Jag la in lilltjejens gympapåse i bagageutrymmet och norpade två bitar naturgodis för vidare leverans till de trötta barnen i baksätet. Ett par cashewnötter hamnade dessutom i min egen mun.

- Aj, sluta, hojtade min dotter förfärat och adresserade sitt utrop lika mycket till mig som till sin storebror vars hand jag flyktigt kunde se retirera från hans systers ansikte till sin egen sida av bilen.
- Vad gör ni? undrade jag strängt och tittade stint på sonen genom den öppna bakluckan.

Vi har vissa värderingar om vad man får och inte får göra och enligt dottern hade nu hennes storebror brutit mot en av dem vilket föranledde mig att återigen försöka förklara varför vissa saker inte är acceptabla.

- Jag vet, svarade sonen med tydlig och retsam nonchalans.
- Varför håller du på idelig... försökte jag.
- Jag vet, avbröt han mig med samma retsamma nonchalans.
- Lägg av med det där. Droppa den där attityden, sa jag med högre och vassare röst för att förtydliga mitt budskap.
- Jag vet, återupprepade han och stirrade på mig.

Min blick sökte hans och jag inbillar mig att han fick se mina ögon svartna en aning. Det var i alla fall avsikten eftersom jag kände det glada nu-ska-vi-hem-humöret förbytas mot reta-mig-inte-mer-för-då-exploderar-jag.

Under ett par sekunder stirrade vi på varandra, min son och jag. Jag letade efter ånger och ursäkt i hans blick men hittade inget av den varan. Nonchalansen fanns dock kvar vilket fick mig att tro att mitt budskap, både denna gång och de tidigare otaliga gångerna, inte sjunkit in.

- Förstår du vad... började jag relativt lugnt i ett försök till förlikning och återgång till tidigare stämning.
- Jag vet!

Han sa det i exakt samma tonfall som tidigare och med blicken fäst vid min. Det han sa berättade en sak men hans blick, tonfall och kroppsspråk sa att han verkligen inte brydde sig vilket han säkert ändå gör. I efterhand inser jag att han förmodligen omedvetet ville testa vart gränsen gick. Testet gav önskat resultat eftersom gränsen gick precis där.

- Men va i... du fattar ju inte... hur många gånger ska jag... passa dig...

Jag smattrade ut en förbaskad och upprörd ramsa och de cashewnötter som smulats sönder i min mun var på vippen att blästra baksätet. Ansträngningen att hålla nötkrosset tillbaka fick mig att tystna och titta på sonen som lutat sig tillbaka ett par centimeter i stolen och riktat blicken ner mot sina händer.

Han hade uppenbarligen förstått budskapet och han hade uppenbarligen fått svar på vart gränsen gick.

Efter en dryg minuts bilfärd under absolut tystnad slog jag på radion och rattade in P4 för att få besked om hur det gått för Kalmar FF.

- Pappa? sa lilltjejen lite tyst från baksätet.
- Ja, svarade jag och stängde tillfälligt av radion för att höra vad hon hade att säga.
- Du får inte låta så arg, han gråter ju nästan, sa hon med kärleksfullt förstående stämma.

Tvehågset funderade jag sedan på situationen. Hade jag rätt men handlade fel? Hade jag fel och handlade fel? Hade jag rätt och gjorde rätt? Far de illa av en utskällning? Hjälper jag dem att förstå vart gränserna går?