Rosa jeans med fläckar

I en affär på Oxford Street i London fick min dotter och jag ungefär samtidigt syn på ett par rosa jeans. Ett ytterst åtråvärt plagg för en liten flicka med tiotalet dagar kvar till sin sexårsdag. Personligen blev det en liten triumf då det enormt sällan köps in klädesplagg på mitt initiativ. Dessa initiativ tas allt som oftast av min sambo, tillika den lilla flickans mor. Den här gången fixade vi det hela vägen. Vi såg dem, vi provade dem och vi tog beslutet. Helt utan moderns inverkan. Dessutom med ett lyckat resultat vilket förmodligen inte gör denna lilla händelse till något annat än det berömda undantaget som bekräftar regeln.

- Ja! hojtade dottern entusiastiskt när modern föreslog att de rosa jeansen skulle bäras den första dagen på dagis efter englandsresa och efterföljande sjukdom.
Således var det de rosa jeansen som glatt struttade ut genom ytterdörren strax innan sju på måndagsmorgonen. Stolt burna av innehavaren som ivrigt påpekade att det medföljande skärpet innehöll inte mindre än fyra diamanter i spännet.

När ytterdörren stängdes efter dottern och hennes bror tog det ungefär en halv minut innan jag fått på mig mina lätt slitna svarta skor och min jacka. Efter denna halvminut öppnade jag ytterdörren och möttes av ett hjärtskärande skri som härstammade från min dotter som stod vid bilen cirka tjugo meter bort och om inte grannarna vaknat innan så gjorde de säkert det nu.

- Han knuffade mig, klämde hon in mellan tårarna och skriet och med en snabb blick på sonen insåg jag att hon framförde sanningen utan att behöva utöka bevisföringen. Storpojkens skuld visade sig tydligt i det faktum att han stillsamt tagit plats i bilstolen. Han var fastspänd och tittade ut genom fönstret, bort från mig och den gråtande lillasystern.

De rosa byxorna, som vid tillfället suttit på i ungefär åtta minuter, bar nu tydliga spår av markkänning i form av grå och gröna streck på knäna.

Jag kokade till och slängde ur mig en onödigt onödig harrang mot sonen. Redan innan jag började min predikan var han nersjunken i stolen och ju längre jag höll på desto djupare sjönk han ner. Som för att sätta punkt tog han av sig ena handsken och drog ner mössan över ögonen.

- Jag skäms! sa han medan gråten började forsa nerför hans kinder.
- Det ska du göra också, fyllde jag i men ångrade mig lite eftersom han förmodligen redan insett detsamma.

Den tjugo minuter långa resan till skolan och dagis var för ovanlighetens skull en tyst stund av dagen. Vanligtvis fylls denna lilla voyage av allehanda viktigt struntprat men med den normalt pådrivande storpojken nerbankad i tystande skam fördes ingen konversation.

Första anhalten var dagis och jag lämnade mina två barn i foajén medan jag stegade in och kollade efter en fröken att överlämna dottern till. En liten stund senare återvände jag till foajén och fick se min son med ett blött papper i handen idogt torkande sin systers byxor. På något vis så kärleksfullt, hjärteskärande och botgörande att jag inte kunde göra annat än att le.


Kommentarer
Postat av: Mikaela

Ja, det är helt fantastiskt hur syskon kan vara så osams att man tror de hatar varandra för att sekunder senare hjälpa och stötta varandra.

2009-01-21 @ 12:19:00
URL: http://blogg.aftonbladet.se/12918

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0