Beat it!

Torsdagen den 10:e september 2009

Av olika anledningar vaknade jag i fosterställning på morgonen. Den största anledning till den obekväma positionen var att uppvaknandet skedde i tvåsitssoffan framför TV:n. Ryggen som varit krökt några timmar ömmade och de vikta benen ville verkligen inte fällas ut utan att skrika av motstånd.

Klockan på mobiltelefonen signalerade 06:00 och natten hade flytt utan att lämna en chans till mig att få räta ut kroppen några timmar i min egen slaf.

- Man får skylla sig själv, sa jag högt till mig själv i ett ovanligt utfall av ensamsamtal.

Barnens fukost påbörjades och snart hördes tassande steg och ivriga dunkar på övervåningen. Husets invånare vaknade till liv vilket brukar vara ett välkommet ljud. Dock inte denna morgon då ögonlocken verkade piercade med blytyngder och kroppen kändes som om den var i behov av en sträckbänk.

Surmulen och otrevlig vankade jag omkring innan jag och barnen en dryg timme senare lyckades starta bilfärden mot jobb och skola.

- Kan du spela nummer fyra? undrade Adam och syftade på det fjärde spåret i den inmatade Michael Jacksonskivan.

- Vi kommer dit, svarade jag med samma buttra stämma som jag använt hela morgonen sedan jag konstaterat att den näst sista låten spelades och att det snart skulle börja om från början.

Låtarna passerade liksom husen och fälten utanför bilfönstret. Min otrevliga attityd skapade tystnad i bilen och vi satt alla tre försjunkna i våra tankar. Jag kom på mig själv att njuta av tystnaden men skämdes sedan lite över att jag själv skapat den med min grinighet.

Samtidigt som vi svängde av motorvägen mot Berga industriområde avslutades "Billie Jean", som för övrigt är en av mina favvisar på skivan jämte "Bad", och Adam fick sitt lystmäte när "Beat it" drog igång.

Han började med små hummanden i takt med introt och bröt den närmast religiösa tystnaden. Det var trevande försök att blidka hans tjuriga pappa och i takt med att inga grymtanden hördes från förarsätet blev han modigare.

- You better run, you better do what you can... sjöng Jackson i högtalarna.

Adam hakade på och trots att varken engelskakunskaperna eller hans vetskap om den exakta texten fanns där så gjorde han ljuden som skulle motsvara sångtexten. Det var en salig blandning av gurgel och oartikulerade ord som skulle föreställa engelska och i mitt insnöade trötthetsvansinne lät det förfärligt men med ett visst mått av charm.

Jag kvävde min lusta att skrika rakt ut. Jag stängde öronen så gott det gick och när inga klagomål nådde den sjungande nioåringen ökade han volymen i väntan på den enda strof han med säkerhet kunde och tog i med imponerande inlevelse...

- Just beat it, beat it, beat it, beat it...

Kommentarer
Postat av: Glimz

Svar: Ha ha ha ha, du det där lät inget vidare ;)



Du är verkligen en hejjare i papparollen & mycket bra skrivna inlägg imponerad Härlig att läsa hur en man ser på saken :D :D

Ha en fortsatt härlig dag önskar -Nina

2009-09-10 @ 13:35:32
URL: http://www.ninz.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0