Torsdagen den 21:e januari 2010

Mina barn och deras mor samlades runt köksbordet medan jag gick sista vändan mot spisen ett par dagar innan min dotters födelsedag.

- Vad vill du ha till middag på din födelsedag, frågade min sambo sin dotter samtidigt som jag ställde ner sista karotten med mat på bordet.
- Fiskpinnar och potatismos, svarade dottern glatt och tittade sedan på den karott som just anlänt till bordet. Hennes ögon vidgades en aning när hon såg just fiskpinnar ligga uppradade framför henne.
- Ojdå, då vill jag ha köttbullar och stuvade makaroner istället, ändrade hon sig glatt och ovanligt snabbt.

Johanna och jag växlade blickar över bordet. Min blick var förhoppningsfull och glad då jag personligen uppskattar den nämnda anrättningen. Min sambo är väl inte lika förtjust i det eftersom hon, som demi-vegetarian, får hålla sig till de betydligt torrare quornbullarna.

Blicken vi växlade handlade egentligen inte om köttbullarnas lov utan snarare det opretentiösa valet. Vi hade nog föresatt oss att hämta Kinamat eller svänga förbi Burger King på vägen hem men istället kom en riktig vardagsklassiker fram. De där små telningarna slutar aldrig att förvåna.

Vi hade en liknande situation i somras när vi pratade om vad vi ville göra på semestern. Alicia var glasklar i sin önskan:

- Jag vill att vi går ner till ån och fiskar...

En opretentiös önskan när man som förälder förväntat sig Barnens Gård, Astrid Lindgrens Värld, Skara Sommarland, Liseberg, Legoland eller Gröna Lund som förslag.

Å andra sidan kan jag förstå henne... En förmiddag vid den stilla ån. Limpmackor med stekta ägg. Solen som tittar in mellan löven. Ett guppande flöte. Löv på rymmen som sakta flyter förbi. Det låter faktiskt mer lockande än fyrtiofem minuters kö till Flume Ride.