Det började pipa första gången klockan fem. Kvällen innan hade min ambition ställt in uret på denna okristliga tidpunkt för att jag skulle hinna med de sedvanliga morgonaktiviteterna samt en stunds TV-tittande då Sverige och Mexico skulle mötas i en tämligen oviktig landskamp i fotboll.

Jag har ett svagt minne av att jag vaknade till av pipet från klockan. Ett tydligare minne har jag dock av att jag vaknade tjugotre minuter i sju av att min son buffade mig i ryggen.

- Pappa, du måste gå upp nu, vi kommer för sent.
- Öh, ja, svarade jag och kravlade ur sängen.

En stund senare hade jag hämtat in ved, tänt i pannan och ställt mig vid spisen för att sno ihop varm choklad till sonens fikakorg som skulle med på en utflykt i skolan.

- Nu har jag klätt på mig och bäddat sängen och...

Han återgav en lång rad saker som han gjort under de sju minuter som gått sedan han väckt mig.

- Vá sa du? frågade jag och stannade till för att lyssna ordentligt.
- Jag har klätt på mig, borstat tänderna, bäddat sängen, väckt Alicia, sagt till henne att klä på sig och bädda sängen och laddat hennes tandborste. Vi har ju lite bråttom nu. Klockan är ganska mycket.

Jag blev glatt överraskad och till en början fylld av stolthet. I mina ögon är det superduktigt av min nioåring att tänka på det sättet. Nästa tanke var dock lite dyster. Ska han verkligen behöva ta det ansvaret? Ska en nioåring behöva väcka sin pappa och syster, styra med bäddning och påklädning i rasande fart samt jaga på lillasyrran för att vi ska komma i tid till skola och jobb?

- Va bra, sa jag och förtäckte min lilla dysterhet väl bakom ett uppskattande leende.

Till slut satt vi i bilen. Fika till storpojkens utflykt fanns med. Träningskläder för eftermiddagens träning var med. Allt var frid och fröjd även om vi var lite sena men jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle vara glad eller dyster.

Glad för att sonen tog ansvaret men dyster över att han tvingats göra det.