Tisdagen den 17:e februari klockan 11:57

Under arbetsdagens sista timmar kände jag stressen öka. Dock inte på grund av arbetet där jag kände att jag hade mer kontroll än vanligt. Stressen kom från den stundande eftermiddagen och kvällen.

Det skulle hämtas barn och skjutsas och hämtas till och från gymnastik och sedan jäktas hem för att jaga in en katt i en bur och sedan förflytta katten de tjugo minuterna tillbaka till stan för vaccination och däremellan, före eller efter, skulle det klämmas in en matnyttig måltid.

- Men... när ska vi äta? undrade Adam när jag drog programmet för barnen inför dagen.
- Vet inte, det ordnar sig, svarade jag och funderade ett varv till på var den lilla detaljen skulle klämmas in.

Visst är det underbart att bo ute på landet med skogen runt knuten och havet ett par stenkast bort. Det är fantastiskt att hålla tretusen kvadratmeter tomt och ett vackert hus till en rimlig månadskostnad. Det är underbart att kunna njuta av månskenet. Pendlandet har dock sina avigsidor, det ryker en timme om dagen.

Jag var rejält stressad när jag skulle hämta dottern på dagis och fröken kom mig till mötes. Alicia åkte stjärtlapp med en kamrat i den meterhöga backen i ena hörnet av dagisgården.

- Är det verkligen gympa idag, det är ju sportlov, sa fröken menande när vi växlat ett par sedvanliga fraser om väder och dagens gärningar.
- Ja, jo, men visst, så är det ju, svarade jag lätt släpande och sänkte axlarna från beredskapsläge när jag kände hur alla knutar löste upp sig och stressen rann av. Jag tittade ner på marken som om jag på något sätt trodde att snön skulle smälta runt mina fötter när stressen lämnade min kropp.

En sån enkel och banal liten sak som jag inte tänkt på. Jag hade varit så inställd på stress och skapat ett inre moln som blockerat den klara sikten över veckans inställda gymnastik.

I ett nyfunnet lugn kunde jag låta lilltjejen åka en extra gång och sedan smärtfritt få med henne till storebrors fritis.

- Jag vet pappa, sa Adam när han hoppfullt kom sprigande mot mig inne på fritis.
- Vad vet du? undrade jag.
- Vi käkar på McDonalds, sa han med änu större förhoppning i rösten. Dels på grund av möjligheten till underdimensionerad mat och en värdelös leksak och dels på grund av att han hade en lösning på det som, för honom, var den största problematiken med eftermiddagens upplägg.
- Nähädu, svarade jag och riktade hjärnverksamheten mot hemmet och frysboxen. Här skulle det bli hemlagat i lugn och ro.