Torsdagen den 6:e augusti 2009


När lilltjejen får välja

Semestern var i sin linda när vi for till stan för att uträtta lite ärenden. Min sambo skulle lämna in sin svarta pärla för att byta en fälg och medan hon köade för inlämning gick jag och barnen ett varv i bilhallen.

Plötsligt såg jag Alicia komma gående mellan bilarna med ett uppspelt minspel.
- Kolla, pappa, kolla vilken fin bil, sa hon upphetsat och pekade mot en ljus skimrande skapelse som nästan verkade undangömd mot en av väggarna.

Eftersom mitt bilintresse hamnar långt ner på intresselistan och inget direkt intresserade mig i bilhallen följde jag efter henne och blev nästan som förstenad när jag skådade en Audi A4 med glänsande lack och en prislapp som inte fick hoppet att överge mig. Efter tre varv runt bilen, lika många öppnade och stängda bildörrar stod jag plötsligt framför förardörren och kunde inte motstå impulsen att kliva in. Jag sjönk ner och satte händerna på ratten och konstaterade att till och med sätet verkade vara justerat för mig. Mina korta ben brukar vanligtvis kräva en framflyttning av stolen men inte i det här fallet.

- Ska vi köpa den? undrade Alicia naivt och stirrade på mig med intensiv blick som om hon läst av mitt lyckliga kroppsspråk vilket hon förmodligen gjort.
- Hmmm... svarade jag lite trumpet och förväntanssänkande som föräldrar gärna gör, i alla fall jag.

Storpojken gjorde oss sällskap efter en liten utflykt bland cabbar och coola Mercor.
- Vad gör ni? undrade han.
- Pappa ska köpa bil, svarade Alicia triumferande.
- Hmmm... hummade jag.

Vi lämnade bilhallen och verkstaden en knapp timme då sambons svarta pärla bytte fälg. Under denna timme frågades det idogt om vi skulle köpa bilen och till slut bad jag barnen sluta fråga eftersom jag själv inte hade en aning om hur detta skulle sluta.
- Jag vet att jag inte skulle säga nåt... men jag skulle verkligen tycka om den bilen, sa Adam i ett tappert försök att påverka utgången.

Pärlan skulle sedermera hämtas vilket gav barnen ytterligare en chans att småspringande ta sig fram till den skimrande bilen. Jag styrde mot försäljaren och bad om en provkörning. Ungefär en kvart senare var jag tillbaka hos försäljaren, sittande i den sedvanliga stolen på andra sidan om hans skrivbord.
- Inbyte? En SAAB 9000 CSE 2,3t? Hmmm... sa han och bläddrade i några papper medan jag väntade.
- Den är lite rostig, sa jag och skickade en tanke till den rostiga framskärmen som stod parkerad hemma.
- Och så är det ju fel på Alicias dörr, slängde Adam ur sig och avslöjade således ett fel som jag eventuellt inte tänkt upplysa om.
- Jo, den kärvar ju lite, sa jag och kastade en menande blick på Adam.
- Nä, jag menar att den inte går att låsa, fortsatte han med den naturliga självklarheten att hela sanningen skulle upp på bordet.

Säljaren angav ett pris som skulle vara mellanskillnaden och jag funderade över den gröna SAAB:en. Jag tänkte på avgasröret som börjat muttra lite för högt. Jag tänkte på stötdämparen som förmodligen behövde bytas. Jag tänkte på batteriet som gjort sitt och en del andra större och mindre saker som förmodligen behövde åtgärdas.

En dag senare var säljaren informerad om att vi ville ha bilen och jag stod med bultande hjärta medan han gick två varv runt vår gröna gamle vän.
- Det var väl inte så farligt, sa han och ett handslag senare var affären i hamn.

Nu står bilen allt som oftast parkerad hemma vid vårt gula sekelskifteshus med undantag för de stunder då vi ståndsmässigt och lyckligt glider fram över nejden.

Jag och min sambo är lyckliga, storpojken är ännu lyckligare men den lyckligaste av dem alla är Alicia.

- Det var jag som hittade den, påminner hon titt som tätt för att ingen ska glömma.