Björnbygge

Min sambos bror studerar i England och hade bokat in oss på ett av hotellen i Bournemouth. Efter ungefär fem minuters promenad från bussterminalen kom vi ut på East Overcliff Drive. En gata som går utmed havet en bit ovanför detsamma. Det är svårt att uppskatta höjden på en klippa när man står på toppen av den men rejält kändes det, i synnerhet när jag ett par dagar senare skulle ta mig uppför klippan från stranden till hotellet på en serpentinslingrande gångväg.

I mörkret på ankomstdagen kunde vi urskilja ljusen från Bournemouth Pier och några båtar som rörde sig på den mörka Engelska kanalen och anade oss till den vackra vyn. Efter ytterligare ett par minuters promenad nådde vi Suncliff Hotel som skulle bli vår hemvist de närmaste dagarna. Ett ytterst brittiskt hotell som innehöll allt från heltäckningsmattor till bullriga engelska pensionärer.

Första morgonen på hotellet möttes vi i frukostmatsalen av en omfångsrik man i kostym, övriga anställda bar mörka byxor och vit skjorta, som ledde oss till vårt bord.
- Tea or coffe, sir? frågade han artigt med den vita handduken, eller vad det heter, oklanderligt liggande över armen.
- Coffe, please, svarade jag och ansträngde mig för att anlägga samma vänliga ton.

Efter en full frukost med flingor, frukt, juice, äggröra, bacon, korv, stekt ägg, stekta tomater och champinjoner samt ett par skivor sedvanlig toast kände jag mig redo för den första dagen. Barnen och min sambo var kanske inte riktigt lika exalterade som jag men fullt nöjda gjorde vi sambons bror sällskap till en busshållplats där vi, till barnens stora glädje, bänkade oss längst fram på det övre planet i dubbeldäckaren som skulle ta oss till Ringwood.

Ringwood var en liten brittisk by och motsvarade alla förväntningar man kan ha på en sådan. En lokal slaktare, små gulliga affärer, en centralt belägen pub och dagen till ära var det marknad, vilket de stoltserar med varje onsdag.

- Jag är trött i benen, sa min dotter lätt klagande då vi återvänt till Bournemouth framåt eftermiddagen.
- Det finns en affär där man kan bygga sin egen nallebjörn i stan, sa hennes morbror vilket göt ytterligare styrka i de relativt korta benen.
- Kan vi gå dit? sa hon och tittade förhoppningsfullt på sin mor.

Build-a-bear stod det på den stora skylten ovanför affären och i fönstren trängdes diverse gosedjur i allehanda utstyrslar. Det tog tretton hundradelar av en sekund för lilltjejen att bestämma sig för att hon minsan skulle ha ett gosedjur.
- En kanin, sa hon relativt snabbt vilket förvånade mig lite eftersom hon i vanliga fall brukar vilja väga beslut i en halv oändlighet.
- Pappa? hörde jag min son säga.
- Ja? svarade jag och vände mig från dottern och hennes ostoppade kanin.
- Vad kostar en fotbollströja? undrade han sedan och jag kunde se att frågan egentligen var om pengarna som han fått i julklapp skulle räcka till både ett gosedjur och den efterlängtade arsenaltröjan som var planerad och budgeterad.

Jag vet inte hur vanligt det är men vår nioårige son har en uppsjö av gosedjur och faller ideligen för nya så snart de korsar hans väg, senast var det en Crazy Frog på en marknad.

Efter att ha konfererat med barnens morbror om fotbollströjepriset och levererat en gissning till sonen så tog han sikte på en låda med ostoppade apor och ryckte bestämt till sig en sådan.
- Han ska heta Apis...

Affärsiden på Build-a-bear är enkel och genial. Barnen väljer ett gosedjur utan stoppning och sedan får de följa med i processen och göra tillval tills gosedjuret är klart. Antingen ett klassiskt ljudlöst gosedjur eller en fullfjädrad talande vän med kläder och accesoarer. Det är svårt för föräldrar att stå emot när barnens ögon glittrar av kärlek till de små gosedjuren.

- Min ska heta Kaninis, proklamerade Alicia stolt och lämnade över den till den barnvänliga expediten som inte fattade ett ord av vad hon sa men ändå log ett förstående leende.

Med mig som tolk bad expediten barnen välja ett hjärta ur en burk. Därefter skulle de knugga det i händerna, gnida det mot kinderna och trycka det mot sitt hjärta. Under denna process kunde jag skönja ett kärleksfullt leende på min dotters läppar. Jag såg hur hon verkligen kände att Kaninis fick liv. Att Kaninis blev en varelse.
- Vuxna skulle nog säga att det bara är tyg och bomull, sa storpojken till mig senare och fortsatte:
- Men för oss är det inte så!

Det var ett förtydligande han inte behövt göra. Jag förstod det så väl när jag såg deras ögon under processen. Gosedjuren fick liv och de lever än.


Take off

- Whaaooo, shit, shit, shiiiit, hojtade min son när flygplanet accelerade för att lyfta på hans livs andra flygresa. Den första flygresan företog han för drygt sju år sedan men eftersom han då var knappt arton månader har de minnesbilderna trängts undan sedan länge. Bredvid honom satt hans hyschande mor och höll honom i handen vilket mest var för hennes egen skull.

I stolsraden bakom satt min snart sexåriga dotter och fnittrade överraskat åt kittlingarna i magen. Jag satt bredvid och njöt av upplevelsen.

Jag har inte flugit speciellt mycket i mitt liv och har inte vant mig vid den kraft, fart och känsla som en flygplansstart för med sig. Ändock har de yttersta nyanserna av upplevelsen suddats ut. När jag satt där bredvid min fnittrande dotter kändes det nästan som om det vore första gången också för mig och det måste vara något av det mest fantastiska med att ha barn; att få uppleva det upphetsande och underbara i saker som vuxenlivets sordin filtrerat bort.

Under ganska många år var Kalle Anka på julafton snarare en timmes hjärnvila än underhållning. Det har de små liven ändrat på. Hela julspektalet hade förlorat lite av sin glans men barnen har fått den att gnistra igen. Vårens första blommor har man nog noterat genom åren men när en femårig dotter kommer springande genom snöslasket med en knappt utslagen snödroppe i handen når symboliken helt andra dimensioner.

Resten av flygresan var närmast en formsak och efter halvannan timme började fjärilarna i magen krypa neråt och förvandlas till myror. När vi närmade oss landning hade dock myrorna i benen vandrat uppåt igen och skapat en oro i lilltjejens mage.
- Jag mår illa, pappa, sa hon oroligt och tittade på mig.
- Du är nog lite hungrig, påpekade jag myndigt och hoppades på det bästa samtidigt som jag med flackande blick letade efter de sedvanliga kräkpåsarna med flygbolagets logotyp. Dessa souvenirer verkade dock Ryanair sparat in på vilket gjorde min oro ytterligare lite större. Om man man betalat tre kronor för flygbiljetten får man göra vissa eftergifter antar jag.

Vi klarade oss från uppkastningar den gången. Landningen gick smutt liksom passkontrollen. Väskorna kom åkande på bandet precis när vi kom fram och skulle leta efter dem och överraskande smidigt och snabbt fann vi oss sedan stående med näsan mot en värmande sol lutandes mot en husvägg och inväntandes den buss som som skulle ta hos halva vägen mellan Stansted och Bournemouth.

Början av bussresan gav ytterligare en gång den där goa känslan av att få uppleva det gamla på nytt genom barnen. Min son satt vid min sida och förundrades över att vi körde på fel sida, att skyltarna var annorlunda och att landskapet faktiskt liknade det svenska. Jag njöt. Kände lycka. Glad över att vår resa äntligen börjat.


RSS 2.0