Lördagen den 7:e mars 2009

Det var en synbart trött Adam som stod på trappen hos sin discopolares farmor när vi kom dit för att hämta honom. Sedan vi senast sett honom på fredagsmorgonen hade programmet varit späckat och avslutades med ett  besök i simhallen innan vi mötte upp honom och discopolarens familj.

- Han har skött sig utmärkt, sa discopolarens mamma vilket alltid värmer ett förälders hjärta. Tröttheten visade sig också i att han utan knot pallrade sig ner till bilen och sjönk tungt ner på bilkudden.

Vår nyfikenhet på eskapaderna fick vänta eftersom han var allt annat än talför i bilen hem. En av de få sakerna han fick ur sig var en liten ynklig protest över att vi skulle stanna och handla på vägen hem.

När klockan blev åtta på kvällen bänkade sig den trötta killen med sin familj för att beskåda melodifestivalen. Jag försåg mig med en godispåse, papper och en penna för att anordna en liten intern gissningstävling om utgången i duellerna.

- Jag tror på Scotts, sa storpojken som repat mod och levde upp inför en mysig stund i TV-soffan.

Han fick fel och modet sjönk tillfälligt. Jag trodde för övrigt på Sarah Dawn Finer...

- BWO, sa Adam sturskt efter att låtarna spelats i den andra duellen. Han hade förmodligen trott på dem hur det än låtit.
- Jag med, om de andra går vidare slutar jag titta, sa min sambo om möjligt ännu mera sturskt.

De fick fel och Adams humör sjönk betänkligt. Sambon satt trots allt kvar alltmedan jag kammade hem min andra raka poäng eftersom jag gissat rätt på glättiga Lili & Susie.

- Amy Diamond, gissade Adam inför röstningen i tredje duellen.

Amy åkte ut och jag plockade min tredje raka poäng medan sonen sjönk djupare och djupare ner i soffan. Jag övervägde någon spydig kommentar om mina tre raka men höll inne den med tanke på husfriden som redan verkade sväva i fara.

- Det där tar Rico, sa Adam som oengagerat avtvingades en gissning.

Bom.

- Näääää.... sa han mitt i en utandning men syftade nog mer på att Caroline af Ugglas gick vidare än att han missade poängen. Min lilla interna gissningslek lades lite åt sidan då jag insåg att den verkade bli mer en belastning än en stämningshöjare som avsikten varit.

Snälla, snälla, snälla är ju faktiskt en fantastiskt vacker låt. Jag kan dock förstå om en nioåring inte riktigt uppskattar den.

En stund senare kom vi till läget då det var dags att säga god natt och en utpumpad son kröp välvilligt ner under täcket.

- Snääla, snälla, snälla snälla, sjöng jag tyst och kråmade mig lidande på golvet bredvid sängen. Min förhoppning hade varit att få ett sånt där halvt leende som oftast betyder att man är hopplös men av det blev det intet. Jag fick en tom blick.

- Gonatt, sa han och jag vet inte om jag hann ut ur rummet innan han somnat.