Hål i strumpan
Hål i strumpan
Det kan bero på att naglarna är som rakblad. Möjligen kan orsaken vara att sulorna är jämförbara med treans sandpapper. Hur det än är med det så har mina strumpor en tendens att ge upp. En annan anledning till det kan vara att de flesta av dem är inköpta i 3-pack för 19 kronor på Ge-kås i Ullared.
För en tid sedan besökte vi en större skoaffär där barnen kan parkeras framför en liten TV så att föräldrar i lugn och ro kan springa häcken av sig mellan skoställen. Det är till och med så välplanerat att barnen kan se filmen medan föräldrarna kröker rygg och provar skor på dem.
Efter att ha bestämt oss för skor till båda barnen gick jag och min sambo, tillika barnens mor, bort mot herravdelningen för att ekipera mina fötter.
-Pappa? Mamma? hörde vi plötsligt en bekant röst hojta och när vi vände oss mot ljudet såg vi den fasansfulla bilden av vår son som kom knallande i strumplästen genom affärens mittgång.
Det vore väl frid och fröjd om det inte vore för en liten detalj som upptäcktes av de flesta skoletande gästerna i butiken i och med sonens oblyga approach mot oss.
Varje strumpa stoltserade med var sitt centimeterstort hål. Båda hålen var placerade rakt över stortårna så att dessa, båda två, stack ut och lyste som vita små lampor på de svarta strumporna.
Någon har ärvt sin faders rakbladsnaglar och sandpapperssulor. Möjligen kan det bero på att också hans strumpor kommer i 3-pack för 19 kronor från Ge-kås i Ullared.
Havregrynsgröt
Havregrynsgröt går hem
- Imorgon måste du göra gröt till frukost, sa min dotter bestämt när vi var på väg från dagis till bilen.
- Varför då? undrade jag och åsyftade att hon vanligtvis äter frukost efter lämningen på dagis om morgnarna.
- Fröken har sagt att vi ska äta en ordentlig frukost eftersom vi ska på teater...
Morgonen efter denna order fann jag mig själv stående halvvaken vid spisen klockan kvart i sex på morgonen. Jag rycktes in i några vällingvärmarminnen och blev ömsom kall och ömsom varm vid minnena.
Morgonschemat är alltid pressat. Det hänger ju naturligtvis på mig och om jag verkligen går upp när klockan ringer klockan halv sex så funkar det. Snoozar jag så ger det utslag direkt på avfärdstiden. En kvart i bingen ger en kvarts försening...
Att i detta prassade schema klämma in frukost till barnen är något som jag slutade med för länge sedan. Dessutom finns ett fullgott och gratis frukostalternativ på fritis och dagis. På något vis går det inte att planera barnens frukost. Ibland tar det två minuter att äta fyra smörgåsar och ibland kan det ta tjugo minuter att dricka ett glas mjölk. Det är omöjligt att uppskatta tiden för den aktiviteten och således är den struken ur programmet.
Just denna morgon slevade de dock på ganska duktigt och med tillräcklig marginal stävade vi norrut mot skola, dagis och jobb. Vad jag dock inte tänkte på där i bilen var att Adam skulle haft fika med sig till ishallen. Skridskor, hjälm och annat var med men en liten fika hade glömts bort i havregrynsdimman.
Tveksam gymnast
Måndagen den 16:e mars 2009
Full rulle i gymnastiksalen
- Jag vill inte gå på gympan pappa, sa Alicia och tittade på mig med bedjande blick och huvudet på sned.
- Klart du ska, replikerade jag vuxet förnumstigt medan jag gjorde mitt yttersta för att inte påverkas av den bedjande lilla människan.
Min dotter naglade fast mig med blicken och jag såg en tår växa till i nederdelen av det högra ögat. Vi hade pratat om detta tidigare då hon proklamerat att det inte var roligt längre eftersom hon bytt grupp efter jul och hamnat i en annan gymnastiksal. Med anledningar som att det redan är betalt och att man ska slutföra det man påbörjat fogade hon sig till att gå terminen ut. En av hennes allra bästa kamrater skulle dessutom byta till Alicias grupp just denna vecka.
- Jag och Adam kan vara med och titta idag, sa jag och hoppades att ledarna skulle rucka lite på föräldra- och syskonförbudet.
En halvtimme in i gymnastiksessionen konstaterade Adam tyst viskande:
- Alicia tycker ju att det här är skitkul... det syns på henne.
Jag kunde bara stämma in i hans analys och le åt det faktum att Alicias leende var större än de flestas då hon hjulade och studsade omkring över golvet, genom ringar och över plintar.
- Var det kul idag? undrade jag för att kontrollera stämningen efter passet.
- Njaaeeeääaaa, drog hon ut på det i en sedvanlig tendens att dramatisera.
- Det tyckte du ju, det såg jag, stämde Adam in i samtalet eftersom han tröttnat på att både vänta och lyssna till lillasysters dravel om att gympan inte var kul.
- Jaja... det var väl kul då.
Förhoppningsvis är problemet med den tveksamma gymnasten löst men det kvarstår ändå som vanligt lite smolk i glädjebägaren. Varför tvekade hon överhuvudtaget? Varifrån kommer hennes vilja att överdramatisera vissa saker?
Att vi finns
- Det bästa med Alicia är att hon inte äter allt på kycklingbenen, sa Adam och plockade upp ett av de ben som hon ansåg sig vara klar med för att gnaga av ytterligare några gram av det åtråvärda köttet.
- Är det verkligen det bästa med Alicia? undrade jag medvetet provocerande.
- Nä, svarade han, det bästa av allt är att hon finns.
Skitungar
Lördagen den 14:e mars 2009
Intressant match?
- Alla vi som hatar Elfsborg klappar nu... hojtade den lille yngling som min son satt bredvid och klappade sedan två gånger i händerna utan att få något bifall från den övriga publiken.
Den enda reaktion pojken fick till en början var att jag gick fram och tog honom i hampan. Jag förklarade vad jag tyckte, att det inte är okej med dylika ramsor. Gärna hejaramsor men när vi närmar oss nedvärderande ramsor om motståndarna då reagerar jag.
När jag förklarat min ståndpunkt tog jag ett steg tillbaka varefter en annan, för pojken okänd, man klev fram.
- Jag hatar dig också, sa mannen och tittade den snabbt krympande pojken stint i ögonen.
- Gör du? undrade pojken knappt hörbart och flackade med blicken mellan mannen och gräsmattan.
- Näe... sa mannen och nickade mot mig innan han steg tillbaka till sin plats i åskådarleden.
Det blev lite lugnare bland de sittande barnen en stund men i andra halvlek, när jag återförenats med barnens morfar på långsidan, såg jag plötsligt två barn i en brottningsmatch bakom det ena målet.
- Det var inte jag som började, han hoppade på mig, bedyrade min son när vi diskuterade saken ett par timmar senare.
- Det spelar ingen roll, svarade jag.
Brottningsmatchen var änden på en rad aktiviteter som pågått kring de båda pojkarna under inledningen av den andra halvleken. Jag har väldigt svårt för tanken att någon ska titta på mina barn och tänka att de beter sig som skitungar.
Skitungar definierar jag såna som inte respekterar andra. Som är onödigt högljudda och gapiga. Såna som förskansar sig själv utan att tänka på om det räcker till andra. Såna som drar till sig uppmärksamhet när folk vill lägga den uppmärksamheten på annat, till exempel genom att brottas vid sidan om en fotbollsmatch.
Jag är kanske mer känslig för detta än gemene man men kunde inte låta det fortgå. Min son låg på gräset och det fanns risk för att folk skulle klassa honom som skitunge. Det fick inte ske.
- Nu, går vi hem, förklarade jag för Adam och hans kamrat när jag tagit mig det trettiotalet metrarna till dem.
- Jaaaaa, utropade kamraten.
- Jag trodde att ni var intresserade av fotboll, sa jag lite dömande i samma ögonblick som vi vände ryggen mot drabbningen på planen.
- Jomen det är vi ju, sa Adam och när han sa det trillade det ner en polett. Jag såg det i hans ögon. Han insåg att jag tog dem från matchen för att de bråkat. Han insåg att det inte varit min egentliga vilja.
- Men pappa, vill inte du se fotbollen?
I det läget, när jag beslutat att gå hem, borde jag inte svarat som jag borde. I synnerhet inte med en son som har ett stort samvete.
- Klart som fan att jag hellre skulle se fotbollen...
Adam stannade upp, tittade på mig med tårar i ögonen. Han tog i min arm och skämdes för att han avbrutit min match.
- Vi går tillbaka, jag vill också titta, kom nu, jag SKA sitta still och titta... kom nu pappa... snälla...
Jag visste inte i det läget hur jag skulle reagera. Vi var utanför själva arenan. Dottern stod bredvid och var lycklig över att få gå hem. Sonen ville förmodligen gå hem men insåg att hans beteende fått mig att avbryta tittandet. Jag hade två val; att vända eller gå vidare hem. Jag blev tårögd av hans insiktsfulla beteende och kunde knappt svara.
- Det är lugnt... sa jag och gick vidare hemåt trots att jag egentligen kände att det var fel.
Snälla, snälla, snälla
Det var en synbart trött Adam som stod på trappen hos sin discopolares farmor när vi kom dit för att hämta honom. Sedan vi senast sett honom på fredagsmorgonen hade programmet varit späckat och avslutades med ett besök i simhallen innan vi mötte upp honom och discopolarens familj.
- Han har skött sig utmärkt, sa discopolarens mamma vilket alltid värmer ett förälders hjärta. Tröttheten visade sig också i att han utan knot pallrade sig ner till bilen och sjönk tungt ner på bilkudden.
Vår nyfikenhet på eskapaderna fick vänta eftersom han var allt annat än talför i bilen hem. En av de få sakerna han fick ur sig var en liten ynklig protest över att vi skulle stanna och handla på vägen hem.
När klockan blev åtta på kvällen bänkade sig den trötta killen med sin familj för att beskåda melodifestivalen. Jag försåg mig med en godispåse, papper och en penna för att anordna en liten intern gissningstävling om utgången i duellerna.
- Jag tror på Scotts, sa storpojken som repat mod och levde upp inför en mysig stund i TV-soffan.
Han fick fel och modet sjönk tillfälligt. Jag trodde för övrigt på Sarah Dawn Finer...
- BWO, sa Adam sturskt efter att låtarna spelats i den andra duellen. Han hade förmodligen trott på dem hur det än låtit.
- Jag med, om de andra går vidare slutar jag titta, sa min sambo om möjligt ännu mera sturskt.
De fick fel och Adams humör sjönk betänkligt. Sambon satt trots allt kvar alltmedan jag kammade hem min andra raka poäng eftersom jag gissat rätt på glättiga Lili & Susie.
- Amy Diamond, gissade Adam inför röstningen i tredje duellen.
Amy åkte ut och jag plockade min tredje raka poäng medan sonen sjönk djupare och djupare ner i soffan. Jag övervägde någon spydig kommentar om mina tre raka men höll inne den med tanke på husfriden som redan verkade sväva i fara.
- Det där tar Rico, sa Adam som oengagerat avtvingades en gissning.
Bom.
- Näääää.... sa han mitt i en utandning men syftade nog mer på att Caroline af Ugglas gick vidare än att han missade poängen. Min lilla interna gissningslek lades lite åt sidan då jag insåg att den verkade bli mer en belastning än en stämningshöjare som avsikten varit.
Snälla, snälla, snälla är ju faktiskt en fantastiskt vacker låt. Jag kan dock förstå om en nioåring inte riktigt uppskattar den.
En stund senare kom vi till läget då det var dags att säga god natt och en utpumpad son kröp välvilligt ner under täcket.
- Snääla, snälla, snälla snälla, sjöng jag tyst och kråmade mig lidande på golvet bredvid sängen. Min förhoppning hade varit att få ett sånt där halvt leende som oftast betyder att man är hopplös men av det blev det intet. Jag fick en tom blick.
- Gonatt, sa han och jag vet inte om jag hann ut ur rummet innan han somnat.
Discoprinsen
Torsdagen den 5:e mars 2009
Skrudad för disco i kläder från Oxford Street
- Jag vill ha slipsen, sa Adam när vi började prata om packning inför morgondagens äventyrliga dag.
- Visst, svarade jag som tog tillfället i akt att vara med och bestämma om kläder då hans mor befann sig på andra aktiviteter under kvällen. Naturligtvis tog dock sonens ömma moder en kontrolltitt ner i den packade väskan när hon kom hem och till min stora glädje fanns bara en anmärkning. När hårgelén var nedlagd i väskan ansågs packningen godkänd.
Upplägget för fredagen började med en hemmasnickrad affisch i skolans korridor som proklamerade att det skulle hållas lågstadiedisco i grannskolans matsal. Min son nappade direkt på idén vilket han idogt gjort då det nalkats discomöjligheter ända sedan debuten i förskoleklassen för drygt två år sedan.
De är ett gäng grabbar i klassen som har fattat tycke för dessa aktiviteter vilket jag tycker är riktigt kul. De kommande äventyren späddes dessutom på med ett erbjudande till sonen om övernattning hos en av de discopigga klasskamraterna. En övernattning som ska följas upp med ett simhallsbesök påföljande dag.
- Shit, vilken dag! sa Adam studsande förväntansfull när upplägget blev klart för honom.
Det bästa av allt; vi behöver inte lyfta ett finger. Discopolarens föräldrar har styrt upp verksamheten från start till mål vilket ger oss ett litet utrymme att luta oss tillbaka och umgås med vår dotter på tre man hand. Det är ju inte så ofta det erbjuds möjlighet för ett av barnen att ha två föräldrars uppmärksamhet en hel kväll.
När storpojken svingar sina olurviga och slänger med slipsen på dansgolvet så sitter vi således hemma i godan ro utan att behöva tänka på hämtning, lämning och skjutsning.
Ärrbildning
Paolos broccoli
Egentligen började det redan i lördags medan vi släpade fyra garderober med tillbehör över parkeringen utanför det stora blåa huset. Lilltjejen, som haft en viss karaktär med sina småländska och ohörbara "R", gladdes över det vackra vädret.
- Idag är det ett riktigt... hörde du pappa? Hööörde du?
Jo, jag hade hört. Det var inget vanligt Aliciauttal. Det var ett rullande "R" som fått vilken göteborgare som helst att blekna av avund.
- Jag sa rrrrrr...
När ljudningen skulle återskapas kom det inte ut något mer än ett småländskt instängt uttal och besvikelsen syntes tydligt på hennes snabbt sjunkande axlar.
- Idag har jag inte tänkt på det men jag har sagt "R" hela dan, sa hon när jag hämtade henne på dagis. Hon avslöjade också att de pratat om bokstaven R veckan innan och jag anade att det var det veckolånga R-temat som lagt grunden för hennes nya uttal.
Den påföljande bilresan hem fick jag och hennes storebror lyssna till allehanda ord innehållande R i början, mitten eller slutet. Först var det lite charmigt men det avtog efterhand. I synnerhet som R-ljuden tenderade att bli längre och längre. Jag hade dock inte hjärta att avbryta henne i hennes nyvunna favoritsysselsättning.
Vi masade oss sedvanligt in i vårt gula lilla hus från början av förra seklet alltmedan R-orden började klinga av för att slutligen upphöra till mina örons och slitna hjärncellers stora glädje. Jag tog mig an middagen som för dagen blev en liten blandning av allehanda grönsaker och korv.
Jag måste ta tillfället i akt och lyfta fram broccolin som med hjälp av en gammal boxare blivit en grönsaksfavorit i vårt hem. Paolo Roberto gav för en tid sedan ut en kokbok med sina fastrars mat som jag fick av min sambo under romantiska former för knappt ett år sedan. I den finns "Insalata di broccoli", en förädling av den grönsak som jag tidigare ratat. Ratad på grund av att jag själv fördärvat den. Kolla receptet här.
Slutligen blev det dags för samling runt bordet för matintag och den R-fria stunden var över när lilltjejen fick syn på de framdukade primörerna:
- Åååh, Paolo Rrrrrobertos brrrroccoli...
- Rrrrrivna morrrrrröter...
- Rrrrrruccola...
- Tomaterrrrr...
- Gurrrrrka
- Korrrrrrv...
- Brrrröd...
- Vad är det där? undrade hon slutligen och pekade på några stekta svampar.
- Champinjon, svarade jag och var noga med att inte säga det i plural.
- Det vill jag inte ha, sa hon och sträckte sig efter favoriten; Paolos broccoli.
Våren är här!
Stjärna, stingrocka eller USA?
Våren är här, i alla fall enligt almanackan. Jovars, vädret på den första vårdagen vittnade ju också om vädermässigt bättre tider. Solen kämpade hårt för att förskjuta den sista snön och gloppet från uthustaket hördes ända in i groventrén där jag spenderade denna välsignade dag.
Långfredagen 2007 påbörjade jag och barnen rivningen av panel och skivor i groventrén. Sedan dess har nästan två år förflutit. Nu sitter det nytt gips på väggarna inklätt med väv som sedan målats. Golvet är förvandlat från trist plast till parkett och klinker. Den första vårdagen 2009 restes fyra ståtliga garderober som skall härbärgera vantar, mössor, skor och annan bråte i hallen.
- Kan ni fixa maten? undrade jag och riktade frågan till mina barn som påstod sig vara sysslolösa.
- Ja! ropade den sexåriga dottern.
- Njae... sa den nioårige sonen och smög iväg till TV:n där han hittade Svampbob Fyrkant.
Ursprungstanken var att jag skulle kunna fortsätta med mina garedrober och att de med gemensamma krafter skulle slänga ihop en ugnspannkaka eller två. Jag hade nog tänkt mig Adam som kökschef och receptläsare men ville inte tvinga honom. Egentligen trodde jag att han skulle ta sig an uppdraget med lust och kraft men jag bedrog mig uppenbarligen.
Efter lite kortfattade instruktioner till sexåringen startade hon välvilligt sitt äggknäckande, mjölk- och mjölmätande. Jag förväntade mig frågor då jag skruvade fast den sista långsidan på den sista garderoben men från köket hördes inget än ett sedvanligt matlagarskrammel.
- Smeten är klar! utropade dottern varefter jag gjorde henne sällskap och inspekterade den röda bunkens innehåll.
- Nämen... sa jag lite förvånat. Har du gjort hela smeten?
- Japp! sa hon stolt och tittade upp på mig.
Hon överträffade mina förväntningar när hon uppvisade en skapligt klumpfri pannkakssmet. Denna smet åkte snabbt i långpannan, som hon för övrigt smort elegant med en sån där liten pensel och flytande margarin.
- Du får ställa in den i ugnen, sa hon sedan förnumstigt.
Medan vårsolen senare sakta försvann bakom grannens hus njöt vi av ugnspannkakan och, för min del, det sista av min mammas hemgjorda lingonsylt. Dottern hade gjort ytterligare en sats och efter en och en halv plåts intag var hela familjen mättad.
Dagens matlåda således: Ugnspannkaka som jag stolt tuggat i mig samtidigt som jag skrutit över min företagsamma dotter.
Fågelskit
För ett och ett halvt år sedan bjöds vi in till ett föräldramöte på dagis. Till detta möte skulle vi ha med oss en tom toarulle. Jag tänkte inte nämnvärt på anledningen till det och när det var dags för föräldramötet satt jag naturligtvis där som ensam förälder utan rulle. Samtliga andra närvarande bollade med sina toarullar under den korta informationen från dagisfröknarna.
- Har du inte med dig någon rulle, Fredric? undrade en av fröknarna och tittade på mig.
- Näe, jag glömde nog det, svarade jag skamset och tittade ner i golvet.
En dryg halvtimme senare fick jag dock en av reservrullarna som fröknarna förutseende plockat fram och vi blev instruerade om att vi skulle måla toarullarna så att de kunde hänga upp dem vid dörren i foajén. Dessa skulle sedan användas då personalen hade meddelanden och information till oss. Ett system som fungerat förvånansvärt bra.
Den förutseende delen av föräldraskaran, vilka finns i alla grupper, hade naturligtvis förhört sig om anledningen till varför en toarulle skulle medtagas. Dessa föräldrar, mestadels mammor till flickor märkligt nog, hade således förberett sig med bokmärken, foton och glitterlim som flinkt plockades fram ur handväskorna och sedan var hantverket igång.
Jag satt mest och flyttade blicken mellan den grå omålade rullen och färgerna som blandats framför mig. Michelangelo lär ju ha stirrat på taket i Sixtinska kapellet under flera månader innan han skred till verket så min femminuters studie av rullen var ju ganska kort. Å andra sidan är det viss skillnad mellan en toarulle och taket i Sixtinska kapellet.
Till slut såg jag framför mig en rosa rulle med gula princesskronor på och kunde skrida till verket. Den rosa färgen applicerades utan större vedermödor eftersom den skulle vara heltäckande på rullen. Efter det krävdes ytterligare en stunds väntan då den rosa färgen skulle torka till och medan föräldrar runt omkring mig placerade sina konstverk på för torkning avsedd plats och började säga adjö till varandra så satt jag och stirrade på en rosa rulle.
Jag tvingades påbörja de gula kronorna och var rätt nöjd när jag fått dit ett par tre stycken som med god fantasi och förklaring skulle kunna tolkas som just princesskronor. För konstverkets skull hade det just till detta möte varit en stor fördel om min sambo, tillika dotterns mor, varit närvarande.
På eftermiddagen dagen efter kunde jag beskåda slutresultatet som personalen monterat i foajén. Jag letade och letade men kunde inte hitta den rulle som jag målat.
- Vilken är din? frågade jag Alicia i hopp om att hon blivit informerad.
- Den, svarade hon och pekade på rullen längst upp.
- Oj!
Det som varit en vacker bild i mitt inre hade genom mina ostyriga händers försorg blivit en griskär skapelse med obestämbara gula fläckar på. Det såg ut som fågelskitar.
Stressen rann av mig
Under arbetsdagens sista timmar kände jag stressen öka. Dock inte på grund av arbetet där jag kände att jag hade mer kontroll än vanligt. Stressen kom från den stundande eftermiddagen och kvällen.
Det skulle hämtas barn och skjutsas och hämtas till och från gymnastik och sedan jäktas hem för att jaga in en katt i en bur och sedan förflytta katten de tjugo minuterna tillbaka till stan för vaccination och däremellan, före eller efter, skulle det klämmas in en matnyttig måltid.
- Men... när ska vi äta? undrade Adam när jag drog programmet för barnen inför dagen.
- Vet inte, det ordnar sig, svarade jag och funderade ett varv till på var den lilla detaljen skulle klämmas in.
Visst är det underbart att bo ute på landet med skogen runt knuten och havet ett par stenkast bort. Det är fantastiskt att hålla tretusen kvadratmeter tomt och ett vackert hus till en rimlig månadskostnad. Det är underbart att kunna njuta av månskenet. Pendlandet har dock sina avigsidor, det ryker en timme om dagen.
Jag var rejält stressad när jag skulle hämta dottern på dagis och fröken kom mig till mötes. Alicia åkte stjärtlapp med en kamrat i den meterhöga backen i ena hörnet av dagisgården.
- Är det verkligen gympa idag, det är ju sportlov, sa fröken menande när vi växlat ett par sedvanliga fraser om väder och dagens gärningar.
- Ja, jo, men visst, så är det ju, svarade jag lätt släpande och sänkte axlarna från beredskapsläge när jag kände hur alla knutar löste upp sig och stressen rann av. Jag tittade ner på marken som om jag på något sätt trodde att snön skulle smälta runt mina fötter när stressen lämnade min kropp.
En sån enkel och banal liten sak som jag inte tänkt på. Jag hade varit så inställd på stress och skapat ett inre moln som blockerat den klara sikten över veckans inställda gymnastik.
I ett nyfunnet lugn kunde jag låta lilltjejen åka en extra gång och sedan smärtfritt få med henne till storebrors fritis.
- Jag vet pappa, sa Adam när han hoppfullt kom sprigande mot mig inne på fritis.
- Vad vet du? undrade jag.
- Vi käkar på McDonalds, sa han med änu större förhoppning i rösten. Dels på grund av möjligheten till underdimensionerad mat och en värdelös leksak och dels på grund av att han hade en lösning på det som, för honom, var den största problematiken med eftermiddagens upplägg.
- Nähädu, svarade jag och riktade hjärnverksamheten mot hemmet och frysboxen. Här skulle det bli hemlagat i lugn och ro.
Faran över, varningsflagg hissad
- Nu kommer mamma och Adam, ropade lilltjejen förstjust när hon såg de karaktäristiska Micralyktorna svänga in på parkeringen. Förmodligen var hon mer sjuk av längtan efter storebrors sällskap än av den svunna magsjukan. I synnerhet när hennes energinivå stigit lagom för att matcha den äldre brodern.
- Jag är så trött, sa storpojken när vi satt oss till bords varefter han lade ner huvudet i bordsskivan bredvid det orörda potatismoset.
Hans beteende fick hans mor och mig att titta på varandra och i samförstånd inse att de smittsamma bassiluskerna efter fem dagars idogt motstånd ändå letat sig ner i hans inre.
Jag var beredd att blåsa faran över för min dotter men fick samtidigt hissa varningsflaggan för min son. En timme senare fick vi våra farhågor besannade då den blå hinken återigen fylldes av maginnehåll.
Dansk sjömansbiff och inlagd gurka hade visst stått på menyn. När jag först hörde det lät det riktigt gott men nu är jag inte längre speciellt sugen.
En vovve och en blå hink
Det började, som det brukar, på natten och den första kräkningen kommer ju alltid mer överraskande än de andra vilket skapar en febril nattlig aktivitet med en liten flicka och en tvättmaskin i huvudrollerna.
Sedan tolvkräkarstrecket på torsdagen har det utdraget på nästan fyra dygn skett en fördubbling i antalet. Det verkar lite märkligt att hålla räkningen men det har den lilla damen gjort själv med noggrannhet.
- Nu var det nog den sista, har hon tappert påpekat med ansträngd röst och glansiga ögon efter varje omgång de tio senaste gångerna.
Hon äger en orangebrun liten gosevovve som under namnet Vovven följt henne sedan hösten 2003. Denna lilla vovve har, i takt med att hennes ålder ökat, blivit mer och mer liggande under hennes aktiva dagtid. När hon prakerar framför TV:n eller på annat sätt slappnar av dyker den dock alltid fortfarande upp.
Under helgen har Vovven fått sällskap av ytterligare en attiralj. Den blå hinken. Varhelst den söta dottern befunnit sig så har, förutom Vovven, också en blå plasthink med svart handtag gjort henne sällskap. Med ängsligt hjärta har jag skådat hennes små vandringar genom huset med Vovven i vänster hand och den blå hinken i full beredskap i den högra.
- Får jag gå ut, det är ju sol, sa hon på söndagen då lite kraft och mod återkommit till den lilla kroppen.
- Självklart, svarade jag och plockade fram överdragsbyxor, jacka och mössa för aktiviteten.
Hinken placerades på verandan.
- Bara ifall, sa hon ängsligt och gick med tveksamma steg genom dörren.
Jag vet!
- Aj, sluta, hojtade min dotter förfärat och adresserade sitt utrop lika mycket till mig som till sin storebror vars hand jag flyktigt kunde se retirera från hans systers ansikte till sin egen sida av bilen.
- Vad gör ni? undrade jag strängt och tittade stint på sonen genom den öppna bakluckan.
Vi har vissa värderingar om vad man får och inte får göra och enligt dottern hade nu hennes storebror brutit mot en av dem vilket föranledde mig att återigen försöka förklara varför vissa saker inte är acceptabla.
- Jag vet, svarade sonen med tydlig och retsam nonchalans.
- Varför håller du på idelig... försökte jag.
- Jag vet, avbröt han mig med samma retsamma nonchalans.
- Lägg av med det där. Droppa den där attityden, sa jag med högre och vassare röst för att förtydliga mitt budskap.
- Jag vet, återupprepade han och stirrade på mig.
Min blick sökte hans och jag inbillar mig att han fick se mina ögon svartna en aning. Det var i alla fall avsikten eftersom jag kände det glada nu-ska-vi-hem-humöret förbytas mot reta-mig-inte-mer-för-då-exploderar-jag.
Under ett par sekunder stirrade vi på varandra, min son och jag. Jag letade efter ånger och ursäkt i hans blick men hittade inget av den varan. Nonchalansen fanns dock kvar vilket fick mig att tro att mitt budskap, både denna gång och de tidigare otaliga gångerna, inte sjunkit in.
- Förstår du vad... började jag relativt lugnt i ett försök till förlikning och återgång till tidigare stämning.
- Jag vet!
Han sa det i exakt samma tonfall som tidigare och med blicken fäst vid min. Det han sa berättade en sak men hans blick, tonfall och kroppsspråk sa att han verkligen inte brydde sig vilket han säkert ändå gör. I efterhand inser jag att han förmodligen omedvetet ville testa vart gränsen gick. Testet gav önskat resultat eftersom gränsen gick precis där.
- Men va i... du fattar ju inte... hur många gånger ska jag... passa dig...
Jag smattrade ut en förbaskad och upprörd ramsa och de cashewnötter som smulats sönder i min mun var på vippen att blästra baksätet. Ansträngningen att hålla nötkrosset tillbaka fick mig att tystna och titta på sonen som lutat sig tillbaka ett par centimeter i stolen och riktat blicken ner mot sina händer.
Han hade uppenbarligen förstått budskapet och han hade uppenbarligen fått svar på vart gränsen gick.
Efter en dryg minuts bilfärd under absolut tystnad slog jag på radion och rattade in P4 för att få besked om hur det gått för Kalmar FF.
- Pappa? sa lilltjejen lite tyst från baksätet.
- Ja, svarade jag och stängde tillfälligt av radion för att höra vad hon hade att säga.
- Du får inte låta så arg, han gråter ju nästan, sa hon med kärleksfullt förstående stämma.
Tvehågset funderade jag sedan på situationen. Hade jag rätt men handlade fel? Hade jag fel och handlade fel? Hade jag rätt och gjorde rätt? Far de illa av en utskällning? Hjälper jag dem att förstå vart gränserna går?
Glad och dyster morgon
Det började pipa första gången klockan fem. Kvällen innan hade min ambition ställt in uret på denna okristliga tidpunkt för att jag skulle hinna med de sedvanliga morgonaktiviteterna samt en stunds TV-tittande då Sverige och Mexico skulle mötas i en tämligen oviktig landskamp i fotboll.
Jag har ett svagt minne av att jag vaknade till av pipet från klockan. Ett tydligare minne har jag dock av att jag vaknade tjugotre minuter i sju av att min son buffade mig i ryggen.
- Pappa, du måste gå upp nu, vi kommer för sent.
- Öh, ja, svarade jag och kravlade ur sängen.
En stund senare hade jag hämtat in ved, tänt i pannan och ställt mig vid spisen för att sno ihop varm choklad till sonens fikakorg som skulle med på en utflykt i skolan.
- Nu har jag klätt på mig och bäddat sängen och...
Han återgav en lång rad saker som han gjort under de sju minuter som gått sedan han väckt mig.
- Vá sa du? frågade jag och stannade till för att lyssna ordentligt.
- Jag har klätt på mig, borstat tänderna, bäddat sängen, väckt Alicia, sagt till henne att klä på sig och bädda sängen och laddat hennes tandborste. Vi har ju lite bråttom nu. Klockan är ganska mycket.
Jag blev glatt överraskad och till en början fylld av stolthet. I mina ögon är det superduktigt av min nioåring att tänka på det sättet. Nästa tanke var dock lite dyster. Ska han verkligen behöva ta det ansvaret? Ska en nioåring behöva väcka sin pappa och syster, styra med bäddning och påklädning i rasande fart samt jaga på lillasyrran för att vi ska komma i tid till skola och jobb?
- Va bra, sa jag och förtäckte min lilla dysterhet väl bakom ett uppskattande leende.
Till slut satt vi i bilen. Fika till storpojkens utflykt fanns med. Träningskläder för eftermiddagens träning var med. Allt var frid och fröjd även om vi var lite sena men jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle vara glad eller dyster.
Glad för att sonen tog ansvaret men dyster över att han tvingats göra det.
Konservöppnare
- Kan jag hjälpa till med maten? undrade min nyblivet sexåriga dotter förväntansfullt sekunderna efter att jag tagit av mig jackan efter hemkomsten från jobbet.
- Visst, bara jag får komma in först så, svarade jag och trängde mig förbi henne in mot köket för att packa upp den matkasse som jag inhandlat på hemvägen.
Receptet på den mat som skulle tillagas hade min sambo välvilligt slagit upp och placerat på en av köksbänkarna. Att maten inte var påbörjad berodde till största delen på att de flesta vitala ingredienserna fanns i den kasse som jag just skulle plocka ur.
- Vad kan jag göra? frågade lilltjejen med påfallande entusiasm vilket föranledde ett litet grubbleri från min sida.
- Du kan väl ta fram tortillabröden sa jag och nickade mot förpackningarna som jag lagt upp på bänken.
Just då hördes ett rasslande i trappan och en dryg sekund senare stod den nioårige sonen i köket. Det där rasslande sättet att ta sig ner för en trappa nyttjade jag mig själv av i hans ålder och ytterligare ett halvt decennie framåt vill jag minnas. Idag skulle jag inte våga mig på en dylikt vådlig färd.
- Vad gör ni? undrade han och spottade ut orden i en hastighet som hade fått Lasse Granqvist att blekna i jämförelse.
- Lagar mat, förkunnade hans lillasyster stolt alltmedan hon staplade tortillas på en tallrik.
- Vad blir det?
- Enchiladas.
- Mmm. Får jag hjälpa till? spottade han ur sig i samma frenetiska hastighet som tidigare.
- Visst, svarade jag och lämnade över en oöppnad konservburk med majs under överinseende av lilltjejen.
- Jag vill också öppna en sån, sa dottern besviket och tittade på mig med bedjande blick.
- Visst, svarade jag igen och halade fram ytterligare en majsburk eftersom den påbörjade maten tarvade två burkar av denna gyllene ingrediens.
Så långt var det lugnt och fridfullt i köket. I sin matlagningslängtan och iver över min hemkomst hade de beredvilligt erbjudit sina tjänster.
Det som skapade lite komplikationer i detta läge var att vi har två väldigt olika konservöppnare. Den ena av dem klarar jag av att använda och den andra har jag efter tio års samboskap fortfarande inte förstått mig på. Min kära sambo föredrar naturligtvis den som jag ratar och hur hon lyckas använda den kan jag inte förstå. Vi har i således i princip varsin konservöppnare och det var längesedan vi la ner diskussionen om vilken av dem som är bäst. Diskussioner i ämnet har dock förekommit in absurdum.
- Men jag ska ha den öppnaren, sa lilltjejen när hon insåg att storebror lagt rabarber på den enda öppnare som de båda behärskar.
- Nu har jag den, sa han och tryckte förnöjt näsan i vädret och visade henne demonstrativt sin ryggtavla.
- Ta den här, sa jag i ett ömkligt försök till jämkning och överräckte den andra konservöppnaren.
Efter ett ytterst oengagerat försök med öppnaren påpekade hon buttert att det inte fungerade och stirrade stint på sin bror som retsamt långsamt arbetade sig runt kanten på konservburken. Efter att ha kommit halvvägs i sin öppningsprocess stoppade han öppnaren i fickan och vände upp och ner på burken över vasken för att hälla ut eventuellt majsspad.
- Men..., hojtade lilltjejen när det slutat droppa från burken och den fortfarande hölls över vasken.
- Snart klar, sa storpojken med en ytterst neutral röst utan att med minsta rörelse påvisa att majsspadstömningen skulle vara klar.
Det förvånar mig att en nioåring kan vara så kallt beräknande. Han visste exakt vad som försiggick i den lilla flickans hjärna bakom hans rygg.
- Du-di-du... da-dam. Dripp dropp dripp dropp, sa han trots att dropparna lyste med sin frånvaro.
Ingen reaktion från lillasyster.
- Ta det lugnt lilla droppen, jag kan vänta, jag har tid...
Ingen hörbar reaktion från lillasyster. Jag kunde dock skönja en vaggande gestalt i periferin där jag stod vid spisen med köttfärs och quornfärs i två stekpannor.
- Nu kommer den... nu kommer den... nu kommer den...
Lilltjejen lade demonstrativt armarna i kors och vred sig åt mitt håll för att söka hjälp vilken jag med viljestyrka avstod från att ge. Den lilla konflikt som var under uppsegling ville jag låta dem reda ut själva vilket jag varit dålig på tidigare. Det krävdes dock rejält tålamod och ett frenetiskt köttfärsvändande för att jag inte skulle lägga mig i.
- Äh, håll näbben, sa plötsligt den söta lilla medvetet ignorerade flickan till sin bror. Jag fnissade tyst åt hennes ordval. Hon plutade med eftertryck med underläppen.
- Såå, då var det klart. Nu ska jag bara öppna klart, sa storpojken och vände sig mot sin kära syster med ett leende som verkade vara en korsning mellan djävulskap och kärlek.
- Håll klaffen, sa min dotter och återigen fick jag fnissa i hemlighet åt ordvalet. Skillnaden mellan näbben och klaffen kan verka marginell men ordvalet och gradskillnaden verkade fullt medveten.
- Här, sa hennes storebror plötsligt och överlämnade konservöppnaren överraskande snabbt. Kattens lilla lek med råttan var tydligen över. Lika snabbt som retsamheten kommit hade den försvunnit.
- Vad kan jag göra nu, undrade han som om ingenting hänt.
- Duka, svarade jag.
- Nä, replikerade han uttråkat och försvann lika snabbt som han dykt upp.
Kalashelg
Min sambo plockade ett underbart kycklingrecept från Pernilla Wahlgrens vardag (här) och gjorde det till finfin födelsedagsmiddag hos oss. I mitt tycke den godaste kyckling jag ätit på väldigt länge. Den för dagen kökstjänstkommenderade sambon slog dessutom till med en lika imponerande efterrätt där vi serverades rykande varm paj och isande glass i små pajformar som inhandlats en dryg vecka tidigare på Ullared.
Förutom detta storslagna släktkalas skulle naturligtvis lilltjejens kamrater bjudas in på ett barnkalas som hölls under lördagen.
Efter att det sista barnet lämnade vårt upp- och nedvända hus dröjde det inte länge förrän jag och sambon tagit plats vid det glasskladdiga köksbordet och med tomma blickar stirrade ömsom på varandra ömsom på slagfältet som nio glada gäster med fem bihängande mammor lämnat efter sig.
- Vill du ha kärleksmums? undrade min sambo och åsyftade det bruna bakverket med ännu brunare kokosprydd sörja på toppen. Kärleksmums kan möjligen missuppfattas av de som gärna tänker i andra banor men just vid det här tillfället kändes bakverket faktiskt mer lockande än det andra alternativet, vilket i och för sig aldrig kommit på tal.
- Gärna, svarade jag och sköt undan en blandning av glass, kokos, pärlsocker, tallrikar och serpentiner för att bereda plats.
Om jag inte missminner mig heter kärleksmums egentligen moccaruta men kallas av min äldste bror för snibb. Kärt barn har många namn och den kärleksmums jag fick blev mig synnerligen kär eftersom den inte bara smakade närmast gudomligt utan också gav tillräckligt med energi för att sparka igång lite hjärnverksamhet. Som ett bevis på Mazlovs behovsteorier så var det också längst ner i behoven hjärnan började arbeta och styrde mina tankar mot mat.
Trots att jag handlat på fredagen hade jag inte lyckats planera någon mat till lördagskvällen. Mina tankar gick långsamt genom kyl, frys och skafferi för att komponera något utifrån de resurser som fanns.
- Ska vi hämta pizza? frågade min sambo som om hon läst mina tankar.
- Ja! svarade jag föga ambitiöst men med ett inombords jubel och i och med att det behovet verkade få en lösning kunde jag gå vidare i livet och klämma in mig på den alltför lilla och alltför misskötta toaletten som angränsar till den fortfarande oklara groventrén.
Pizzans ursprung sägs vara från någon italiensk krigszon där tallrikar blivit en bristvara eller för tunga att bära eller nåt så kocken började servera maträtterna på runda brödbitar istället. Om jag inte är felinformerad så gav denna ätbara tallrik de italienska soldaterna en extra styrka som fick dem att besegra sina motståndare. Fråga mig inte om vilka motståndarna var eller när det inträffade. Jag snappade upp historien vid något tillfälle och kan inte intyga dess stringens.
Liksom pizzan räddade de italienska soldaterna så räddade den oss och jag antar att just pizza har räddat mången barnkalastrött förälder under de decennier den funnits tillgänglig i nästan varje svensk by.
Rosa jeans med fläckar
I en affär på Oxford Street i London fick min dotter och jag ungefär samtidigt syn på ett par rosa jeans. Ett ytterst åtråvärt plagg för en liten flicka med tiotalet dagar kvar till sin sexårsdag. Personligen blev det en liten triumf då det enormt sällan köps in klädesplagg på mitt initiativ. Dessa initiativ tas allt som oftast av min sambo, tillika den lilla flickans mor. Den här gången fixade vi det hela vägen. Vi såg dem, vi provade dem och vi tog beslutet. Helt utan moderns inverkan. Dessutom med ett lyckat resultat vilket förmodligen inte gör denna lilla händelse till något annat än det berömda undantaget som bekräftar regeln.
- Ja! hojtade dottern entusiastiskt när modern föreslog att de rosa jeansen skulle bäras den första dagen på dagis efter englandsresa och efterföljande sjukdom.
Således var det de rosa jeansen som glatt struttade ut genom ytterdörren strax innan sju på måndagsmorgonen. Stolt burna av innehavaren som ivrigt påpekade att det medföljande skärpet innehöll inte mindre än fyra diamanter i spännet.
När ytterdörren stängdes efter dottern och hennes bror tog det ungefär en halv minut innan jag fått på mig mina lätt slitna svarta skor och min jacka. Efter denna halvminut öppnade jag ytterdörren och möttes av ett hjärtskärande skri som härstammade från min dotter som stod vid bilen cirka tjugo meter bort och om inte grannarna vaknat innan så gjorde de säkert det nu.
- Han knuffade mig, klämde hon in mellan tårarna och skriet och med en snabb blick på sonen insåg jag att hon framförde sanningen utan att behöva utöka bevisföringen. Storpojkens skuld visade sig tydligt i det faktum att han stillsamt tagit plats i bilstolen. Han var fastspänd och tittade ut genom fönstret, bort från mig och den gråtande lillasystern.
De rosa byxorna, som vid tillfället suttit på i ungefär åtta minuter, bar nu tydliga spår av markkänning i form av grå och gröna streck på knäna.
Jag kokade till och slängde ur mig en onödigt onödig harrang mot sonen. Redan innan jag började min predikan var han nersjunken i stolen och ju längre jag höll på desto djupare sjönk han ner. Som för att sätta punkt tog han av sig ena handsken och drog ner mössan över ögonen.
- Jag skäms! sa han medan gråten började forsa nerför hans kinder.
- Det ska du göra också, fyllde jag i men ångrade mig lite eftersom han förmodligen redan insett detsamma.
Den tjugo minuter långa resan till skolan och dagis var för ovanlighetens skull en tyst stund av dagen. Vanligtvis fylls denna lilla voyage av allehanda viktigt struntprat men med den normalt pådrivande storpojken nerbankad i tystande skam fördes ingen konversation.
Första anhalten var dagis och jag lämnade mina två barn i foajén medan jag stegade in och kollade efter en fröken att överlämna dottern till. En liten stund senare återvände jag till foajén och fick se min son med ett blött papper i handen idogt torkande sin systers byxor. På något vis så kärleksfullt, hjärteskärande och botgörande att jag inte kunde göra annat än att le.
