Torsdagen den 16:e juli 2009

Jag vaknade stillsamt och tittade på väckarklockan som visade knappt halv sju.
- Ett bra läge att somna om, tänkte jag tryckte ner trynet i kudden igen.

Väckarklockan avslöjade två minuter senare att den evighet som jag tyckt förflutit endast varit två minuter lång. Dessa tvenne minuter hade jag ägnat åt att lyssna på tystnaden i väntan på att sömnen återigen skulle ta min lekamen i besittning.

Efter ytterligare två evighetslånga minuter hade klockan knappt paserat halv sju men mitt tålamod och motivation för att ligga kvar var slut. Jag grep tag i Tempelriddarens arv, en eminent bok som jag nu läst klart, och lät den bli mitt sällskap vid det solbelysta köksbordet. Morgonens första strålar letade sig in genom fönstret och värmde min morgonfrusna rygg med sina ömsinta smekningar samtidigt som jag fördjupade mig i bokens svindlande äventyr.

En dryg timme senare kom min nioårige son släntrande nerför trappan. Han stannade till vid köksdörren och efter en utdragen blickväxling nickade han och vände ett kvarts varv åt vänster varefter det inte dröjde många sekunder innan Steve Berrys äventyrliga roman ackomponerades av den fladdriga musiken från Svampbob Fyrkant.

- Pappa? hojtade Adam från TV-soffan en stund senare varefter jag orienterade tiden till strax innan nio med hjälp av de gröna siffrorna på ugnen innan jag svarade.
- Jo...
- Jag är hungrig.

Det dröjde inte länge innan jag lyckats få fram frukosten vilket till stor del berodde på att utbudet i både skafferi och kylskåp var knapert. Det ansågs dock tillräckligt för att jag och sonen i gemensam trupp skulle ta oss till övervåningen för att försöka få liv i de två tjejer som skulle förgylla vår frukoststund med sin närvaro.

Lilltjejen låg vaken i sin säng och tittade på oss med en sexårings trötta ögon.

- Är du redo för frukost? frågade jag min sambo som låg invecklat invirad i täcket.
- Ser det ut så... svarade hon grumligt som det blir när halva munnen ligger tryckt mot kudden.
- Nä, svarade jag och fick ett litet fniss från Adam som respons.

Adam hade tagit chansen och ockuperat min sida av dubbelsängen. Med en ljudlig och övertydligt njutbar suck sänkte han ner huvudet mot kudden.

- Nu passar du på vá, sa jag lite putslustigt i brist på annat och avfyrade förmodligen ett sällsynt leende.

Det gick några sekunder och min sons blick växlade från njutande skojfriskt till uppsluppet allvarlig.

- Pappa? sa han fordrande och tittade bestämt på mig.
- Ja, sa jag reflexmässigt.
- Varför är du så glad?

Det blev en liten mental lavett. "Varför är du så glad?" Jag visste ju svaret och om den sexuellt associerande nu låter fantasin skena iväg så måste jag tyvärr leverera en besvikelse. Det låter ju harmlöst att någon påpekar att man är glad och avsikten var säkerligen harmlös. Jag kände däremot att tankarna ville vända frågan men innan jag hann göra det så svarade jag.

- Jag har ju semester...

Sedan, när orden passerat mina läppar, så vände jag frågan i mitt inre. "Varför är du så glad?" blev "Varför brukar jag vara sur?"

Jo... jag har ju semester. Det sedvanliga oket har lyfts från mina axlar. Då kommer nästa fråga; "Hur blir det när semestern är slut?". Hmm... Det ligger ett ok och väntar på mig.