jag mig med alldeles för mycket kaffe och om jag inte slutar med det tvingas jag snart blotta rumpan på en trettongradig toalett. En mindre lockande lösning.