Jag var beredd att blåsa faran över då lilltjejen varit hemma hela dagen från dagis och visat väldigt få sjukdomssymptom. Trettio timmar hade passerat sedan senaste uppkastningen och vi hade avverkat den obligatoriska en-dag-hemma-utan-kräka-dagen för att förhindra eller bromsa smittspridningen på dagis. En dag som jag verkligen hoppas att alla föräldrar respekterar. Lilltjejen kommer dessutom att vara hemma ytterligare någon dag eftersom det faller sig så väl att min sambo har ett par arbetsfria dagar.

- Nu kommer mamma och Adam, ropade lilltjejen förstjust när hon såg de karaktäristiska Micralyktorna svänga in på parkeringen. Förmodligen var hon mer sjuk av längtan efter storebrors sällskap än av den svunna magsjukan. I synnerhet när hennes energinivå stigit lagom för att matcha den äldre brodern.

- Jag är så trött, sa storpojken när vi satt oss till bords varefter han lade ner huvudet i bordsskivan bredvid det orörda potatismoset.

Hans beteende fick hans mor och mig att titta på varandra och i samförstånd inse att de smittsamma bassiluskerna efter fem dagars idogt motstånd ändå letat sig ner i hans inre.

Jag var beredd att blåsa faran över för min dotter men fick samtidigt hissa varningsflaggan för min son. En timme senare fick vi våra farhågor besannade då den blå hinken återigen fylldes av maginnehåll.

Dansk sjömansbiff och inlagd gurka hade visst stått på menyn. När jag först hörde det lät det riktigt gott men nu är jag inte längre speciellt sugen.