Måndagen den 16:e mars 2009

Full rulle i gymnastiksalen

- Jag vill inte gå på gympan pappa, sa Alicia och tittade på mig med bedjande blick och huvudet på sned.
- Klart du ska, replikerade jag vuxet förnumstigt medan jag gjorde mitt yttersta för att inte påverkas av den bedjande lilla människan.

Min dotter naglade fast mig med blicken och jag såg en tår växa till i nederdelen av det högra ögat. Vi hade pratat om detta tidigare då hon proklamerat att det inte var roligt längre eftersom hon bytt grupp efter jul och hamnat  i en annan gymnastiksal. Med anledningar som att det redan är betalt och att man ska slutföra det man påbörjat fogade hon sig till att gå terminen ut. En av hennes allra bästa kamrater skulle dessutom byta till Alicias grupp just denna vecka.

- Jag och Adam kan vara med och titta idag, sa jag och hoppades att ledarna skulle rucka lite på föräldra- och syskonförbudet.
 
En halvtimme in i gymnastiksessionen konstaterade Adam tyst viskande:
- Alicia tycker ju att det här är skitkul... det syns på henne.

Jag kunde bara stämma in i hans analys och le åt det faktum att Alicias leende var större än de flestas då hon hjulade och studsade omkring över golvet, genom ringar och över plintar.

- Var det kul idag? undrade jag för att kontrollera stämningen efter passet.
- Njaaeeeääaaa, drog hon ut på det i en sedvanlig tendens att dramatisera.
- Det tyckte du ju, det såg jag, stämde Adam in i samtalet eftersom han tröttnat på att både vänta och lyssna till lillasysters dravel om att gympan inte var kul.
- Jaja... det var väl kul då.

Förhoppningsvis är problemet med den tveksamma gymnasten löst men det kvarstår ändå som vanligt lite smolk i glädjebägaren. Varför tvekade hon överhuvudtaget? Varifrån kommer hennes vilja att överdramatisera vissa saker?