Torsdagen 18:e november 2009

Min nioårige son hade parkerat ändalykten vid datorn med löfte om att få läsa sin e-post medan jag plockade undan efter middagen. Dottern tassade tyst efter storebror.

Det gick några minuter i lugn och ro innan jag började höra lite sedvanligt käbbel från övervåningen. Ett käbbel som blev gnabb och som ökade i intensitet allt eftersom. Min vana trogen var jag nära att lägga mig i men lade band på mig för att låta dem sköta konflikten själva. Något som jag finner oerhört svårt när rösterna höjs och dotterns röst spricker i gråt.

Till slut kunde jag inte hålla mina påfrestade nerver i styr och lät instinkten föra mig uppför trappan mot en konflikt som inte verkade finna någon lösning inom rimlig tid.

- Vad händer här, sa jag med myndig polisröst till de barn som båda tystnat av mina steg i trappan.
- Jag får inte titta på datorn, sa Alicia med sprucken och upprörd röst samtidigt som hon la armarna i kors över bröstet.
- Nä, jag vill inte det, replikerade Adam blixtsnabbt.

Så här i efterhand känner jag att jag borde bjudit Adam på känslan av att läsa sin e-post i fred. Jag borde respekterat hans rätt till att vara privat.

- Men Adam... det gör väl inget, försökte jag.
- JO! skrek han oartigt, ouppfostrat och alldeles för tyket för en trött pappas öron.
- Hördu, den tonen... började jag hårt och bestämt.
- Hon FÅR inte titta... sa han med ett plötsligt lugn och sitt prepubertala överlägsna tonläge.
- Du stänger av nu, direkt, annars rycker jag sladden, kontrade jag med hög röst och all myndighet och skärpa jag kunde dra på med.

Adam tittade på mig, ögonen fylldes med tårar i samma takt som skammen steg som vårfloden i mig. Han satte händerna för ansiktet och vände sig gråtande bort.

- Du fattar ju inte... sa han hulkande och i det ögonblicket insåg jag att jag inte begrep ett dugg. Att jag tryckt på med min hårda och stressade attityd som i grunden bara var en egoistisk rädsla att missa försnacket till landskampen på TV.

Dottern hade gått därifrån och tagit sin tillflykt till en lugn stund på porslinstronen med Vovven och ärenden som skulle uträttas. Skammen pumpade i mig och Adam vågade lätta på händerna framför ansiktet och titta på skärmen med röda ögon.

- Titta här, sa han och bjöd in mig till andra sidan bordet vilket släppte på mitt märkliga tillstånd.

Jag tog de tre stegen runt skrivbordet och läste där hans finger pekade:

Till: Alicia
Från: Adam

Han hade skrivit e-post till sin lillasyster...

Jag älskar dig. Här får du en sång:




Ett kärleksfullt e-post från storebror till den älskade lillasystern. Han hade snappat upp hennes fascination av Ola från körslaget. Han har lyssnat tusen gånger på låt nummer fyra på hennes CD-skiva. Han har hört till leda från henne om hur söt Ola är. Jag hävdar att jag skulle se ut som honom om jag varit tretton år yngre, haft håret kvar och vägt femton kilo mindre men har inte fått bekräftat mina synpunkter. Adam hade koll på fascinationen och ville visa sin kärlek.

Klart som fan att han inte ville visa vad han höll på med för henne. Ibland gör man små fel som förälder men ibland missbedömer man totalt.

Man får göra fel, det är helt okej. Jag minns inte vem som sa det eller vart jag läste det först men fel får man göra så länge man vågar stå upp och erkänna dem. I synnerhet för sina barn.

- Förlåt Adam, sa jag och hade svårt att stoppa tårarna när jag kramade om honom fylld av kärlek, skam och obeskrivlig glädje.
- Det är lugnt...
- Nä, det är det inte, jag skulle inte ha skällt på dig. Förlåt...
- Äh, sluta...