- Nu har jag kräkts tolv gånger, sa min dotter på torsdagseftermiddagen efter ett dussin uppkastningar på ungefär lika många timmar.

Det började, som det brukar, på natten och den första kräkningen kommer ju alltid mer överraskande än de andra vilket skapar en febril nattlig aktivitet med en liten flicka och en tvättmaskin i huvudrollerna.

Sedan tolvkräkarstrecket på torsdagen har det utdraget på nästan fyra dygn skett en fördubbling i antalet. Det verkar lite märkligt att hålla räkningen men det har den lilla damen gjort själv med noggrannhet.

- Nu var det nog den sista, har hon tappert påpekat med ansträngd röst och glansiga ögon efter varje omgång de tio senaste gångerna.

Hon äger en orangebrun liten gosevovve som under namnet Vovven följt henne sedan hösten 2003. Denna lilla vovve har, i takt med att hennes ålder ökat, blivit mer och mer liggande under hennes aktiva dagtid. När hon prakerar framför TV:n eller på annat sätt slappnar av dyker den dock alltid fortfarande upp.

Under helgen har Vovven fått sällskap av ytterligare en attiralj. Den blå hinken. Varhelst den söta dottern befunnit sig så har, förutom Vovven, också en blå plasthink med svart handtag gjort henne sällskap. Med ängsligt hjärta har jag skådat hennes små vandringar genom huset med Vovven i vänster hand och den blå hinken i full beredskap i den högra.

- Får jag gå ut, det är ju sol, sa hon på söndagen då lite kraft och mod återkommit till den lilla kroppen.
- Självklart, svarade jag och plockade fram överdragsbyxor, jacka och mössa för aktiviteten.

Hinken placerades på verandan.

- Bara ifall, sa hon ängsligt och gick med tveksamma steg genom dörren.