Dubbel kärlek
Onsdagen den 20:e januari 2010
Födelsedagsuppvaktning i Alicias koja
För drygt sju år sen satt jag med min då drygt tvåårige son vid köksbordet hemma hos min gode väns lika goda föräldrar. Vi hade gjort den årliga skogsturen och hittat en lämplig gran inför den stundande julen. Den skulle pryda sin plats i vår centralt belägna bostad där min sambo i just det ögonblicket satt med en relativt stor mage i vädret innehållande det som senare visade sig vara vår dotter.
Jag minns att min gode väns lika goda mor undrade hur det kändes för mig med det väntande tillskottet i familjen varpå jag försiktigt försökte förklara min lilla oro. Inte oron över själva förlossningen eller hälsan därikring, vilket jag naturligtvis också oroade mig för, utan oron över att kärleken inte skulle räcka till.
Det var så fullständigt omtumlande och maximalt kärleksuppfyllande med det enda barn vi hade. Så obeskrivligt rent och fullt av känslor att jag uppriktigt oroade mig över att min kärlek skulle räcka till ytterligare ett barn. Jag var orolig över att kärleken till Adam skulle spilla över på det nya livet och på så sätt inverka på mina känslor för honom.
Så fel jag hade.
Det gick ungefär en månad, fram till den tjugonde januari 2003, då jag plötsligt (nåja!) satt på kanten av den rostfria förlossningssängen med en nyförlöst flicka i famnen. Hon sov och var inlindad så att det enda som syntes var ett par stängda ögon, en bit av pannan och en ytterligt liten nästipp.
Sittande där kom lösningen på mitt problem. En sådan där stund då all oro för något förbyts till något annat. Trots att jag tidigare ansett mig fullständigt uppfylld av kärlek och oförmögen att älska mer så slog det mig med samma kraft som niohundrafemtiofyra dagar tidigare då det varit Adam som legat inlindad i min famn; den nya kärleken. Den nya kärleken, lika stor och oförståelig. En kraftfull spark som rensar bort allt annat och bara låter tårarna tala.
Det har gått sju år sedan jag satt med tårfyllda kinder i förlossningssalen. Idag fyller hon sju år och allt hos henne har förändrats, utvecklats och förädlats. Kärleken till henne är dock oförändrad.
Och det bästa av allt: kärleken är fullkomligt och villkorslöst besvarad.
Grattis på sjuårsdagen prinsessan Alicia, jag älskar dig!
Födelsedagsuppvaktning i Alicias koja
För drygt sju år sen satt jag med min då drygt tvåårige son vid köksbordet hemma hos min gode väns lika goda föräldrar. Vi hade gjort den årliga skogsturen och hittat en lämplig gran inför den stundande julen. Den skulle pryda sin plats i vår centralt belägna bostad där min sambo i just det ögonblicket satt med en relativt stor mage i vädret innehållande det som senare visade sig vara vår dotter.
Jag minns att min gode väns lika goda mor undrade hur det kändes för mig med det väntande tillskottet i familjen varpå jag försiktigt försökte förklara min lilla oro. Inte oron över själva förlossningen eller hälsan därikring, vilket jag naturligtvis också oroade mig för, utan oron över att kärleken inte skulle räcka till.
Det var så fullständigt omtumlande och maximalt kärleksuppfyllande med det enda barn vi hade. Så obeskrivligt rent och fullt av känslor att jag uppriktigt oroade mig över att min kärlek skulle räcka till ytterligare ett barn. Jag var orolig över att kärleken till Adam skulle spilla över på det nya livet och på så sätt inverka på mina känslor för honom.
Så fel jag hade.
Det gick ungefär en månad, fram till den tjugonde januari 2003, då jag plötsligt (nåja!) satt på kanten av den rostfria förlossningssängen med en nyförlöst flicka i famnen. Hon sov och var inlindad så att det enda som syntes var ett par stängda ögon, en bit av pannan och en ytterligt liten nästipp.
Sittande där kom lösningen på mitt problem. En sådan där stund då all oro för något förbyts till något annat. Trots att jag tidigare ansett mig fullständigt uppfylld av kärlek och oförmögen att älska mer så slog det mig med samma kraft som niohundrafemtiofyra dagar tidigare då det varit Adam som legat inlindad i min famn; den nya kärleken. Den nya kärleken, lika stor och oförståelig. En kraftfull spark som rensar bort allt annat och bara låter tårarna tala.
Det har gått sju år sedan jag satt med tårfyllda kinder i förlossningssalen. Idag fyller hon sju år och allt hos henne har förändrats, utvecklats och förädlats. Kärleken till henne är dock oförändrad.
Och det bästa av allt: kärleken är fullkomligt och villkorslöst besvarad.
Grattis på sjuårsdagen prinsessan Alicia, jag älskar dig!
Kommentarer
Postat av: Åsa
Det är verkligen häftigt hur kärleken bara väller fram.
Skaffa ett barn till så fylls ni mer ännu mera kärlek...;-)
Trackback
